Anna Dahlberg
En sak som är väldigt befriande med att jobba på en arbetsplats som Expressen är det ständiga fokuset på resultat. Det finns knappast tid för konferenser, seminarier eller utbildningsdagar.
Tidningen ska ut 365 dagar om året och sajten ska uppdateras 24 timmar om dygnet. Verksamheten är av nöden inriktad på produktion. Det är ständiga deadlines och pang på rödbetan som gäller. Ett nytt datorprogram förväntas man lära sig på en timme insprängd under den ordinarie arbetsdagen, inte på en kursgård i Värmland.
Det finns något karaktärsdanande över den sortens operativa fokus.
Men samtidens krav kommer smygande även hos oss i form av en ständigt växande administrativ börda – ”har du gått den digitala GDPR-kursen än?” – och förväntningar på handlingsplaner.
Det spelar ingen roll om det inte har uppdagats några arbetsmiljöproblem i den senaste medarbetarundersökningen. Det ska ändå upprättas årliga handlingsplaner och rutiner i förebyggande syfte. Det kallas för ”systematiskt arbetsmiljöarbete” (SAM) och är ett lagkrav på alla arbetsplatser i Sverige.
Sedan 2016 finns det dessutom lagkrav på att chefer och arbetsledare ska ha ”kunskaper i hur ohälsosam arbetsbelastning och kränkande särbehandling förebyggs och hanteras” och ”sätta upp mål för att främja en god social och organisatorisk arbetsmiljö”. Alla arbetsgivare är därtill skyldiga att dokumentera att de jobbar aktivt med att förhindra diskriminering.
Dessa ständigt växande dokumentationskrav har gått hand i hand med expansionen av HR-avdelningarna inom företag, myndigheter och kommuner. Förr hette det personalavdelningen och var ett slags serviceverksamhet till dem som stod för produktionen (linjeverksamheten).
Med tanke på hur mycket av personalärendena som numera hanteras digitalt och har lagts ut på mellanchefer i linjen borde dessa avdelningar ha krympt radikalt. Men i stället har man hittat nya arbetsuppgifter och flyttat fram sina positioner.
Mats Alvesson är professor i företagsekonomi vid Lunds universitet och varnar i bland annat boken ”Extra allt!” (fri tanke) för den jäsande administrationen i organisationer i spåren av nya lagar, samhällets förbättringsiver och värdegrundsprat. Ofta blir vad som lanseras som lösningar på problem i själva verket orsak till eller förstärkare av problem, menar han.
– Det finns en växande planfetischism. Man älskar att skriva ihop handlingsplaner, power points och policies för att förebygga olika problem. I stället för att gripa in när det är motiverat ska alla hålla på med det här pappersarbetet. Det är en sådan övertro till skriftliga dokument!
Mats Alvesson berättar om ett föredrag han höll inför 20 personalchefer inom en större kommun. En av dessa chefer hade återgått till att bli operativ chef igen och vittnade om hur hon hade upptäckt mängden av styrdokument som produceras. Hon efterlyste lite självkritik inom gruppen, men bemöttes med total tystnad.
– HR-anställda vill gärna hålla på med strategier, och ge anvisningar till andra. Det är finast. Service vill man helst inte hålla på med, konstaterar Alvesson.
Det är inte bara HR-avdelningarna som har brett ut sig på produktionens bekostnad. Även andra kringfunktioner som kommunikatörer, jurister, strateger och konsulter sväller i förhållande till kärnverksamheten, menar Alvesson.
I veckan fick Polistidningen ut ny, tidigare sekretessbelagd, statistisk som visar att antalet poliser i yttre tjänst har minskat sedan 2015, tvärtemot den politiska retoriken. Generöst räknat är 9 049 anställda i yttre tjänst, inklusive sjöpoliser, polisaspiranter, föräldralediga poliser, tjänstlediga, sjukskrivna med mera. Den siffran ska alltså jämföras med 930 medarbetare på HR-avdelningen – en ökning med 35 procent sedan 2015. (Enligt Polisen är det främsta skälet att utbildningsverksamheten befinner sig i en kraftig expansionsfas.)
Inom försvaret finns ett tak på 5 700 heltidsanställda yrkessoldater för 2020. På HR-avdelningen arbetar 650 personer.
Alltfler ska alltså vara med och bestämma hur en arbetsuppgift ska utföras, men allt färre ska utföra själva sysslan.
Annorlunda uttryckt: Hur många personer krävs det för att skruva i en glödlampa i Sverige? Rätt svar är fem: En person som skruvar i lampan, en jurist som ser till att lagen följs, en HR-anställd som har skrivit riktlinjerna för arbetsmiljöarbetet, en konsult som har hbtq-certifierat arbetet och en kommunikatör som kontrollerar mediebilden av skruvandet.
Skämt åsido. Denna sjuka är ett växande samhällsproblem, som är synligt nästan överallt. I Finland har man speciallärare, vars enda uppgift är att undervisa elever som har halkat efter. I Sverige har vi under många år i stället satsat på specialpedagoger, som i första hand ska handleda andra lärare.
Lyssna på Socialstyrelsen eller MSB i dessa coronatider och hör hur deras uppgift ständigt är att ta fram nya riktlinjer och kunskapsstöd. Det är så gott som alltid någon annan som ska göra själva jobbet.
– Vi har fått en ”bättre-vetande-klass” vars jobb är att berätta för den ”mindre-vetande-klassen” hur den ska göra jobbet, konstaterar Mats Alvesson syrligt.
Frågan är om inte detta är den mest stötande klassklyftan i dagens Sverige. Å ena sidan har vi ingripandepoliser, socialsekreterare och hemtjänstpersonal som inte sällan har en vardag präglad av hårt slit och hot. Å andra sidan har vi bättre avlönade personer som sitter bakom trygga skrivbord och skriver riktlinjer och metodstöd.
Det är en paradox att samtidigt som vi har papperslösa som arbetar under slavliknande förhållanden i Sverige ägnas alltmer pappersarbete åt att förfina arbetsmiljön för medelklassen.
Är svaret då att strunta i allt vad arbetsmiljö, likabehandling och jämställdhetsarbete heter? Nej, självfallet inte. Den arbetsgivare som låter sina byggarbetare jobba utan skyddsutrustning ska givetvis kunna fällas i domstol. För min del får staten gärna låta det svida lite mer ekonomiskt för arbetsgivare om de massproducerar långtidssjukskrivningar också.
Men de ständiga kraven på dokumentation och handlingsplaner måste rensas bort. De är ett gissel på våra arbetsplatser, som äter arbetstimmar från kärnverksamheten. Alla måste ta ett ansvar för denna städoperation – från lagstiftarna till höga chefer inom offentlig sektor och näringslivet. Använd gärna lönesättningen som verktyg för att styra över personal från stabens skrivbord till kärnverksamheterna.
Det är en paradox att samtidigt som vi har papperslösa som arbetar under slavliknande förhållanden i Sverige ägnas alltmer pappersarbete åt att förfina arbetsmiljön för medelklassen.