Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Anna Dahlberg

Hur förklarar Tegnell misstagen under hösten?

Anders Tegnell menar att Folkhälsomyndighetens skeptiska inställning till munskydd kan ha påverkat människor.
Foto: DUYGU GETIREN/TT / TT NYHETSBYRÅN
På flera håll har det varit testkaos unde de senaste veckorna. Ett skäl är att regionerna i oktober uppmanades att skala ner på testningen.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

Det är inte öppenheten som är problemet med den svenska coronastrategin, utan taffligheten. Det finns ett mönster av felbedömningar från Folkhälsomyndighetens sida.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Vi är många som har spenderat veckan före jul i isolering. Åtminstone i huvudstaden har uppemot hälften av eleverna varit sjuka i vissa klasser. 

Förra lördagen startade den tröstlösa jakten på en ledig testtid för den sjuka dottern. När detta skrivs inväntar vi fortfarande svar. Det säger sig självt att en sådan testverksamhet inte längre fyller sin funktion. Det går inte att stoppa smittkedjor när det tar en vecka att få svar. 

Självfallet är det svårt att ta höjd för den enorma smittspridning av olika virus som pågår just nu, inte minst i skolorna. Men med tanke på att det var just vid den här tiden förra året som coronasmittan skenade bortom kontroll borde inte utvecklingen ha kommit som en överraskning.

Ändå är det som att önsketänkandet varje gång tar överhanden. I mitten av oktober meddelade Folkhälsomyndigheten att fullvaccinerade svenskar inte längre skulle testa sig för covid-19 vid symptom från och med den 1 november. Eftersom denna rekommendation gällde 85 procent av alla över 12 år i Sverige innebar det att regionerna började skala ner testverksamheten. 

En månad senare kom plötsligt en kontraorder från Folkhälsomyndigheten. Nu uppmanades regionerna tvärtom att testa även fullvaccinerade från och med den 22 november. Samma regioner som nyss hade dragit ner på testningen skulle alltså inom loppet av några dagar börja gasa igen. 

Där finns en viktig förklaring till de senaste veckornas testkaos. Det har helt enkelt tagit tid att ställa om med så kort varsel. 

Liknande problem har under hösten drabbat vaccinationerna. Länge var Folkhälsomyndigheten tveksam till att dra i gång en bred vaccination med den tredje dosen. Det var viktigt att inte gå för snabbt fram, hette det. I stället uppmanades regionerna att fokusera på att nå ut till de ännu ovaccinerade liksom att ge de allra sköraste en påfyllnadsdos.

En grupp som förgäves vädjade om att få en tredje dos var vårdpersonalen. Så sent som i november rapporterade Sveriges radio om stor frustration bland vårdpersonal runtom i landet över att tvingas slänga tusentals doser av vaccin varje vecka i stället för att ta dem själva. Men beskedet från FHM var obevekligt: nej. Lite svinn av vaccin får man räkna med. 

I veckan skrev Patrik Kronqvist en krönika på ledarsidan om detta besynnerliga felslut: ”Hur kan läkarna inte ha fått sin tredje dos än?” (14/12). Just vårdpersonalen står ju i frontlinjen för smittan och behöver skyddas både för sin egen och för patienternas skull. När fyra sjukhus i Stockholm gick upp i stabsläge i veckan var ett problem just att personal hade insjuknat i covid-19, rapporterade SvD.  

I slutet av november kom till slut beskedet att alla över 18 år bör erbjudas en påfyllnadsdos. Återigen förväntades regionerna blixtsnabbt ställa om till massvaccinering utan någon framförhållning. Inte minst i Stockholm har det inneburit köstrul och brist på lediga tider.

Någon kanske invänder att det är lätt att vara efterklok. Men faktum är att det fanns gott om kritiker redan när besluten om testningen och påfyllnadsdoserna fattades. 

På DN Debatt varnade 22 forskare för konsekvenserna av att kraftigt dra ner på testningen (22/10). Folkhälsomyndighetens rekommendation om att fullvaccinerade inte längre ska testa sig ”är en anmärkningsvärd åtgärd” som strider mot WHO:s uppmaning om att testa varje misstänkt fall, skrev kritikerna. Det är bara ett av flera exempel på offentlig kritik.

Samma sak med vaccinationerna. Många var tidigt ute och varnade för ett avtagande skydd. Vetenskapsakademins expertgrupp om covid-19 efterlyste exempelvis i början av september en strategi för att erbjuda alla över 65 år samt utsatt sjukvårdspersonal en påfyllnadsdos. Experterna hade granskat en stor studie från Israel som visade på mycket goda effekter av en tredje dos. Därför var det viktigt att skynda på, resonerade man. 

Det är svårt att veta hur stor påverkan Folkhälsomyndighetens vobblande under hösten kommer att ha i slutändan. Såväl masstestningen som massvaccineringen har till sist kommit i gång. Men det hade förstås varit betydligt bättre att gå in i den fjärde vågen med större marginaler.

Problemet med den svenska coronahanteringen har aldrig varit själva strategin. Vägvalet att hålla så mycket av samhället som möjligt öppet under pandemin var rätt trots att resten av världen gjorde annorlunda. Att svenska barn har fått vara kvar i skolan är den bästa möjliga investeringen i framtiden.

När pandemin en dag summeras kan det tvärtom visa sig att även Sverige gick för långt i vissa restriktioner. Hur kunde vi så lättvindigt inskränka demonstrationsfriheten? Var det verkligen nödvändigt att hålla gymnasieeleverna hemma så länge? Varför låg restriktionerna för de äldre kvar under den första sommaren trots att smittan nästan försvann? Och var det utdragna besöksförbudet inom äldreomsorgen verkligen försvarbart?

Pandemin har hela tiden byggt på svåra avvägningar mellan motstridiga intressen. I den ena vågskålen har det legat död, lidande och en överbelastad vårdapparat. I den andra har frihetens alla välsignelser rymts – våra grundläggande rättigheter, en levande ekonomi, folkhälsa med mera.

Utmaningen har hela tiden varit att hitta den rätta balansen. Inget anständigt samhälle kan acceptera massdöd och en sjukvård som kollapsar. Men inget demokratiskt samhälle kan heller leva med mångåriga inskränkningar av grundläggande friheter. 

Där någonstans dras spelplanen upp. Om man likt Sverige har valt att stå upp för friheten måste det kompenseras med ett extremt effektivt smittskyddsarbete. Och där har det alltför ofta brustit. 

Efter snart två år med coronapandemin kan man se vissa återkommande teman. Man skulle kunna kalla det för en vetenskaplig bias om man så vill. Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell har haft en grundläggande negativ inställning till munskydd, masstestning och snabbtester och en lika positiv bias till vikten av vårdrutiner och god handhygien.

Coronakommissionen kallar det ”ett haveri” att det dröjde nästan ett halvår innan masstestningen kom i gång under förra våren. Det finns fler som bär skulden för det misslyckandet, men kommissionen finner det anmärkningsvärt att Folkhälsomyndigheten inte ens hade som mål att testningen skulle omfatta alla med symtom.

Att FHM tidigare i höstas återigen ville dra ner på testningen är därför inte så förvånande. Att finslipa på den klassiska strategin ”testa, smittspåra, isolera” har aldrig haft högsta prioritet hos den ansvariga myndigheten.

När det gäller munskydden har Folkhälsomyndigheten till slut lagt ner sitt långvariga motstånd och infört rekommendationer om att använda dem i samband med trängsel. Men som Anders Tegnell själv konstaterar i en DN-intervju har myndighetens negativa inställning gjort folk skeptiska till munskydd. 

Talande nog tar han inte chansen att övertyga svenskarna om att tänka om. I stället ägnar han en stor del av intervjun åt att förklara varför han i grunden har haft rätt i sin kritik av munskydden. Man tar sig för pannan.

I rättvisans namn ska sägas att myndigheten även har fått rätt i en del beska sanningar. När omikron så småningom sköljer över oss kanske vi får just den extremt smittsamma virusvariant som myndigheten trodde sig se redan i pandemins början, då nestorn Johan Giesecke i ett berömt uttalande slog fast att alla kommer att bli smittade av corona.

Ingen förväntar sig att Folkhälsomyndigheten ska bestå av övermänniskor. Det är svåra beslut som ska fattas och en hel värld har famlat i blindo. 

Men det finns ett besvärande mönster av felbedömningar från myndighetens sida. Och om det är något som man vill ha en expertmyndighet till är det ju förmågan att kunna se bakom nästa hörn. I brist på det vore det åtminstone klädsamt med en beredskap att lyssna på andra experter och att lära av misstag.

Snart två år in i pandemin övertygar tyvärr inte Folkhälsomyndigheten på den punkten.

Se också:

Smittskyddsläkaren: ”Ingen hjärnkirurgi – ganska enkla åtgärder”