Anna Dahlberg
SVT har i veckan berättat om läraren Hans Olofsborg som blev av med jobbet efter att ha tagit en elev i armen för att visa ut honom ur klassrummet. Eleven i fråga hade vägrat att lämna ifrån sig sin surfplatta, trots upprepade tillsägningar. När läraren intervenerade blev han mordhotad.
Men i stället för att få stöd av sin arbetsgivare stängdes läraren av. Enligt skolledningen hade han inte agerat i enlighet med metoden ”lågaffektivt bemötande”.
I en intervju med SVT förklarar metodens mest kända förespråkare – psykologen Bo Hejlskov Elvén – hur läraren i stället borde ha agerat. ”Det funkar inte att säga ifrån”, slår han fast. Om en elev vägrar att lämna ifrån sig sin Ipad, blir högljudd och kanske våldsam bör läraren i stället svara: ”Då tar vi fem minuter till, sedan lägger du ifrån dig den.” Om inte heller det funkar bör läraren erbjuda ytterligare fem minuter eller att eleven kan sätta sig någon annanstans med paddan.
Intervjun är ett slags destillat av vår tids undfallenhet – inte bara i den svenska skolan, utan i samhället i stort. Det är gränslösheten satt i system. Att bryta mot normer får inga konsekvenser utan belönas, snarare. Om du skriker och bråkar tillräckligt mycket får du alltid fem minuter till.
Det finns inget vetenskapligt belägg för att metoden ”lågaffektivt bemötande” verkligen fungerar. Ändå tycks den ha spridits som en löpeld över skolor, HVB-hem, LSS-boenden med mera under senare år. Även polisen har utbildats av gurun Bo Hejlskov Elvén.
En föreläsningsdag med psykologprofilen (klockan 9-15:30) kostar 50 000 kronor plus transport och eventuell övernattning. Därtill ska läggas moms, vilket höjer beloppet till minst 62 500 kronor. Under de senaste åren har Bo Hejlskov Elvén dragit in mycket stora belopp på sina föreläsningar, enligt sajten allabolag.se.
En skola som införde den lågaffektiva metoden var Hjulsta grundskola i Stockholm. Ett år senare hade våldsincidenterna exploderat på skolan och Arbetsmiljöverket kopplades in akut. Elever kastade sten, välte bänkar, cyklade i korridorerna, tog stryptag på varandra, knuffade och slog lärare. De skrämda pedagogerna uppfattade det som att eleverna hade tagit makten över skolan.
Bo Hejlskov Elvén har slagit ifrån sig kritiken med att skolan inte använde metoden på rätt sätt. På vilket sätt skolan skulle ha avvikit från lärans teser förblir dock oklart. Hejlskov Elvén understryker i en intervju att det krävs omfattande insatser för att implementera lågaffektivt bemötande. Personal måste få handledning av specialpedagoger som i sin tur får stöd och handledning. ”När jag är med och jobbar i sådana här processer är jag med i ett halvår till ett år” förklarar han.
Problemskolor med pressad budget ska alltså ägna upp till ett år åt att införa en metod som saknar evidens. Man tar sig för pannan.
Den mest rimliga förklaringen till att Hjulsta grundskola tappade kontrollen kom i stället från skolans eget skyddsombud: Hon kopplade det ökade våldet till att det inte längre fick några direkta konsekvenser om elever bröt mot en regel och inte lydde en tillsägelse.
När jag några år senare gjorde ett reportage om skolorna på Järvafältet hade Hjulsta grundskola förvandlats i grunden. En ny rektor hade tagit över och återställt ordningen. Krav och höga förväntningar stod i centrum. Varenda allvarlig incident följdes upp noggrant med föräldrasamtal, orosanmälningar och polisanmälningar.
Svårare än så behöver det inte vara.
Ett barn som beter sig illa på en tysk lekplats blir genast tillrättavisat av andra föräldrar. Detsamma gäller barn som dristar sig att gå mot rött ljus eller stimma i en simhall.
Det finns självfallet inget egenvärde i att trappa upp konflikter genom att skrika allt högre eller gripa in fysiskt om situationen inte kräver det. Det är väl känt inom psykologin att ”känslor smittar”.
Men att försöka hålla sig lugn i en uppjagad konfliktsituation är något helt annat än att acceptera ett normbrytande beteende eller rentav belöna det. Det är det som är det djupt problematiska i Bo Hejlskov Elvéns uttalanden.
Att göra allt för att undvika en konflikt i stunden kan förvärra problemen på sikt, påpekar psykologen och specialisten Olle Wadström i en kritisk debattartikel i Psykologtidningen (6/5 2020). Det är en central iakttagelse inom det forskningsfält som kallas Tillämpad beteendeanalys. ”Har man inte klart för sig vilken funktion det problematiska beteendet har... då kan det lågaffektiva bemötandet förstärka problembeteendet i kommande situationer”, skriver han.
Det säger något om det vansinniga i att införa denna metod på skolnivå.
Men egentligen är problemet så mycket större än en enskild modelära. Det är ett samhällsproblem.
Jag talade för ett tag sedan med en journalist med lång erfarenhet från Tyskland. Hon menade att de kulturella skillnaderna mellan länderna är stora. Ett barn som beter sig illa på en tysk lekplats blir genast tillrättavisat av andra föräldrar. Detsamma gäller barn som dristar sig att gå mot rött ljus eller stimma i en simhall.
Det finns en hel armé av gränssättare i den tyska vardagen. ”Glöm att du kan gå in på ett tyskt bibliotek och störa och stöka. Ungdomar som avslöjas med att snatta trycks upp mot väggen av polis som vore de grovt kriminella. Att agera normbrytande har sitt pris”, konstaterar journalisten.
Många frågar sig varför det skjuts så mycket mer bland ungdomar i Sverige än i Tyskland, som ju också har tagit emot många migranter från Mellanöstern och Afrika. Kanske finns en del av förklaringen här – i den svenska oförmågan att tidigt sätta gränser mot normbrytande beteende.
Barn som utvecklas till grovt kriminella möter väldigt lite motstånd längs vägen. 15-17-åringar döms i första hand till insatser inom socialtjänsten. Det kan exempelvis handla om samtalsstöd, att gå på fotbollsträning eller försöka få ordning på skolgången.
När brottsligheten trappas upp kan det bli fråga om placering i ett HVB-hem. Men därifrån är det både lätt att rymma och att fortsätta begå brott. Personalen får inte leta efter knark i garderoberna eller ta ifrån barnen mobiler eller datorer, ens om de säljer knark eller sex via dem. Det är till och med förbjudet att låsa in barnens knivar (!) Det är ju deras personliga egendom.
Svenska kommuner betalar alltså flera tusen kronor per dygn för att placera kriminella tonåringar på hem där gränslösheten bara fortsätter.
Det tog förresten en herrans massa år innan det blev möjligt att porta personer som härjar på bibliotek och simhallar. Länge riktades kritiken i stället mot dem som förordade en ”tysthetsnorm”.
Att vräka kriminella familjer från hyresrätter anses än i dag kontroversiellt.
Det är alltid ”fem minuter till” som gäller.
Ingen ska behöva bli tillsagd eller bära konsekvenserna av sitt handlande. Det är i stället samhället – det vill säga i praktiken utbrända lärare, socialsekreterare, bibliotekarier med flera som ska trolla med knäna.
Tänk om vi i stället bara skulle låta oss inspireras av Tyskland. Släpp fram en armé av gränssättare – föräldrar, skolpersonal, fastighetsvärdar, poliser med flera – som vågar göra det som är så meningslöst enligt den lågaffektiva läran, nämligen att säga ifrån.