Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Högerns egen välfärdspopulism

Tove Lifvendahls svar på min kritik bekräftar just den poäng jag försöker göra: Högern har en grund och lättsinnig syn på välfärden.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Förra söndagen skrev jag en krönika där jag varnade för utvecklingen mot en alltmer efterfrågestyrd välfärd, där medborgarna och välfärdsföretagen själva avgör hur de gemensamma resurserna ska användas.

Problemet med den välfärdsmodellen är att våra politiker avhänds möjligheten att prioritera efter behov. Förkylningspatienter tar resurser från svårt sjuka. De röststarka kan med hjälp av checkar och rättigheter flytta fram sina positioner medan de som inte har någon röst trängs undan utan att någon tar notis.

 

Ett av de exempel jag tog upp var resursskolorna i Stockholm, vars kostnader har skenat sedan föräldrar fick rätten att själva söka till dessa skolor. Kombinationen av höga tilläggsbelopp och en fyrdubbling av antalet stödberättigade elever på kort tid har skapat ett väldigt kostnadstryck.

Priset har betalats av eleverna i de fattiga förorterna. Eftersom budgeten för olika extrapengar är en och densamma har den socioekonomiska omfördelningspotten dränerats på resurser.

Samtidigt som hela Sverige ropar efter satsningar på utanförskapsområdena efter Husbykravallerna har Stockholms stad tvingats skära ner.

Det är bakgrunden till utbildningsnämndens eniga beslut - från Vänsterpartiet till Moderaterna - att man måste hitta en bättre balans mellan olika barns behov i Stockholm.

 

Detta upprör Svenska Dagbladets ledarsida, som sedan en tid tillbaka kampanjar mot beslutet. I sin söndagskrönika tar den politiska chefredaktören Tove Lifvendahl med läsarna till Lunaskolan i Bromma för att beskriva resursskolornas pressade situation.

Vad hon inte berättar är att skolan hade en vinstmarginal på 17,32 procent förra året och valde att dela ut en del av den vinsten, enligt bokslutet.

En annan av de resursskolor som figurerar rikligt i medierna är Liljanskolan. Där gör man visserligen ingen vinst, men man har en bemanning motsvarande tio vuxna på 14 elever.

Varför är det ingen som ställer den självklara frågan: Borde inte resursskolorna dra ner lite på vinstmarginalerna och personaltätheten i stället för att hota med att lägga ner verksamheten och avvisa elever?

 

Tove Lifvendahls kritik går ut på att jag gör detta till "en ekonomisk fråga". Det är stötande, låter hon förstå. När det gäller dessa barns behov får det inte finnas några kostnadsbegränsningar. Resursskolorna måste vara en fredad zon inom välfärden.

Det är naturligtvis en fullt legitim hållning om man samtidigt pekar ut vad som i så fall ska prioriteras ner och vilka behov inom välfärden som är icke fredade zoner. Är det rätt att fortsätta låta förortens skolor bära kostnaderna? Om vi ska tala om utanförskapets pris, som Lifvendahl så vackert gör, är det svårt att låtsas som att Husby och Rinkeby inte existerar i kalkylen.

Jag letar förgäves efter ett sådant principiellt resonemang i Lifvendahls text. I stället skriver hon nästan föraktfullt om "kommunpolitiker som prioriterar sin budget främst". Vad menas? Borde kommunpolitikerna i humanismens namn låta underskotten dra iväg bortom kontroll?

 

Det vilar en djup ironi över att dessa ymniga välfärdsanspråk framförs på skattesänkarhögerns främsta ledarsida. Skattetrycket ska ner samtidigt som angelägna välfärdsområden måste fredas. Går det inte ihop kan man alltid skicka notan till staten eller framtiden.

Jag ville med min krönika peka på ett växande lättsinne inom högern i synen på välfärdens finansiering. Tove Lifvendahl illustrerar min tes mer än väl.