Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Importera inte USA:s rastänkande, SR och SVT

Sveriges Radios vd Cilla Benkö måste våga stå emot påtryckningar om att kvotera på etnisk grund.Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Sveriges Radio skakas av ett upprop från 39 medarbetare, som anklagar företaget för att genomsyras av rasism.Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

Bråket om den påstådda rasismen på Sveriges Radio är en varningsklocka. Public service hamnar på ett sluttande plan om man ger efter för samma polariserande krafter som nu sliter sönder USA.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

En chockad omvärld följde den första tv-debatten mellan Trump och Biden i veckan. ”Två 70-plussare som avbröt varandra som femåringar”, kommenterade en reporter från tyska Der Spiegel förfärat.

Hur har den amerikanska demokratin kunnat sjunka så lågt? USA brukade vara ett land som såväl allierade som fiender såg upp till. Nu är varumärket i fritt fall.

Det som omvärlden ser är en supermakt på dekis – som inte längre orkar axla rollen som den fria världens ledare, som har golvats av coronapandemin (inklusive presidenten själv) och som slits sönder av upplopp och polarisering. 

Även medierna har blivit en del av ”kulturkriget” med tv-kanalen Fox News i ena ringhörnan och MSNBC i den andra. 

Hur hamnade USA i detta moras? En ny bok ”Why we're polarized” av Ezra Klein försöker kasta ljus över den saken. Slutsatsen är att amerikansk politik numera kretsar kring identitet i stället för sakfrågor, vilket skapar mer oförsonliga konflikter. 

Partiidentiteten har alltmer smält ihop med sådant som rastillhörighet, geografisk hemvist och religion. Politiken har blivit personlig om man så vill. Republikanerna har exempelvis förvandlats till en magnet för vita män, sannolikt påskyndat av den demografiska förändringen i USA.

En annan megastudie – ”Polarized America” – finner samband mellan ökad ojämlikhet, stor invandring och stark politisk polarisering. 

Den som läser uppropet märker snabbt att det är ett djupt ideologiskt inlägg, som delar både språkbruk och tankefigurer med identitetspolitiken.

Sverige är inte på långa vägar så polariserat som USA. Men en del av samma bränsle som har eldat på motsättningar där finns också här; en växande ojämlikhet, inte minst mellan stad och land, segregation och en snabb demografisk förändring.

Därför behöver vi vara på vår vakt. Vi måste göra vårt yttersta för att inte importera det amerikanska grupptänkandet och kulturkriget till Sverige. Det gäller inte minst medierna, och i synnerhet public service. 

I den bästa av världar ska public service tvärtom vara den opartiska bastion som bidrar till flockimmunitet mot polarisering och divergerande verklighetsbilder.

Sveriges Radio skakas just nu av ett upprop från 39 medarbetare – ”Vems SR?” – som hävdar att bolaget genomsyras av rasism. De konkreta beläggen är få; i stället består den långa anklagelseakten av svepande påståenden om systematisk diskriminering, skev rapportering och en ohållbar och otrygg arbetsmiljö för ”rasifierade” journalister som leder till sjukskrivningar.

Varje uttryck för rasism är självfallet förkastligt och ska tas på största allvar. Men den som läser uppropet märker snabbt att det är ett djupt ideologiskt inlägg, som delar både språkbruk och tankefigurer med identitetspolitiken. Objektiviteten inom Sveriges Radio påstås vara skenbar och utgå från en ”vithetsnorm”. I stället borde de ”rasifierade” journalisternas engagemang i kampen mot rasismen välkomnas, heter det bland annat.

Kravlistan är lång: Alla medarbetare på Sveriges Radio ska genomgå en utbildning i rasism. En finmaskig inventering av alla anställdas bakgrund ska genomföras, bland annat ta reda på hur många som är svarta/afrosvenskar, och riktmärken införas för hur många procent som är önskvärt av olika grupper. Minst en ”rasifierad person” med erfarenhet från att jobba med dessa frågor ska in i den högsta ledningen. Och så vidare.

De flesta drar nog samma slutsats som GP:s politiska redaktör Adam Cwejman: Sveriges Radios problem verkar inte vara rasism, utan aktivism. 

I andra branscher byter personer med utländsk bakgrund ibland namn till något mer svenskklingande för att förbättra utsikterna att få jobb. I mediebranschen är det tvärtom, säger Björn Häger.

För alla som har den minsta inblick i medie-Sverige vet att redaktionerna formligen slåss om duktiga journalister med utländsk bakgrund. 

Björn Häger är lärare i journalistisk på JMK vid Stockholms universitet och har ett långt förflutet på bland annat Sveriges Radio. Han berättar hur tidigare kollegor ringer honom och uttryckligen letar efter studenter med utländsk bakgrund för rekrytering. 

– Inte minst från SVT och SR ringer de och frågar ”vilka har du?” Om du är kompetent och har mångkulturell bakgrund på en journalistutbildning i dag så får du garanterat jobb, säger Häger.

I andra branscher byter personer med utländsk bakgrund ibland namn till något mer svenskklingande för att förbättra utsikterna att få jobb. I mediebranschen är det tvärtom, säger Björn Häger:

– Jag vet flera exempel på det. Om du kan välja ditt namn byter man gärna till ett utländskt för att det är lättare att få jobb då.

Björn Häger har själv jobbat på Sveriges Radio med projekt för att få in fler människor med mångkulturell bakgrund. Han menar att viljeinriktningen är tydlig. Utmaningen ligger i att det är alltför få personer med den bakgrunden som söker sig till journalistutbildningarna.

– När jag tittar ut över föreläsningssalarna är det fullt av rågblonda tjejer med akademikerbakgrund. Tyvärr är det väldigt få som kommer från ”orten”. Jag ser många invandrartjejer i korridorerna på olika högskolor som jag besöker, men de studerar annat, inte så många läser journalistik. En förklaring som jag har hört är att de har en annan press på sig hemifrån att välja säkrare utbildningar, som att studera till läkare eller jurist i stället, säger Björn Häger.

Även nuvarande SR-medarbetare som jag talar med, vittnar om att personer med utländsk bakgrund har ett försprång i kampen om attraktiva tjänster. Ett sådant upprop lär dock aldrig se dagens ljus – för hur skulle det se ut, undertecknat av ”39 vita, bittra medarbetare”?

Det ironiska är att precis som de mest argsinta vänsteraktivisterna i USA har blivit Trumps bästa valarbetare riskerar de radikala krafterna på SR att skedmata Jimmie Åkesson (SD) med argument för att skära ner på public service.

Ledningarna för Sveriges Radio och SVT måste ha modet att stå emot påtryckningar som riskerar att göra public service till en part i ”kulturkriget”. Det blåser redan snålt kring public service, och förtroendet är alltmer avhängigt var man står politiskt.

”Vems SR?” frågade upprorets undertecknare. Det finns bara ett svar på den frågan: lyssnarnas. SR och SVT ska inte låna sig till olika agendor kring gruppidentiteter, utan rekrytera utifrån kompetens och hålla stenhårt på idealet om opartiskhet. 

Självfallet ska public service spegla Sverige på olika sätt – och ha en medvetenhet kring frågor som rör höger-vänster, land-stad, män-kvinnor, etnisk bakgrund med mera – men att systematiskt kvotera in folk på etnisk grund vore inte bara kontraproduktivt, utan direkt olagligt. Att döma av en del uttalanden från vd Cilla Benkö kan SR redan ha passerat den gränsen.

Det ironiska är att precis som de mest argsinta vänsteraktivisterna i USA har blivit Trumps bästa valarbetare riskerar de radikala krafterna på SR att skedmata Jimmie Åkesson (SD) med argument för att skära ner på public service.

Hur kan man inte se det?