Anna Dahlberg
För er som missade regeringsförklaringen i tisdags kan jag bidra med en kort sammanfattning. De många ordsjoken till trots kokade allt ner till budskapet "tralla lalla la - allt ska nog gå bra".
Det fanns inte ett spår av krisinsikt. Regeringen tuffar på som om ingenting hade hänt och som om färdplanen från förra året fortfarande är höjden av visdom. Det är förbluffande.
Låt oss börja med den akuta flyktingkrisen. Den senaste veckan har det kommit runt 1 000 asylsökande om dagen till Sverige. Dimensionen av denna utmaning verkar inte ha sjunkit in någonstans, utom hos Migrationsverket som nu sätter en krisplan i verket.
Bara för att göra en jämförelse: Den senaste veckan har det kommit 923 ensamkommande barn till Sverige. Det är fler än vad som kom under hela 2006. Vi står inför en helt ny situation. Även om antalet asylsökande väntas gå ner igen i takt med att vintern närmar sig och bevakningen av EU:s yttre gränser skärps måste också regeringen skaffa sig en krisplan.
Hur ska Sverige lyckas bygga en halv miljon bostäder fram till år 2020? Hur ska vi få fram enkla jobb i stor skala så att nyanlända inte fastnar i utanförskap? Hur ska skolan stoppa trenden med nyanlända elever som går ut grundskolan utan godkända betyg? Och hur ska kommunerna avlastas i det alltmer omöjliga uppdraget att säkra ett bra mottagande för alla ensamkommande? Regeringen måste snabbt få fram svar på dessa frågor.
Och det räcker inte. Socialdemokraterna borde omedelbart bjuda in Moderaterna till samtal om hur vi ska få till stånd en jämnare fördelning av Europas flyktingar. Hoppet om tvingande kvoter på EU-nivå har slocknat samtidigt som Dublinförordningen är satt ur spel. Nu krävs att Sverige börjar agera på egen hand om situationen inte ska riskera att bli ohållbar.
Men av detta krismedvetande märks ingenting. När Stefan Löfven nyligen kallade till presskonferens om nyanländas etablering var inte ens bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) på plats. Det säger allt.
Det ser inte mycket bättre ut på andra områden. Bostadspriserna skenar i Sverige och med dem hushållens belåning. Lånefesten eldas nu på från alla håll när Riksbanken krigar för att få upp inflationen samtidigt som ränteavdraget på 30 procent ligger orört.
Varenda utländskt expertorgan som tittar på svensk ekonomi hissar röd flagg och varnar för en potentiell finanskris. Det privata skuldberget växer så snabbt att Sverige numera rankas som en av världens mest skuldsatta ekonomier.
Men är Stefan Löfven bekymrad? Det verkar inte så. I stället för att ta itu med problemet på allvar nöjer sig regeringen med att sätta på ett Bamseplåster i form av amorteringskrav för de stackare som kommer sist in på bostadsmarknaden.
Sjuktalen skenar återigen bortom kontroll. Vad gör då regeringen åt detta? Jo, den slopar den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, trots att expertisen varnar för att detta kommer att spä på sjuktalen ytterligare. På flera områden drar nu statens kostnader iväg på ett sätt som sätter stora frågetecken för Sveriges finanser på sikt. Vi har inte bara övergivit överskottsmålet - även balansmålet kommer att bli svårt att leva upp till.
Ett annat orosmoment är den tilltagande personalkrisen inom offentlig sektor. Larmen om akut lärarbrist, stängda vårdplatser och en socialtjänst i sönderfall kommer allt tätare. Men inte heller här har regeringen något trovärdigt svar att komma med.
Så ser det ut på område efter område. Regeringen förnekar problemen eller föreslår i bästa fall åtgärder som påminner om teskedsmatning. Det enda som tycks fungera är Anders Ygemans (S) och Peter Hultqvists (S) handlag med säkerhetsfrågorna.
Det hela påminner alltmer om Kalle Ankas husvagnssemester – ni vet när Långben glatt tuggar majskolvar tills Musse Pigg frågar vem som egentligen kör. Ja, vem kör egentligen?
Samtidigt som väljarna blir alltmer pessimistiska om samhällsutvecklingen dalar förtroendet för de stora partiernas ledare. Bara var fjärde svensk känner numera förtroende för Stefan Löfven. Till och med Centerpartiets Annie Lööf framstår som mer trovärdig i väljarnas ögon.
I detta vakuum växer Sverigedemokraterna stadigt för varje mätning som görs. Det vi bevittnar är en politisk förtroendekris av ett slag som vi aldrig tidigare har sett. Det är ett tidens tecken att såväl en generaldirektör som en före detta statsminister på kort tid har gått ut och efterlyst politiskt ledarskap. Då vet man att det är illa.
Om inte utvecklingen ska glida Stefan Löfven helt ur händerna är det dags att han tar sig samman och börjar leda landet.
Läs också:
Hyllade Angela Merkel står för den flyktingpolitik som vänstern avskyr
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.