Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Jan Björklund borde gråta

Det finns bara en sak som skrämmer mig mer än Pisa-resultaten. Och det är att våra politiker inte inser vidden av katastrofen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Vissa dagar kommer för alltid att etsa sig fast i minnet. Presskonferensen i tisdags om de svenska resultaten i Pisa-undersökningen är en sådan händelse.

Kurva efter kurva över en skola i fritt fall. Ett handlöst fall utan like i något annat västland.

Det vi bevittnar är skolans motsvarighet till 90-talskrisen. Då hade politikerna tappat kontrollen över ekonomin och räntorna skenade. Den så kallade Lindbeckkommissionen tillsattes för att bringa ordning på torpet.

 

Fortsättningen kan vi. Sverige reste sig ur askan och blev en ekonomisk förebild som numera genererar avundsamma omslag till internationella tidskrifter. Är vi förmögna till samma comeback på skolans område? Kan Pisachocken utlösa samma handlingskraft som räntechocken en gång gjorde?

Det finns tyvärr skäl att tvivla. Utbildningsminister Björklunds (FP) presskonferens i veckan för snarare tankarna till det huvudlösa försvaret av den fasta kronkursen. Läget är under kontroll. Snart vänder det.

Och han är inte ensam. Alla som har investerat förtroendekapital i skoldebatten vevar sina favoritargument som om inget har hänt. Socialdemokraterna låtsas som om det vore brist på resurser som har orsakat den svenska skolkrisen. Sanningen är att Sverige lägger mer pengar per elev än de flesta andra västländer.

 

Över huvud taget vilar S-receptet om mindre klasser på skakig grund. Varifrån ska alla nya lärare komma? Och varför ska exempelvis riskkapitalägda Academedia få extra skattepengar för att koncernen har valt att satsa på låg lärartäthet?

På högerhåll ägnar man i stället all kraft åt att leda bort sökljuset från friskolesystemet. Att svensk skola faller som en sten har inte ett dugg med det extremt marknadsanpassade skolsystemet att göra, låter man förstå.

Man dammsuger forskningen och skolrapporter efter fotnötter som kan så tvivel och leda misstankarna åt annat håll.

 

Det är beklämmande. För utomstående bedömare framstår det som självklart att det finns ett samband mellan de kraftigt fallande skolresultaten de senaste 20 åren och det systemskifte som ägde rum i början av 90-talet när skolan kommunaliserades och friskolereformen genomfördes.

I Storbritannien exempelvis kölhalas den konservativa skolministern Michael Gove för att ha hyllat den svenska skolmodellen.

Det finns inget som talar för att det fria skolvalet ensamt skulle ha sänkt svensk skola, som det har låtit på sina håll denna vecka. Men omvänt så måste den svenska högern inse att argumentet att valfrihetsrevolutionen skulle skapa världens bästa skola har pulveriserats vid det här laget.

Experimentet föll inte väl ut. Det är dags att erkänna det nu och börja idka självkritik.

 

Ingen av oss som deltar i skoldebatten sitter inne med svaret om det svenska skolfiaskot. Det är ett oerhört komplext problem. Allt vi kan bidra med är mer eller mindre underbyggda hypoteser.

Jag har svårt att tro annat än att vi bevittnar åtminstone två samtidiga kriser - en systemkris och en lärarkris.

De tidiga 90-talsreformerna innebar en radikal decentralisering av skolan där till och med timplanerna kastades ut. Staten tog sin hand från samhällets viktigaste uppdrag. Mångfalden och marknaden skulle frälsa svensk skola. Låt tusen blommor blomma, var ledmotivet.

Problemet är att många huvudmän varken har kompetensen eller drivkraften att leverera undervisning på högsta nivå. I kombination med skolpengsystemet har detta skapat en skola med bråddjupa skillnader.

För att komma till rätta med bristerna har man successivt byggt upp kontrollfunktioner som tillsammans har skapat ett administrativt monster. Varje nytt problem som upptäcks får sin särlösning.

 

Lärarkrisen är ett minst lika alarmerande bekymmer. Skolan genomgår ett stort generationsskifte där den gamla sortens småskollärare, drillade i konsten att lära ut, har ersatts av yngre förmågor som knappt är tränade alls i detta hantverk.

Det är ingen djärv gissning att effekterna av detta syns i Pisa-rapporten. Läraryrket har gått från att vara ett drömyrke till ett skitjobb. Och trots att den nya generationens lärare är i större behov än någonsin av olika stödfunktioner, såsom statliga övningsskolor, finns inget av detta uppbyggt i Sverige.

Det kommer att krävas en chockterapi för att vända skolans svarta siffror. Ett lönelyft på 10 000 kronor i månaden, enligt den modell som Gunnar Wetterberg har skissat på (DN 12/12 2012), kan vara en bra början för att häva den akuta lärarkrisen.

 

Lika radikala grepp krävs antagligen för att häva systemkrisen. Jag har svårt att tro att dagens anarkistiska skolpengsystem skulle överleva en oberoende utvärdering.

Men det viktigaste är att en kriskommission tillsätts med full frihet att lyfta på alla stenar precis som Lindbeckkommissionen en gång fick. Det är dags att såväl borgerligheten som Socialdemokraterna lägger den politiska prestigen åt sidan och erkänner att de tillsammans har kört svensk skola i sank med en fatal blandning av proletarisering och marknadsdyrkan.

Detta är en ödesstund, precis som 90-talskrisen. Måtte våra politiker inse det.