Anna Dahlberg
Avgörandets stund närmar sig för höstens hetaste fråga, i alla fall inom socialdemokratin. I dagarna formar partiledningen den linje som man sedan hoppas att S-kongressen ska ansluta sig till i april.
Medan idéerna bryts på vänsterkanten ägnar sig högern åt att dika en så bred ideologisk vallgrav som möjligt. Slaget om vinster i välfärden beskrivs som en ny löntagarfondstrid. Att kritisera fria vinstuttag ur skolverksamheten skulle alltså vara lika extremt som att förorda fackets stegvisa maktövertagande av näringslivet. Vilket nonsens.
Det är den svenska högern som har intagit en extrem hållning i vinstfrågan. Sverige har förvandlats till en experimentverkstad för välfärdstjänster. Inget annat land i världen - med undantag för Chile - tillåter vinstdrivande aktiebolag att etablera sig på skolans område med hjälp av skattepengar. Principen om att skolan ska vara icke vinstdriven är självklar till och med för de konservativa i Storbritannien. Få skulle anklaga dem för att vara smygsocialister.
Borgerligheten uppvisar en närmast religiös tro på marknadens förmåga. Allt privat är per definition bra. Det är en oerhört naiv syn, som blundar för att välfärden är en hybridmarknad där skattebetalarna står för notan och där många av villkoren för en väl fungerande marknad saknas.
För en elev som har hamnat i en dålig skola eller en skröplig äldre som inte får sin blöja bytt kan det exempelvis vara svårt att byta utförare. Man kanske inte ens har förmågan att bevaka sina egna intressen.
Marknaden är en fantastisk kraft, men som man ropar får man svar. Om man exempelvis inrättar ett system där vårdcentraler får betalt per besök och där det råder fri etablering kan man räkna med att antalet snabba besök kommer att raka i höjden.
Det är precis vad som har hänt i Stockholm. Huvudstaden har den rikaste, friskaste och mest välutbildade befolkningen i landet. Trots det går stockholmarna betydligt oftare till sin husläkare än invånare i andra delar av landet. Resurserna styrs mot snuvpatienter i stället för till svårt sjuka och den tunga vården.
Vårdens livsviktiga uppgift att prioritera har ersatts av kundernas röstande med fötterna.
Hur skulle då ett liberalt svar på vinstfrågan kunna se ut? En utgångspunkt bör vara att valfrihet har ett stort värde. Men man ska inte nöja sig med det konstaterandet, utan kräva att de privata utförarna också bidrar med ökad kvalitet och/eller effektivitet. För att det ska bli verklighet krävs ett betydligt stramare regelverk än i dag. Hur det ska utformas bör variera mellan olika välfärdsområden beroende på vilka problem vinstintresset kan skapa just där.
Skolan. Vinstintresset hör inte hemma i skolan över huvud taget. Det som resten av världen har insett är att skolan bedriver myndighetsutövning med uppgift att lära upp nästa generation vuxna. Det är ingen marknadsplats som lämpar sig för riskkapitalbolag och sektskolor.
Den fria etableringsrätten bör tas bort och friskolorna hänvisas till bolagsformen med "särskild vinstutdelningsbegränsning" (kap 32 i aktiebolagslagen). Det möjliggör en vinst som motsvarar statslåneräntan plus en procentenhet på det insatta kapitalet. Staten skulle därutöver kunna inrätta en investeringsfond för att underlätta friskolornas finansiering av lokaler etc.
Omsorgen. Barn- och äldreomsorg lämpar sig bättre för vinstdrivande verksamhet, eftersom inga stora samhällsintressen står på spel annat än att barnen och de äldre ska må bra. Utmaningarna är egentligen två: barn och sjuka äldre kan inte värna sina egna intressen och det finns en uppenbar risk att företagen skapar vinster genom att dra ner på personal, eftersom det är där de stora pengarna finns.
Lösningen på de problemen skulle kunna vara en kombination av inspektioner och det norska så kallade personalkostnadsvillkoret, som innebär att företagen inte får ha väsentligt lägre personalkostnader än deras kommunala motsvarigheter. Då skulle antagligen riskkapitalisternas stora intresse för äldreomsorgen svalna.
Vården. Här är utmaningen en annan - att förhindra att vinstintresset ger upphov till under- och överkonsumtion av vård. Det finns i dag bara ett privat akutsjukhus i landet - S:t Görans sjukhus i Stockholm. Det tycks fungera bra, men det finns skäl att tänka efter noga innan man släpper loss detta i stor skala.
Nationalekonomen Jonas Vlachos påminner om den andra sidan av den privatdrivna vården i USA - stämningskulturen. För att undvika att patienter felbehandlas måste man göra det fruktansvärt dyrt för sjukhusen. Vill vi verkligen gå i den riktningen i Sverige?
När det gäller primärvården bör man i första hand fundera över hur ersättningssystem ska utformas för att bromsa okynneskonsumtionen, men också se över rätten att fritt starta vårdcentraler likt Seven Eleven-butiker och sedan skicka fakturan till landstinget.
Så skulle en liberal lösning på vinstproblemet kunna se ut. Inget svepande vinstförbud, men heller ingen okritisk lovsång till riskkapitalet. En sådan linje skulle utgå från medborgarnas intressen, inte från välfärdsföretagens som i dag.
Det borde inte vara en så främmande idé för den svenska högern.