Anna Dahlberg
Mellan åren 1972 och 1985 startades sammanlagt tolv kärnkraftsreaktorer i Sverige. Först ut var Oskarshamn 1 och den sista reaktorn att tas i drift var Forsmark 3. Sett med dagens ögon är det en osannolikt snabb utbyggnad.
Denna bedrift borde vara en källa till nationell stolthet. Under dessa år skedde en kraftig minskning av koldioxidutsläppen och Sverige lade grunden till ett av världens renaste system för elproduktion.
Trots att många har velat förtidspensionera kärnkraften svarar den alltjämt för runt 40 procent av Sveriges elproduktion. Som jämförelse står solceller för cirka 0,2 procent och vindkraften runt tolv procent.
Kärnkraften tillför dessutom stabilitet till elförsörjningen. Den går att lita på - även när det är mörkt, kallt och vindstilla. ”Vi har haft världens mest stabila system”, konstaterar Anna Andersson på Energimyndigheten.
Det går inte att jämföra äpplen och päron
Så har det sett ut - fram tills nu. Framöver väntar mer osäkra tider. På sistone har det varnats för elbrist i Stockholmsregionen, Malmö, Uppsala och Västerås. Det finns inte tillräckligt med kapacitet i elnätet för att möta behoven från växande städer, nya industrier, kollektivtrafik, datorhallar med mera.
Problemet där handlar dock snarare om brist på ledningar - lokalt, regionalt och mellan norr och söder - än om kärnkraftens utfasning. Ingen har tagit ansvar för att projektera i tid.
Den planerade stängningen av Ringhals 1 och 2 (i december 2019 respektive 2020) kommer dock att ge upphov till andra slags problem.
Lyssnar man på kärnkraftsmotståndarna i debatten försäkrar de att det förnybara växer så att det knakar. Sverige kommer att förbli en nettoexportör av elproduktion. Så varför fortsätter högern att tjura? Kärnkraften är både dyr och förlegad; inte ens marknaden vill satsa på den!
Det låter i förstone övertygande, men det är lite som att jämföra äpplen och päron. Att det produceras en stor mängd el utslaget över ett år är inte samma sak som att det finns tillgång till koldioxidfri el när man behöver den (effektbalans).
Risken ökar för effektbrist i södra Sverige
Experter som jag har talat med menar att den förtida stängningen av R1 och R2 kommer att leda både till minskade marginaler och ökad instabilitet i elsystemet. Med ett ökat inslag av vindkraft och solel blir energimixen lättare och känsligare för störningar.
Till att börja med ökar risken för effektbrist i södra Sverige - en risk som fram tills nu har varit lika med noll. Sverige kommer också att bli mer importberoende. I bästa fall är det norsk vattenkraft som får hjälpa till vid effekttoppar, men det kan även bli fråga om tysk kolkraft, som alltjämt spelar en central roll som reglerkraft i norra Europa.
Utan Ringhals 1 och 2 minskar dessutom svängmassan i elsystemet, vilket gör det svårare att hålla frekvensen runt den magiska gränsen 50 Hz. Elförsörjningen kommer med andra ord att bli svajigare, och på Svenska Kraftnät för man en kamp mot klockan för att hinna rusta kontrollrummet i tid.
Exakt hur kännbar stängningen av R1 och R2 blir är svårt att sia om; sex av de ursprungliga tolv reaktorerna kommer att vara kvar i drift efter 2020. Men givet de baksidor som finns framstår det som ett stort misstag att stänga dem i förtid.
Vårda den kärnkraft som Sverige har
Som så ofta bor djävulen i detaljerna. Vattenfall försäkrar att beslutet är fattat på rent affärsmässiga grunder. Må så vara, men det finns ändå skäl att genomlysa frågan ännu en gång.
Hur omfattande tekniska åtgärder skulle behövas för att behålla dem i drift in på 20-talet? Finns det någon prutmån i förhållande till de fördyrande säkerhetskraven på oberoende härdkylning som kom efter Fukushima-olyckan år 2011?
Om det finns en öppning borde staten ge nya ägardirektiv till Vattenfall och kräva att företaget ska ta ett bredare samhälleligt ansvar för elförsörjningen.
För det finns ett starkt samhällsintresse av att livstidsförlänga kärnkraften så länge som det bara är möjligt. Det må vara hiskeligt dyrt att bygga ny kärnkraft, men vi ska åtminstone vårda den kärnkraft som vi har.
Både kärnkraften och det förnybara behöver byggas ut
Den njugga inställningen till kärnkraften är svår att förstå. Världen står inför ett existentiellt klimathot. Samtidigt sker en ”extraordinär ökning” av efterfrågan på energi, enligt en färsk rapport från Internationella energirådet (IEA). Trots att sol- och vindkraft byggs ut i snabbt takt täcktes 70 procent av förra årets ökning av fossila bränslen.
Just nu byggs ett 50-tal kärnreaktorer runtom i världen, varav de flesta i Kina, Indien och Ryssland. Med tanke på att gamla reaktorer samtidigt skrotas är det på tok för få. IEA varnar för att varken kärnkraften eller de förnyelsebara energikällorna byggs ut i den takt som behövs för att klara klimatmålen.
Även FN:s klimatpanel räknar i sina huvudscenarier med att kärnkraften behöver växa med mellan 91 och 190 procent fram till år 2050 för att klara 1,5-gradersmålet.
Två av tre svenskar är positiva till kärnkraften
Kärnkraftens problem är prislappen. Vem ska betala för den om inte marknaden är villig att bära kostnaderna? Här är den kärnkraftsvurmande högern svaret skyldigt. Men den situationen kan komma att förändras över tid. Det går mycket väl att föreställa sig en framtid för en fjärde generations kärnkraft som drivs med återvunnet kärnavfall i mindre enheter.
Eller så har tekniken löst energiutmaningen på något annat sätt vid det laget med lagringstekniker och smarta lösningar som gör att din tvättmaskin drar i gång mitt i natten, exempelvis.
För svensk del brådskar det inte att fatta beslut om framtida kärnkraft. Däremot ska vi inte fasa ut befintlig kärnkraft i förtid utan mycket starka skäl. I detta har Moderaterna och Kristdemokraterna helt rätt.
En majoritet av väljarna har dragit samma slutsats: Två av tre svenskar är positiva till kärnkraft, enligt en färsk Sifomätning. Kärnkraften tjänar Sverige väl.