Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

I kris är Januarigänget inget att hålla i handen

Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL

Tuffa tider betyder tuffa prioriteringar framöver. Fixeringen vid att uppfylla Januariavtalet är en sällsynt dålig utgångspunkt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Kanske kommer vi att blicka tillbaka på augusti 2019 som startpunkten för en ny kris i världsekonomin. Tecknen börjar bli många nu: börsoro och nervösa investerare söker sig till säkra placeringar som statsobligationer och guld. I veckan kom siffror som visar att ekonomin i Europas tillväxtmotor, Tyskland, krymper. 

Även i Sverige syns tydliga tecken på en inbromsning. Sysselsättningen faller liksom bnp. Statliga Konjunkturinstitutet slog nyligen fast att budgetutrymmet är i det närmaste obefintligt.

Så ser läget ut inför att partierna bakom Januariöverenskommelsen ska presentera sin första höstbudget ihop. Till de ekonomiska varningssignalerna ska läggas de demografiska. 

Sveriges kommuner och landsting kämpar med att hantera en åldrande befolkning och nyanlända som ännu inte har kommit i arbete. 110 kommuner räknar med att gå med underskott i år liksom 11 av 20 regioner. Fram till år 2026 väntas underskottet ha vuxit till svindlande 90 miljarder kronor om inget görs.

Utmärkt att värnskatten avskaffas vid årsskiftet

Det understryker allvaret i situationen. Det är inte läge att bekymmerslöst sprätta pengar omkring sig eller att ödsla energi på reformer med låg verkningsgrad. 

Så vad vet vi inför budgeten? Helt säkert är att värnskatten kommer att avskaffas vid årsskiftet. Det är en utmärkt reform. Magdalena Anderssons (S) eget finansdepartement har tvingats erkänna att värnskatten i praktiken är ett slag i luften. I en promemoria från i juni skriver departementet: ”En samlad bedömning är att den långsiktiga självfinansieringsgraden mest sannolikt är i närheten av 100 procent.”

Om man vill utjämna de snabbt växande inkomstklyftorna i Sverige finns det betydligt mer effektiva sätt än att straffbeskatta arbete. 

Sedan blir det mera oklart. Av 73-punktsprogrammet att döma ska exempelvis den sista resten av ”pensionärsskatten” tas bort. Den nya varianten av Miljöpartiets friår - utvecklingstid - ska införas liksom ännu en sänkning av arbetsgivaravgifterna (Centerpartiets ingångsavdrag).

Januariavtalet har kommit att tolkas som en helig skrift

Det är en påminnelse om allt det som är problematiskt med Januariöverenskommelsen. Det finns ingen prioritetsordning mellan stort och smått, mellan viktigt och oviktigt. Tvärtom är skrivningarna påfallande vaga kring det som verkligen borde vara prioriterat: som ökade statsbidrag till kommunerna, en ny skattereform och ökade anslag till statens hårda kärna. Däremot är avtalet fullt av tydligt definierade och datummärkta småreformer (oftast C-märkta).

Eftersom 73-punktsprogrammet närmast har kommit att betraktas som en helig skrift medför det dessutom en skadlig brist på flexibilitet. Ekonomisk politik går inte att skriva ut på recept för en mandatperiod framåt. Den måste anpassas efterhand.

Vidare riskerar det att bli ett dyrt kalas. 73-punktsprogrammet innehåller en lång önskelista med utgifter, men få idéer om hur dessa ska finansieras. Koalitionsregeringar brukar vara dyra i drift. Nu tillkommer dessutom två stödpartier som vart och ett måste visa upp framgångar i varje förhandling inför sina väljare. 

Här är en lista med rimliga prioriteringar

Det inger inte förtroende med tanke på de problem som Sverige står inför: en välfärdskris, en rättsstatskris och en potentiell ekonomisk kris. Här är en lista med rimliga prioriteringar framöver:

• Stryk allt som inte är nödvändigt. Familjevecka och utvecklingstid är givna kandidater. Men även dyra pensionärssatsningar måste slopas. Den bästa tryggheten för landets äldre är att kunna lita på att vården och omsorgen finns där när man behöver den.

• Genomför en ordentlig skattereform. Med allt färre i arbetsför ålder blir det viktigare än någonsin att stimulera till arbete genom sänkta marginalskatter. Beskatta i stället gamla pengar genom att införa en fastighetsskatt värd namnet. I väntan på en färdig skattereform kan man börja med att höja taket i dagens fastighetsavgift till låt säga 11 000 kronor. 

Höj matmomsen. Nedsättningen av matmomsen från 25 till 12 procent kostar statskassan 31 miljarder kronor under 2019. Det är hutlöst dyrt och till ringa nytta. En färsk granskning från Riksrevisionen visar att fördelningsargumentet inte håller. Visserligen lägger låginkomsttagare en större andel av sin inkomst på mat, men det vägs upp av att höginkomsttagare och hushåll utan barn lägger mycket mer pengar på mat i kronor räknat. 

I klimatkrisens spår är det många som efterlyser en särskild köttskatt. En bra början vore väl att se till att vi inte skattemässigt gynnar köttätande jämfört med annan konsumtion.

• Satsa på välfärdens och statens hårda kärna. Det kommer inte att räcka med fem miljarder extra i ökade statsbidrag per år. Betydligt mer än så behövs för att undvika drakoniska sparpaket och/eller skadliga skattehöjningar ute i kommunerna. Sluta dessutom att öronmärka dessa bidrag så att kommunerna kan använda pengarna på det mest effektiva sättet. Givetvis måste även rättsstatens fundament, såsom domstolarna, åklagarväsendet, häkten och förvar prioriteras. 

• Håll kostnadskontroll. Det finns en uppenbar risk att kostnaderna för såväl sjukförsäkringen som assistansersättningen drar iväg efter de nya signalerna till Försäkringskassan. På båda dessa områden behövs tvärtom reformer för att minska utgiftstrycket.

Fel att ta strunta i det nya överskottsmålet

Det finns naturligtvis fler poster som kan omvärderas, såsom enprocentsmålet inom biståndet. Poängen är att det är dags att tänka större än till nästa utvidgning av RUT-avdraget. Det är ett fattigdomsbevis att det aldrig tycks gå att rulla tillbaka reformer som har slagit fel.

Många kommer hellre att vilja ta genvägen via svagare statsfinanser. Det kommer att heta att statsskulden ändå är så låg och att investeringar faktiskt är ansvarsfull ekonomisk politik. Varför inte börja spendera lite mer?

Till att börja med vore det konstigt att överge ett överskottsmål som man precis har reviderat ned i bred politisk enighet. För det andra är det högst oklart vilka de där nödvändiga investeringarna egentligen är. Lyssna på valfri vänsterdebattör och du kommer snart att märka att all offentlig konsumtion i själva verket klassas som kloka ”investeringar”. 

För det tredje kommer det att uppstå ett högt kostnadstryck framöver och om krisen väl slår till är det bra att ha goda statsfinansiella marginaler.

Det som behövs fram till dess är framför allt politiskt mod. Tyvärr finns det få spår av det i 73-punktsprogrammet.