Anna Dahlberg
Den 17 september kidnappades människorättsaktivisten Samira Saleh al-Naimi av terrorgruppen IS i Mosul i norra Irak. Hon torterades, och fem dagar senare avrättades hon offentligt.
Hennes brott var att hon protesterat mot förstörelsen av religiösa monument i Mosul. Enligt IS var det liktydigt med att ha övergivit islam.
Jag tittar på porträttet av Samira och funderar över det mod som hon uppbådade. Hur vågar man kämpa för religiös tolerans och fångars rättigheter under ett av de värsta terrorstyren som världen har skådat? Insåg hon rentav hur det skulle sluta?
Organisationen Kvinna till Kvinna larmade i veckan om en mordvåg mot framträdande kvinnor i IS-kontrollerade områden. Läkare, kvinnorättsaktivister och politiker har dödats den senaste tiden.
Efter den blodiga rensningen av etniska och religiösa minoriteter har turen nu kommit till oppositionella element bland sunnimuslimerna själva. Allt motstånd ska dödas.
IS våldsorgie har chockerat omvärlden. Men egentligen finns det ingen anledning att vara särskilt förvånad. Som Mellanösternkännaren Aron Lund har påpekat är IS ingen ny grupp, utan en direkt fortsättning på den organisation som ledde motståndet mot USA under Irakockupationen år 2003-2011 (Expressen 20/8).
Då var gruppen känd som al-Qaida i Irak, sedermera Iraks islamiska stat, ISIS och numera IS. Det var denna grupp som år 2007 utlovade belöning för att halshugga konstnären Lars Vilks och som tre år senare motiverade Taimour Abdulwahab att spränga sig själv till döds i centrala Stockholm.
Ideologin är densamma, våldet lika urskillningslöst.
Den stora skillnaden är att ingen längre vill kännas vid terrorgruppen. Under Irakkriget valde delar av vänstern att göra al-Qaidas terror till en bisak. "Kan man försvara våldet i Irak?" frågade exempelvis Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och Erik Wijk i en stort uppslagen text och svarade jakande (27/1-2005).
"Varför skulle det irakiska motståndet vara mindre legitimt än exempelvis det danska, norska eller franska under andra världskriget...?" undrade skribenterna utan att nämna al-Qaidas dominerande roll med ett ord.
Efter att USA har lämnat Irak fungerar inte den dimridån längre. Inget Amerikahat i världen kan bortförklara det nakna våld som yazidier och andra minoriteter utsätts för.
Men det betyder inte att vi har nått den klarhet i debatten som skulle behövas. Relativiseringen har i stället hittat andra former: Terrorn är islamofobins fel. Hotet från radikal islam överdrivs.
Genom att tona ner, skingra ansvaret och vifta med islamofobikortet leds fokus bort från kärnproblemet - en mördarsekt som predikar en av de mest människovidriga ideologier som världen har sett.
I veckan har bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) kritiserats för sina uttalanden om vad det är som lockar unga män att blir jihadister. I bakgrunden spökar hans jämförelse i somras mellan de som åker till Syrien och Finlandsfrivilliga under vinterkriget - en jämförelse som han i efterhand har tagit avstånd från.
Nu säger Kaplan i stället att förklaringen till att unga väljer att åka ner är att unga muslimer i Sverige kollektivt skuldbeläggs för att några individer åker ner.
Kaplan måste vara mycket väl medveten om vilken tankefigur han här lånar sig till. Det är idén om att islamofobin är svaret på alla frågor: Säpo drivs av islamofobi, terrorlagstiftningen likaså, mediernas rapportering och alltså även IS rekrytering.
Muslimhatet är utan tvekan en otäck farsot, som måste tas på största allvar. Vi skrev en ledare om hatbrotten mot muslimer så sent som i fredags.
Men fördömandet av jihadismen handlar om något helt annat. Det är i själva verket att försvara muslimers rättigheter runtom i världen. För även om västerlänningar och kristna utgör måltavlor för terrorgrupper som IS, al-Shabab, Boko Haram med flera är det muslimer som stryker med i störst antal.
Hotet mot väst är ingenting mot det hot som jihadisterna utgör i Mellanöstern, Nordafrika och Asien. Och när vi exporterar våldsverkare dit är det vår skyldighet att göra allt för att få stopp på den strömmen.
Ändå förs diskussionen emellanåt som om problemet vore kritikerna. Personer som under lång tid har varnat för islamistisk extremism, såsom Nalin Pekgul, Sakine Madon, Magnus Ranstorp, Per Gudmundson och Ivar Arpi misstänkliggörs.
Anklagelser om islamofobi haglar från organisationer som Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) och Sveriges Unga Muslimer.
För att förstå hur fel detta leder, låt oss ta exemplet Munir Awad. Efter att ha gripits två gånger för misstänkt samröre med extremister – först i Somalia, sedan i Pakistan - lyftes han upp som något av en martyr av MMRK.
Han framträdde på ett seminarium och fick berätta sin egen berättelse i en 16-sidig rapport utgiven av den brittiska samarbetspartnern Cageprisoners. Awad beskrevs som ett offer för mediernas demonisering och terrorlagstiftningens islamofobi.
I december 2010 greps Awad för tredje gången, då för att ha förberett terrorattacken mot Jyllands-Posten. Domen blev 12 års fängelse för att ha planerat att mörda så många människor som möjligt genom att använda buntband och sedan skjuta eller skära halsen av dem.
Kaplan kan inte vara ovetande om hur snett islamofobin har lett som förklaringsmodell i kampen mot jihadismen. Han gjorde själv misstaget att döma ut en terrorövning i Stockholm år 2007 på de grunderna, bara några år innan Stockholmsbombaren slog till.
Frågorna som har rests kring Kaplans omdöme har han själv givit upphov till.