Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Kasta inte Afghanistans kvinnor under bussen

Foto: EMILIO MORENATTI / AP
Foto: EMILIO MORENATTI / AP
Foto: SAURABH DAS / AP

Sverige bör ta initiativ till en räddningsoperation för Afghanistans modiga kvinnoaktivister innan det är för sent. Frågan är inte om, utan snarare när talibanerna tågar in i Kabul igen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Många till vänster har länge krävt att USA och Nato ska dra sig tillbaka från Afghanistan. Nu håller deras önskan på att gå i uppfyllelse. President Biden har gjort Trumps exit-politik till sin och lämnar afghanerna åt sitt öde. På årsdagen av 11-septemberattackerna 2001 ska den sista amerikanska soldaten ha lämnat landet.

Därmed blir USA den senaste i raden av stormakter som har misslyckats med att kontrollera Afghanistan. Britterna gav upp efter första världskriget och Sovjetunionen tågade ut 1989.

Återigen stundar ett maktvakuum. Efter Sovjetunionens uttåg utbröt ett blodigt inbördeskrig som slutade med att talibanerna marscherade in i Kabul 1996. Kommunistregimens ledare – Najibullah – hängdes upp i ett trafikljus utanför presidentpalatset.

Allt talar för att vi kommer att få se liknande blodiga scener efter sommaren. Den afghanska armén kommer att falla ihop som ett korthus, posteringar överges och soldater desertera en masse. Tomrummet lär i stället fyllas av krigsherrar och miliser understödda av Ryssland, Iran och Indien som alla fruktar ett nytt talibanstyre med uppbackning från Pakistan. 

Frågan är inte om, utan snarare när talibanerna tar över styret i Kabul och återigen upprättar en hårdför islamisk stat. Allt annat måste betraktas som farligt önsketänkande. Visst kan man hoppas att talibanerna ska inse att de inte kan återuppliva samma skräckvälde som sist om de vill behålla internationellt bistånd och erkännande. Då erkändes talibanregimen endast av Pakistan, Saudiarabien och Förenade arabemiraten. 

Men inget tyder i dagsläget på att talibanerna skulle ha förändrats på något avgörande sätt. Vi måste därför börja förbereda oss på det värsta. 

En dramatisk exodus står av allt att döma för dörren i Afghanistan. I spåren av USA:s och Natos militära reträtt lär även ambassader överges och hjälparbetare lägga benen på ryggen. Kommer ens FN:s insats UNAMA att kunna vara kvar i landet?

Västerlänningar är numera så uttalade måltavlor att amerikanska diplomater förlitar sig på helikoptrar för att ta sig runt i Kabul. 

Livet som kvinna i Afghanistan är ofta ett helvete. Varje år försöker tusentals kvinnor ta sitt liv i ren desperation – genom att äta råttgift, sätta eld på sig själva och så vidare.

Sverige måste så snart som möjligt ta fram egna planer för att möta denna verklighet. Regeringen har redan signalerat att de återstående svenska soldaterna ska kallas hem. Men hur ska vi göra med vår diplomatiska närvaro? Här måste Sverige koordinera sig med andra EU-länder kring möjliga säkerhetsarrangemang och hur en snabb evakuering skulle kunna gå till.

Den sortens samtal bör föras i största tysthet för att inte bidra till en negativ spiral där alla börjar lämna landet i panik.

Regeringen måste också förbereda sig på en möjlig ny flyktingvåg. Huruvida den når Sveriges gränser avgörs i hög grad av om Turkiets president Erdogan vill fortsätta att tjänstgöra som Europas grindvakt. Vilka migrationspolitiska signaler vill Sverige skicka ut i detta läge? 

Det kan bli en svår balansgång. Många ensamkommande i Sverige är hazarer, vilka riskerar förföljelse under ett nytt talibanstyre eftersom de är shiamuslimer. Samtidigt skulle en amnesti eller en ny, mer generös migrationslagstiftning kunna vara just den sortens signal som får Sverige att framstå som ett särskilt välkomnande land.

Kanske skulle detta dilemma kunna lösas diskret genom att ensamkommande med gällande utvisningsbeslut, som inte uppfyller kraven i gymnasielagen, kan ansöka om verkställighetshinder.  

Det svenska engagemanget har hittills handlat mycket om de unga afghanska männen. Men nu måste flickorna och kvinnorna stå i centrum. Livet som kvinna i Afghanistan är ofta ett helvete. Varje år försöker tusentals kvinnor ta sitt liv i ren desperation – genom att äta råttgift, sätta eld på sig själva och så vidare.

Nu riskerar de små fickor av frihet som har uppstått de senaste två decennierna att täppas till. Kvinnor lär återigen bli fångar i sina hem, utan rätt att utbilda sig, arbeta och så vidare.

Sverige och västvärlden har ingen möjlighet att undsätta miljontals flickor och kvinnor. Inte ens när vi har varit på plats i två decennier har vi lyckats befria dem från det brutala könsförtrycket.

Men vi har en plikt att göra allt vi kan för att bevaka deras intressen när nu västvärlden lämnar dem i sticket. Såväl biståndet som diplomatin måste ha detta som högsta prioritet framöver. 

Jag tänker inte minst på den kända kvinnoaktivisten Fawzia Koofi, som jag träffade under min senaste resa till Kabul 2009.

Lyssna noga på Afghanistans modiga kvinnoaktivister: Hur kan vi bäst stötta deras kamp? Och hur kan vi skydda dem personligen från att dödas när talibanerna tar över? Det gäller för övrigt även kvinnliga journalister, domare med flera som mördas i en förfärande takt i Afghanistan redan nu. 

Sverige får gärna dra på sig ledartröjan och tillsammans med likasinnade länder förbereda en räddningsoperation. Kanske går det att flytta deras verksamhet till närområdet för att därifrån stötta Afghanistans kvinnor?

Men västländerna måste även vara redo att dela ut nationella viseringar, green cards och liknande i de fall där afghanska frihetskämpar inte kan verka säkert i regionen över huvud taget. Sverige har inte den sortens verktyg, men vi skulle kunna använda vår FN-kvot kreativt eller varför inte programmet Fristadsförfattare?

Jag tänker inte minst på den kända kvinnoaktivisten Fawzia Koofi, som jag träffade under min senaste resa till Kabul 2009. Hon levde redan då under ständiga dödshot och skyddades av sju livvakter. När jag frågade om hon inte var rädd svarade hon:

– Det är klart att jag är. Jag har två döttrar som jag tar hand om själv. Men om jag dödas så är det i alla fall för en god sak. Jag har varit en förebild och öppnat dörrar för andra kvinnor.

I augusti blev hon skjuten under en bilfärd med sin syster, men undkom mirakulöst nog med en skottskada i armen. Vad ska hända med henne när USA lämnar? Det hoppas jag att Sverige är med och försöker hitta ett svar på.

Vi kan inte bara kasta Afghanistans kvinnor under bussen.