Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Kan stora barnkullar förklara gängvåldet?

Det är inte ovanligt med fyra till åtta barn per familj i Rinkeby och Husby, enligt socialtjänsten.
Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ensamstående mammor med fyra till åtta barn som lever i trångboddhet. Frånvarande pappor som har åkt tillbaka till hemlandet eller har barnkullar med flera olika kvinnor. Den sociala grogrunden till gängbrottsligheten måste upp i ljuset.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I DN-journalisten Lasse Wierups hyllade bok ”Gangsterparadiset” finns ett antal kartor som förklarar mer än åratal av nyhetsrapportering om gängbrottsligheten. Det är kulturgeografen Nicklas Guldåker vid Lunds universitet som har gjort en socioekonomisk kartläggning av tre utanförskapsområden utifrån barntäthet och livsvillkor.

Resultatet visar i korthet att allt hänger ihop: ju fler barn och ju mer utsatta livsvillkoren är på en viss plats, desto större problem finns det med kriminella grupperingar och öppen narkotikahandel.

Vid Friskväderstorget i Biskopsgården i Göteborg bor exempelvis runt 250 pojkar under 15 år på en yta som motsvarar 250 gånger 250 meter. Wierups slutsats är att den sortens extrema barntäthet i kombination med tuffa uppväxtvillkor skapar en kritisk massa, som kan utgöra grogrund för kriminella nätverk. Det räcker med att några få procent utvecklar normbrytande beteenden för att nå upp till de 10-15 individer som krävs för att bilda ett gäng.

I debatten om gängvåldet är det många som efterlyser alternativa perspektiv till kraven på hårdare tag. Inte minst från vänsterhåll vill man se ett större fokus på sociala aspekter av gängbrottsligheten. 

Wierups bok är en perfekt utgångspunkt för en sådan bredare diskussion. För till skillnad från de vanliga svepande socioekonomiska förklaringarna och kraven på mer resurser, som hörs i debatten, ringar den in problematiken med stor precision.

Jag ringer upp Helena Holmberg, som är enhetschef vid socialtjänstens ungdomsenhet i Rinkeby-Kista. Hon berättar att budgeten inte är problemet i stadsdelen. Tvärtom finns det sedan några år tillbaka gott om pengar för sociala insatser såsom LVU-placeringar och olika behandlingar.

Utmaningen ligger på ett djupare plan. Området toppar alla negativa ligor när det gäller alltifrån bidragsberoende till dåliga skolresultat och trångboddhet. Det kan bo två till tre familjer i en och samma lägenhet, eftersom många försöker hjälpa vänner och bekanta.

– Det är inte ovanligt att det är fyra till åtta barn per familj i Rinkeby och Husby. De äldre barnen har svårt att få enskildhet i hemmet, vilket kan leda till att de i stället hänger mycket ute. Där dras de lätt in i gängen. Det börjar med småuppdrag i 12-13-årsåldern eller ännu tidigare. Du kanske blir bjuden på hamburgare eller erbjuds de där jeansen som du har drömt om mot att du lämnar över ett paket, berättar Helena Holmberg.

För socialtjänsten är uppgiften svår. Det finns en utbredd skepsis mot svenska myndigheter och många föräldrar tackar nej till hjälpinsatser. Man delar ofta inte problembilden, utan hänvisar till att det går bra för de andra barnen i syskonskaran. Skolorna i området har samma erfarenhet vid föräldrakontakter.

En annan utmaning är de frånvarande papporna. Till de möten som socialtjänsten kallar till dyker det oftast bara upp en ensam mamma. 

– Av de ungdomar som vi arbetar med är fäderna oftast frånvarande. Många av våra pappor har flera barn med andra kvinnor. Andra har flyttat tillbaka till hemlandet, exempelvis Somalia, eller reser fram och tillbaka, säger Helena Holmberg.

Kvinnorna däremot är ofta bundna till hemmet på grund av de stora barnkullarna. Det innebär i sin tur att färre barn går i förskolan jämfört med andra områden, vilket försvårar skolstarten.

– Det är ett gigantiskt dilemma. Många kvinnor lär sig aldrig svenska, utan kan ha bott här i tio år och ändå behöva tolk.

De mönster som Helena Holmberg vittnar om är tydliga om man tittar på statistiken:

• Av de över 100 000 kvinnor som bor i landets särskilt utsatta områden arbetar inte ens hälften, enligt siffror som Expressen tog fram i samband med reportaget ”Kvinnorna som lever isolerade i sina hem” från 2018.

• Två av tre invånare i utsatta områden har ännu inte fyllt 45 år. I Tjärna Ängar i Borlänge är den siffran 83 procent.

• I genomsnitt har en inrikesfödd kvinna i 45-årsåldern 1,93 barn i Sverige. Motsvarande siffra för kvinnor födda i Somalia är 4,62 barn, enligt SCB:s siffror.

För en feministisk regering borde det inte vara kontroversiellt att se kvinnors utanförskap och de stora barnkullarna som ett problem som behöver adresseras.

Är det känsligt att sätta fingret på de stora barnkullarna i många utsatta områden? Förmodligen är svaret ja, eftersom ämnet så sällan tas upp. Men frågan är hur rimlig den tystnaden är.

När Sverige gjorde resan från stora barnkullar till små sågs det som ett frigörelseprojekt för kvinnorna. Pionjären Elise Ottesen-Jensen reste runt i landet och spred kunskap om familjeplanering. Stora barnkullar hos fattiga grupper som statare och textilarbetare sågs som ett resultat av traditionella könsroller och bristande upplysning.

Inom svenskt bistånd är familjeplanering ett prioriterat område än i dag. Så sent som 2017 utökade den rödgröna regeringen satsningarna så att familjeplanering utgjorde hela åtta procent av den totala biståndsbudgeten.

För en feministisk regering borde det inte vara kontroversiellt att se kvinnors utanförskap kopplat till stora barnkullar som ett problem som behöver adresseras. Om det inte hade funnits några etniska förtecken hade man förmodligen redan gjort det.

Även barnperspektivet talar för att frågan behöver lyftas. Är det rimligt att barn växer upp i så trånga hem att de inte kan göra sina läxor eller gå på toaletten när de vill? Är gatan en lämplig miljö för stora skaror barn som inte får plats hemma?

Visst kan man föreslå att kommunerna ska köpa upp villor för att rymma familjer med stora barnkullar, men vi vet alla att det inte kommer att ske. Det finns varken pengar eller legitimitet för ett sådant projekt. Någonstans tycker nog de flesta att om man väljer att skaffa många barn måste man ha en idé om hur man ska klara att försörja dem.

Kommunerna bör också kräva att både män och kvinnor som mottar socialbidrag aktivt ska söka jobb eller utbilda sig. Norrköping har slagit in på den vägen och Lars Stjernkvist (S) – under lång tid stadens starke man – berättar om idel goda erfarenheter.

Så hur gör man politik av denna svåra fråga? En första åtgärd vore att sluta ge starka ekonomiska incitament för att skaffa många barn. Vid sidan av de vanliga barnbidragen tillkommer i dag generösa flerbarnstillägg som gör att exempelvis en sexbarnsfamilj har rätt till 11 740 kronor i barnbidrag per månad. Till det ska läggas eventuellt underhållsstöd.

Dessa bidrag räknas visserligen av som en inkomst om man uppbär ekonomiskt bistånd, men även riksnormen är väl tilltagen för den som har många barn. 

Den svenska linjen kan kontrasteras med Storbritanniens nya tak för barnbidrag, som går vid två barn – ”two-child limit”. Sedan tar det stopp.

Att införa ett bidragstak är en annan nödvändig åtgärd. Kommunerna bör också kräva att både män och kvinnor som mottar socialbidrag aktivt ska söka jobb eller utbilda sig. Norrköping har slagit in på den vägen och Lars Stjernkvist (S) – under lång tid stadens starke man – berättar om idel goda erfarenheter. Kommunen har inte bara sparat in tiotals miljoner; kravet har även inneburit en jämställdhetsreform. 

– Tidigare har vi i praktiken accepterat att kvinnorna är hemma. Jag kan se att vi har haft ett system som har förstärkt det könsmönstret. Nu måste de lämna hemmet för att exempelvis läsa SFI, säger Lars Stjernkvist, och blickar självkritiskt tillbaka.

Det är hög tid att lyfta frågan om de stora barnkullarna och behovet av kvinnlig frigörelse i de utsatta områdena.