Anna Dahlberg
I veckan gick Jan Björklund (L) ut och krävde ett omedelbart stopp på utvisningarna till Afghanistan med hänvisning till det försämrade säkerhetsläget. Kravet riktades till såväl Migrationsverket som regeringen.
Det är ett förbluffande oseriöst utspel som har mött förvånansvärt lite kritik. Björklund känner väl till att i Sverige får varken regeringen eller riksdagen påverka myndighetsbeslut. Ändå kunde han inte hålla sig från att göra ett solonummer.
I sak slirade han också med argumenten när han hänvisade till att Tyskland har stoppat utvisningarna. Sanningen är att Tyskland har gjort ett tillfälligt uppehåll efter det senaste bombattentatet som skadade den tyska ambassaden i Kabul.
En ny landbedömning kommer att presenteras i juli. I väntan på den fortsätter dock utvisningarna av dömda brottslingar, potentiella terrorister och sådana som har vägrat att medverka till att göra sin identitet sannolik. Redan på onsdag går nästa flyg. Så vitt känt har heller inga andra europeiska länder stoppat utvisningarna.
Sverige deporterar inte ensamkommande barn
Björklund är inte ensam om hårdra verkligheten. I takt med att kampanjen för en amnesti har intensifierats, skruvas även retoriken upp. Numera heter det att Sverige deporterar barn och unga rakt in i döden.
Då kan det vara värt att påminna om att 86 procent av de ensamkommande barnen beviljades asyl under 2016. Året före var siffran 88 procent. Sverige skickar alltså inte tillbaka barn till Afghanistan som saknar ett ordnat mottagande där.
Det som frågan egentligen gäller är gruppen vuxna afghaner - det vill säga de ensamkommande som har hunnit fylla 18 år under asyltiden eller som kom hit som vuxna. Är Afghanistan tillräckligt säkert för dem?
Även här sker givetvis en individuell prövning, men Migrationsverket gör bedömningen att det fortfarande går att använda det så kallade inre flyktalternativet. Afghanistan är inte Syrien. Det finns fortfarande delar av landet som är tillräckligt säkra, och då har nationellt skydd företräde framför rätten till internationellt skydd.
För att varenda person i Afghanistan ska omfattas av rätten till asyl krävs i princip att det råder krig i hela landet. Som jämförelse anser Norges motsvarighet till Migrationsverket - UDI – att bara två av 34 provinser i Afghanistan är "generellt otrygga" i sin senaste säkerhetsanalys från april.
Visst skulle Sverige kunna sluta att tillämpa det inre flyktalternativet i migrationsrätten, men då måste det även gälla i förhållande till andra konfliktdrabbade länder, såsom Irak och Somalia. Det skulle i så fall innebära att Sverige ensamt signalerar att varenda afghan, irakier, somalier och så vidare som tar sig till svenskt territorium har rätt att få asyl här.
Oklart vilka som ska omfattas av en amnesti
Ett annat krav som har rests i debatten är att alla som har väntat i över ett år på asylbesked borde få rätt att stanna. Det låter kanske intuitivt rimligt. Men i praktiken skulle det vara en signal om att det lönar sig att kasta alla ID-handlingar och att vägra dyka upp på avtalade möten hos Migrationsverket.
Det mönstret syns redan i dag. Bland grupper som har liten chans att få stanna är det trögt att få fram ID-handlingar och många vill inte medverka i utredningen. Omvänt lämnar syrier som regel in ID-handlingar så snabbt de bara kan och kommer till alla möten.
Kampanjen "Vi står inte ut!" driver ett likartat krav. De vill att regeringen ska utlysa en amnesti för alla ensamkommande barn och unga som har varit i Sverige i mer än ett år. Men vilken grupp är det som avses egentligen? Barn får redan skydd, som konstaterades ovan. Är det alltså unga vuxna ur en viss etnisk grupp som ska särbehandlas av Migrationsverket?
Eller ska även marockanska ungdomar som saknar asylskäl omfattas? Ska rentav alla unga män som sökte asyl ensamma 2015 få amnesti eller gäller nåden bara de asylsökande som har skrivits upp i ålder?
Man måste också väga rimligheten i en sådan amnesti mot det faktum att syrier som kom hit efter 24/11 2015 och har sina barn kvar i kriget inte längre har rätt till familjeåterförening. Varför ska ungdomar som bedöms sakna skyddsskäl gå före dessa barn?
En outhärdlig väntan och ovisshet för många ensamkommande
Det är ingen tvekan om att Sverige bär på en tung moralisk skuld i förhållande till de tiotusentals unga afghaner som tog chansen att komma hit hösten 2015. De såg den öppna svenska famnen - landet som tog emot fler ensamkommande flyktingbarn än något annat i hela västvärlden, år efter år. Landet utan åldersbedömningar och med det bästa mottagandet.
Väl här har de mötts av en outhärdlig lång väntan och ovisshet. Många fruktar nu att de ska skickas till ett land där de aldrig tidigare har satt sin fot. Att utvisa till Iran går inte, eftersom de är afghanska medborgare och som regel har bott i landet illegalt. (Däremot går det att ta sig tillbaka till Iran smuggelvägen, vilket många som återvänder väljer att göra.)
På ett mänskligt plan är det därför lätt att förstå kraven på nåd och utvisningsstopp. Men det går inte att skapa undantagsregler för en viss grupp bara för att den väcker ett särskilt stort engagemang. Det skulle skapa en väldigt rättsosäker ordning.
Och skulle Sverige på nytt skicka signaler om att vi vill vara västvärldens mest generösa mottagarland - genom amnestier, slopandet av internflyktsalternativet med mera - är risken överhängande att vi snart är tillbaka i samma akuta krisläge som hösten 2015.
Läs också: Lögnerna om ålder visar på ett haveri