Anna Dahlberg
Vi möts i en av Visbys kullerstensbelagda gränder. Hon är en av alla tjänstemän som lever med hoten som ständig följeslagare. Jag får varken röja hennes namn, på vilken myndighet hon jobbar eller med vilka frågor. Då skulle det bli uppenbart hur skyddslös hon är, och hoten skulle kunna eskalera.
Den historia hon berättar får mig att tappa hakan. Hon beskriver hur grupper av människor har stått utanför hennes hus och skrikit "hora" och hur hon vid flera tillfällen har varit tvungen att fly till släktingar eller skyddat boende tillsammans med sina barn. En gång placerades familjen i en öde stugby under fem veckor med strikta order om att inte ens använda telefonen.
Andra gånger har mobilen ringt och personer har berättat detaljer om hennes barn. "Vilka fina röda täckjackor flickorna har på dagis idag."
Hon har haft perioder då hon har legat sömnlös och gråtit sig genom nätterna när rädslan har blivit övermäktig. Men hon har hela tiden rest sig och kämpat vidare. För hon vill göra skillnad och hon är innerligt trött på den flathet som hon upplever råder i stora delar av myndighets-Sverige.
En så extrem hotbild är givetvis inte vardag för beslutsfattare i stat och kommuner. Men trenden är alarmerande. Migrationsverket beslöt nyligen att installera en nödknapp på alkolåsen i alla nya bilar för att personalen snabbt ska kunna fly vid behov. Det är bara en i raden av säkerhetsåtgärder som myndigheten har tillgripit. Man har också installerat larmknappar och säkerställt att det finns reträttvägar ur alla mottagningsrum samt designat receptionerna för att stå emot överhoppning. Under det senaste året har antalet incidenter i Migrationsverkets lokaler skjutit i höjden.
Andra myndigheter vittnar också om en oroväckande utveckling. Tjänstemän på Skatteverket hotas liksom handläggare på Arbetsförmedlingen och Kronofogden. Enligt fackförbundet ST vittnar nära hälften av skyddsombuden på landets myndigheter om en förfärlig arbetsmiljö där ytterst tjänsteutövningen påverkas.
Kanske värst utsatta bland alla beslutsfattare är socialsekreterarna ute i kommunerna. För många i denna yrkeskår är hot och våld vardag.
Så sent som i fredags bombhotades ett socialkontor i Tumba söder om Stockholm. Inte konstigt att det blir allt svårare att rekrytera till kommunernas socialtjänst. Det råder ingen brist på socionomer i Sverige. Det råder brist på kvinnor som orkar uthärda vardagen längst fram vid välfärdens frontlinje, där svåra beslut om att exempelvis omhänderta barn ska fattas.
Det här är inget mindre än ett demokratiproblem. Om statliga tjänstemän, biståndshandläggare och socialsekretare ute i kommunerna tvekar att driva igenom sina beslut är det systemhotande. Då rämnar tilliten i samhället.
Välfärdsstaten bygger på att vi har "grindvakter" som övervakar alla system utifrån de lagar som vi gemensamt har stiftat. De får aldrig låta sig påverkas av hot, mutor eller andra påtryckningar. De måste effektuera tusentals obekväma beslut varje dag - avslag, återkrav, indragna tillstånd, polisanmälningar med mera - som de berörda starkt kommer att ogilla.
Därför är det så viktigt att dessa nejsägare känner att de har full uppbackning från samhället. Det har de sannerligen inte i dag.
Polisen befinner sig i kris och förmår inte prioritera dessa ärenden. En tjänsteman berättar för mig hur de som hotas på hennes myndighet inte hinner lämna polisbyggnaden innan anmälningarna har avskrivits.
Vi har alltså en situation där handläggare av olika slag är maximalt exponerade, men minimalt skyddade. Det är ett sluttande plan.För hur många är beredda att offra sin egen och familjens säkerhet för att utföra ett lågbetalt arbete i allmänhetens tjänst? Om priset är att de egna barnen blir hotade? Om man rycker till varje gång telefonen ringer? Om man rentav måste flytta till en skyddad adress?
Det är bråttom att agera. En central funktion bör inrättas hos polisen för att hantera hot mot tjänstemän. Det måste skapas rutiner för hur dessa ärenden hanteras, där polis och berörda arbetsgivare ser till att de hotade får det stöd de behöver i form av larmpaket, skyddade personuppgifter med mera. Ingen byråkrat ska behöva gå runt och känna sig helt skyddslös inför hot och våld.
Vi måste också fundera över rimligheten i att enskilda tjänstemän ska underteckna beslut med sitt eget namn. Kollektiva namnunderskrifter är ett sätt att minska hotbilden. I vissa fall måste det också vara möjligt att anonymisera beslutsfattaren helt i det sista ledet.
En av våra myndigheter fattade nyligen ett avslagsbeslut mot en mycket farlig man där man helt sonika undertecknade med "Beslutsfattare 1" och "Beslutsfattare 2". Fler borde följa det exemplet.
Ingen demokratisk princip kan vara viktigare att slå vakt om än att hot och våld aldrig får löna sig.
Almedalsveckan framhålls ofta som sinnebilden för den öppna demokratin, där makthavare kan strosa runt fritt och möta vanliga människor. Men den öppenheten bygger på att mängder av poliser och livvakter har gått runt med skarpladdade vapen i Visby. Till och med den nationella insatsstyrkan har varit på plats.Det är så demokratin måste skyddas. Statens våldskapital är det som möjliggör ett fritt samhälle. Därför är det så oroväckande när det våldskapitalet sinar medan det växer på andra håll.
När en socialsekretare flyr in i sjukskrivning för att undvika hot eller en myndighet väljer att titta åt ett annat håll har samhällets skuggsida vunnit och demokratin förlorat.
Precis så allvarligt är det.
Läs också:
Kriminella är ett hot mot välfärden
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.