Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Jag tänker inte låtsas att jag är tvärsäker

Om några veckor eller månader kanske bilden har börjat klarna. Antingen kommer vi att få se krigsliknande scener från svenska fältsjukhus eller så har den stora efterdebatten redan dragit i gång om varför en hel värld överreagerade så.Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

Coronakrisen påminner om mörkerkörning i sämsta möjliga väglag. Jag tänker inte ens låtsas att jag är säker på vad som är bäst väg framåt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den vanligaste frågan man får som ledarskribent är denna: ”Är det inte svårt att ha en åsikt om allt?” Olika opinionsbildare har säkert skiftande svar på den frågan. En del finner daglig vägledning genom sin politiska tro - i form av en stark ideologisk övertygelse. Det finns nästan alltid en röd eller blå spik att hamra ner i varje bjälke. Kris i sjukvården? Privatisera mera! Nej, socialisera allt!

För egen del brukar jag tänka att svårigheten inte består i själva tyckandet. Utmaningen ligger i stället i att få fram ett tillräckligt bra beslutsunderlag. När det är svårt att ta ställning till ett nytt politiskt förslag, exempelvis, beror det oftast på att jag inte vet allt som jag behöver veta för att bilda mig en kvalificerad uppfattning. Hur ser nuläget ut? Vilka konsekvenser får förslaget i fråga? Vilka alternativa vägar finns det?

I de flesta fall går det att råda bot på det problemet genom att göra mer research. Man läser gamla utredningar, plöjer statistik, ringer experter och vrider och vänder på argument ihop med sina kolleger. Den enda begränsande faktorn brukar vara tiden. 

Det betyder förstås inte att man har rensat bort allt vad ideologi heter. Men i bästa fall leder processen fram till vad man skulle kunna kalla för kvalificerat tyckande, där läsaren får ta del av viktiga sakupplysningar och kan följa hur argument vägs mot varandra. 

Ju mer jag har läst desto osäkrare har jag blivit

När det gäller coronaviruset fungerar inte den metoden. Det beror på att det finns så fundamentala osäkerheter kopplade till pandemin. Själva viruset är fortfarande omgärdat med mängder av frågetecken liksom de olika strategierna för att begränsa smittan. Vetenskapliga rapporter kommer fram till motstridiga resultat och experter är oense. 

Det är svårt att hitta bra jämförelsepunkter både i tid och rum. Olika länder coronatestar olika mycket och olika grupper. Antalet döda i dag återspeglar snarast hur smittspridningen såg ut för en månad sedan. 

Ju mer jag har läst om corona under de senaste veckorna desto osäkrare har jag blivit. Det som känns som rätt strategi ena dagen framstår som alltför riskabelt eller rentav kontraproduktivt dagen efter. Det så kallade beslutsunderlaget är statt i ständig förändring. Det finns ingen rimlig möjlighet att bedöma konsekvenserna av olika handlingsalternativ.

Jag tror inte att jag är ensam om den här skavande känslan av osäkerhet. Konfliktlinjerna ser inte riktigt ut som de brukar i debatten denna gång. Släck ner Sverige, kräver Dagens Nyheters ledarsida. Öppna upp Sverige, kontrar Dagens Industris dito. Alla som kritiserar Folkhälsomyndighetens krishantering är populister, hävdar Aftonbladet.

Att bedöma denna pandemi är som att köra i mörker

Expressens ledarsida har förstås också luftat massor av åsikter under dessa veckor. Vi har pekat på framgångsrika asiatiska exempel och efterlyst fler tester som i Sydkorea. Vi har tyckt att Folkhälsomyndigheten har agerat senfärdigt och för kraftlöst. Det var onödigt att välkomna Italienresenärer tillbaka till skolor och arbetsplatser direkt efter hemkomsten. När privata företag gick före och började med distansarbete blev de först uppläxade av myndigheten. Att fortsätta tillåta after ski med allt som vi vet om hur viruset spreds i Alperna framstår som ett verklighetsfrämmande lättsinne. 

Vi har också kritiserat Sveriges bristande beredskap och efterlyst mer kraftfulla åtgärder för att rädda i grunden sunda tjänsteföretag från att gå i konkurs. Men i den avgörande frågan kring om Sverige borde följa andra länders exempel och stänga ner samhället har vi legat lågt. Vi vet helt enkelt för lite.

Att bedöma denna pandemi är som att köra i mörker. En bra förhållningsregel i ett sådant läge brukar vara att köra försiktigt och så nära mittlinjen som möjligt. En annan bra tumregel är att vara vaksam på det oväntade - att snabbt kunna processa ny information och agera på den. Då är det dumt att redan på förhand ha låst sig vid en bestämd färdplan.

Har Sverige ens något alternativ till att lita på folks ansvarskänsla?

Vad som är en försiktighetslinje i coronabekämpningen kan förstås diskuteras - givet de dubbla kriserna med smittspridning och en ekonomi i fritt fall. Att så snart som möjligt bygga upp en kapacitet för masstestning förefaller vara en åtgärd med låg risk relativt den förväntade nyttan.

I ett internationellt perspektiv framstår det svenska experimentet som extremt. Men kanske är det ändå rätt att bygga strategin på frivillighetens grund så länge som situationen är hanterbar. Frågan är om Sverige ens har något trovärdigt alternativ. Det finns knappast tillräckligt med poliser för att bötfälla enskilda som trotsar olika förbud eller för att spärra av delar av landet. 

Sverige är desto bättre rustat när det gäller socialt kapital. Den sociala tilliten är hög i internationell jämförelse liksom tidningsläsandet. Nyheter och rekommendationer fortplantar sig därför snabbt i samhället - även om situationen på Järvafältet påminner om att det inte längre gäller överallt.

Det är talande att civilsamhället har gått före myndigheterna när det gäller att tillämpa social distansering, karantäner och distansarbete. I den mån Sverige har lyckats platta till den berömda smittkurvan är det därför svårt att veta om det är ett utslag av pro-aktiva insatser från företag och privatpersoner eller av Folkhälsomyndighetens agerande.

Alltför slappa riktlinjer har en demoraliserande inverkan

Denna resurs bör inte tas för given, utan måste vårdas. Om myndighetens riktlinjer uppfattas som för slappa eller luddiga har det en demoraliserande inverkan på det kollektiva handlandet. Att gränsen för tillåtna folksamlingar sänks från 500 till 50 personer först nu framstår som djupt olyckligt i det perspektivet.

En strategi för riskminimering är i sig inte utan risker givet den stora osäkerhet som omgärdar coronapandemin. Det kan i efterhand visa sig att det som situationen krävde var extraordinära åtgärder av något slag - att stänga ner eller öppna upp Sverige. 

Om några veckor eller månader kanske bilden har börjat klarna. Antingen kommer vi att få se krigsliknande scener från svenska fältsjukhus eller så har den stora efterdebatten redan dragit i gång om varför en hel värld överreagerade så. 

Då lovar jag att inte utbrista: ”Vad var det jag sade!” För jag har i ärlighetens namn ingen aning om var det här slutar.