Anna Dahlberg

Hur kan det saknas pengar till kameror, Damberg?

Trots att polisen numera kan sätta upp kameror utan att söka tillstånd har det blivit en tummetott av polisens kameraprojekt.
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Inrikesminister Mikael Damberg (S) måste se till att polisen får tillräckliga resurser för att göra nödvändiga teknikinvesteringar.
Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det behövs insatser här och nu mot gängbrottsligheten. Fler kameror och fotpatrullerande poliser skulle kunna göra skillnad snabbt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är uppenbart att regeringen är stressad efter sommarens många skjutningar. Det här skulle vara året då utvecklingen vände – efter avslöjandena från de krypterade chattverktygen Encrochat, Anom och Sky. I stället har vakanserna på gatan snabbt fyllts av nya gängkriminella.

I brist på verkliga resultat har retoriken skruvats upp från de ansvariga ministrarnas sida. Mikael Damberg och Morgan Johansson berömmer sig för ”rekordmånga poliser”, ”fler i fängelse än någonsin”, ”rekordmånga antagna till polisutbildningen”, ”det största tillslaget någonsin”, ”de mest omfattande straffskärpningarna någonsin” och så vidare. 

Allt är på tydligen rekordnivå. Det är bara verkligheten som spjärnar emot.

Sanningen är att regeringen har släpat benen efter sig i fråga efter fråga. I mars vädjade polisledningen om att få möjlighet att avlyssna gängkriminella utan en konkret brottsmisstanke, likt i många andra europeiska länder (DN Debatt 27/3) . 

Då var svaret från Mikael Damberg: ”Nej”. Han stängde visserligen inte dörren helt, men frågan ansågs inte vara aktuell. Så i fredags slogs dörren plötsligt upp på vid gavel. Nu fanns det visst ett behov, trots allt. 

Problemet är att dessa processer tar så lång tid. Först har regeringen ofta förhalat förslagen under lång tid. Sedan ska det skrivas direktiv till utredningar, som i sin tur tar minst ett år att färdigställa. Först därefter tar lagstiftningsprocessen vid.

Den stora gängutredningen som presenterades i veckan, exempelvis, är ett resultat av regeringens 34-punktsprogram från 2019. Förslagen föreslås träda i kraft först i juli 2023, alltså om två år.

Väldigt mycket av det som framhålls som lösningarna på gängkriminaliteten är sådant som tar lång tid att genomföra: utbilda fler poliser, bygga ut fängelser och införa nya straffskärpningar. Och just tid är en bristvara i kampen mot gängen. 

Men det finns faktiskt sådant som skulle kunna göra skillnad här och nu. En sådan sak är att kraftigt utöka antalet övervakningskameror och kroppsburna kameror. 

Länge bromsades polisen av Datainspektionen (numera IMY), som hävdade att kameror hotade integriteten. Men sedan den 1 januari 2020 behöver polisen inte längre söka tillstånd för att få sätta upp övervakningskameror.

Ändå har det blivit en tummetott av polisens nationella kameraprojekt. Totalt fanns det i juni 361 fasta kameror i hela Sverige. Utöver dessa har polisen ett antal tillfälliga kameror som flyttas runt i landet beroende på den aktuella lägesbilden.

Såväl lokalpolischefer som kommunpolitiker ropar efter fler kameror, men väldigt lite händer. Exakt var skon klämmer är svårt att få klarhet i. Men det är uppenbart att det saknas pengar till de teknikinvesteringar som krävs. 

Det är absurt med tanke på det allvarliga läge som råder. Kriminologen Manne Gerell menar att fler kameror skulle vara den allra mest kostnadseffektiva åtgärden i nuläget.

– Ett kamerapaket för att övervaka de centrala delarna av ett bostadsområde kostar runt två miljoner kronor över en femårsperiod. Det är svårt att se vad annars man skulle kunna få för de pengarna, som skulle ge motsvarande effekt. Det motsvarar inte ens en heltidstjänst för en socialsekreterare.

Enligt Gerell ska man inte förvänta sig några jätteresultat av fler kameror, men fördelarna är konkreta och direkta. Man klarar upp lite fler brott, något färre brott begås på platsen och kamerorna hjälper till i polisens underrättelsearbete. Vilken annan åtgärd gör det? frågar han retoriskt.

En studie från östra Göteborg kom fram till att kameraövervakningen vid tre brottsutsatta torg troligen hade förebyggt 19 våldsbrott. I så fall har man tjänat in kostnaden för kamerorna direkt, oräknat det mänskliga lidandet som undvikits.

Manne Gerell jämför med Holland, där jobbet som områdespolis ofta kröner karriären i stället för att vara en impopulär inkörsport i yrket.

En annan åtgärd som skulle kunna göra skillnad i närtid är fler fotpatrullerande poliser på brottsutsatta platser. Alla poliser i yttre tjänst borde få i uppdrag att patrullera på en prioriterad plats så fort de inte behöver åka på ett larm. 

Men det handlar också om att satsa på områdespoliser, som kan bygga relationer med invånarna och olika lokala aktörer, däribland skolan och socialtjänsten. Tyvärr är det svårt att rekrytera till dessa tjänster i dag och de områdespoliser som finns slukas ofta av andra arbetsuppgifter – som att kontrollera covid-test vid gränserna.

I en kritisk rapport konstaterade Riksrevisionen förra året att polisen inte ens har kunnat säkerställa en minimibemanning av områdespoliser i de utsatta områdena – trots alla resurstillskott.

Så kan det inte fortsätta. Jag har i en rad krönikor lyft fram lokalpolisområdeschefen Ulf Merlander, som just satsar på att återta brottsutsatta platser i Angered i nordöstra Göteborg. Hans poliser jobbar såväl gränssättande som relationsskapande på gator och torg, och vinner på så vis förtroende hos de boende. 

Även kriminologen Manne Gerell lyfter fram detta som en framgångsfaktor i brottsbekämpningen. Han jämför med Holland, där jobbet som områdespolis ofta kröner karriären i stället för att vara en impopulär inkörsport i yrket.

– De har vänt på hela statustrappan. I Sverige flyttar man in efter ett antal år som polis och jobbar med utredningar av grova brott och annat. 

Här finns två konkreta åtgärder för regeringen och polisledningen att ta itu med här och nu. Det är helt oförsvarligt att det inte finns pengar till de omfattande teknikinvesteringar som polisen behöver göra, såsom att flerdubbla antalet fasta övervakningskameror och att utrusta alla poliser i yttre tjänst med kroppsburna kameror.

Polisen brottas tvärtom med ett stort budgetunderskott – bland annat till följd av gränsbevakningen under pandemin – och har tvingats införa hårda sparkrav, såsom övertidsstopp.

Det är ren dårskap i det utsatta läge som Sverige befinner sig. Regeringen måste skjuta till de pengar som polisen behöver i höstbudgeten och styra verksamheten ännu tydligare mot fler kameror och fler områdespoliser.

Däremot klarar vi oss utan den tröttsamma signalpolitiken om rekord i X och Y.