Anna Dahlberg
”Se upp för Ebba Busch Thor i valspurten”, skrev Patrik Kronqvist på denna ledarsida i början av augusti. Då var KD i det närmaste uträknat med opinionssiffror som sladdade runt tre-procentsnivån. Men Kronqvist hade precis lyssnat på KD-ledarens sommartal på Hönö och kände att något var i görningen.
Resten är historia, som det brukar heta. KD fick sensationella 6,4 procent i valet och sedan dess har opinionssiffrorna bara fortsatt uppåt. Enligt Svensk väljaropinion, som är en sammanvägning av alla opinionsmätningar, har KD numera stöd av 8,6 procent av väljarna. Det är den högsta siffran på 16 år.
Ebba Busch Thor rusar också i förtroendemätningarna. I veckan kom siffror som visar att 35 procent av väljarna har förtroende för KD-ledaren, vilket ger en andraplacering hack i häl på statsminister Stefan Löfven.
Partiledningen ville behålla DÖ, men kördes över
Kristdemokraterna har blivit den nya magneten inom borgerligheten. Medlemmar strömmar till, partiet attraherar väljare från såväl M som SD och härom veckan hoppade SvD:s Per Gudmundson av jobbet som ledarskribent för att bli presschef hos KD. Alla gillar en vinnare.
När framgångarna ska förklaras brukar tydligheten lyftas fram, inte minst i regeringsfrågan. KD kämpade emot Decemberöverenskommelsen och har konsekvent jobbat för att byta ut Stefan Löfven som statsminister.
Det är riktigt, men i ärlighetens namn ville partiledningen behålla DÖ hösten 2015. Det var rikstinget som körde över Ebba Busch Thor. Och även om KD står redo att ta makten med hjälp av SD:s mandat är det högst oklart hur det ska gå till i praktiken. ”Inte ens om 20 år ser Ebba Busch Thor ett samarbete med SD som rimligt”, summerade Göteborgs-Posten efter en partiledarintervju inför valet.
Bistånd och asylrätt är klassiska hjärtefrågor för KD
I sakfrågorna är otydligheten än mer påtaglig. Vilket slags parti är ens dagens KD? Gäller fortfarande Alf Svenssons traditionella kristdemokrati, där sådant som bistånd och asylrätt är hjärtefrågor? Eller har politikutvecklingen tagits över av de mer högerkonservativa?
Än så länge kvarstår mer av den gamla politiken än de flesta väljare torde känna till. Ta biståndet, till exempel: KD värnar om det så kallade enprocentsmålet och slogs för det i budgetförhandlingarna med Moderaterna i höstas. För år 2019 betyder det att det samlade anslaget uppgår till hela 45 miljarder kronor. Det är knappast en hållning som tjusar högersinnade väljare.
Ett annat exempel är FN:s barnkonvention. KD har länge kämpat för att denna konvention ska bli svensk lag, trots den tunga kritik som har riktats mot idén från bland andra Lagrådet. Räkna med att den lagen kommer att åberopas av alltifrån terrorister som längtar hem till kriminella som inte vill bli vräkta eller utvisade.
KD har en rad förslag för en generösare migrationspolitik
KD:s migrationspolitik kan nog också förvåna en och annan ny sympatisör. Partiet var pådrivande för att ge papperslösa laglig rätt till vård år 2013. På hemsidan kan man också läsa om en rad förslag för att göra migrationspolitiken mer generös. När det gäller rätten till familjeåterförening har KD redan blivit bönhört av Januariavtalet.
Men partiet vill även återinföra regeln om synnerligen och särskilt ömmande omständigheter. Så sent som sommaren 2017 vädjade Ebba Busch Thor i en debattartikel om att fler ensamkommande från Afghanistan skulle få stanna i Sverige. En annan bestämmelse som KD vill ha tillbaka enligt hemsidan är ”Sista länken”, som ska möjliggöra för personer som har fått uppehållstillstånd i Sverige och uppfyller försörjningskravet att ta hit sina åldrande föräldrar.
Kristdemokraterna är även kritiska till EU:s visumpolitik, som hindrar asylsökande att ta sig in i EU eller att ansöka om asyl från utlandet. Under rubriken ”Flyktingar” skriver partiet: ”Vi vill att det ska vara lättare att resa legalt in i EU för att söka asyl.” Det är en minst sagt radikal ståndpunkt, som skulle få oöverblickbara konsekvenser om den förverkligades.
Ebba Busch Thor går genom rutan som få
Det är knappast de ställningstagandena som förklarar varför KD går som en raket i opinionsmätningarna. Antagligen inte heller partiets familjereformer, som en barnomsorgspeng på 6 000 kronor per barn (1-3 år) och månad eller höjda bostadsbidrag för barnfamiljer.
I grunden handlar det inte om politiken, utan om lojaliteten. KD och Busch Thor har valt sida politiskt och därigenom blivit en projektionsyta för högerns önskedrömmar. Dessutom går hon genom rutan som få. Hon har energi och självförtroende till skillnad från andra partiledare som framstår som trötta och rädda.
Gästspelet hos Skavlan nyligen var symptomatiskt. Ebba Busch Thor talade flytande norska, skämtade om metoo-kor och sjöng som ett proffs. Men när hon fick en politisk fråga om huruvida det var rätt av det norska systerpartiet Kristelig Folkeparti att sätta sig i en regering med högerpopulistiska Fremskrittspartiet knöt det sig. Det var bra, förklarade Busch Thor, samtidigt som hon sade sig förstå kritikerna helt och fullt.
Svårt att få ihop bilden av Kristdemokraterna
Om Moderaterna sägs det att partiet har blivit otydligt, eftersom gräsrötterna inte längre bryr sig om partilinjen. I Kristdemokraterna är läget snarast det omvända. Där har man nu fått en ledning som är i ofas med den traditionella partilinjen.
Det är svårt att se vassa högerprofiler som Johan Ingerö och Per Gudmundson försvara ett enda av ställningstagandena som refereras ovan.
Alla partier ömsar då och då skinn, och alla partier hemsöks av falangstrider. Om några år kanske KD har gjort upp med arvet från Alf Svensson och fullföljt högersvängen.
Men i nuläget är det svårt att få ihop bilden av Kristdemokraterna. Och ännu svårare att förstå den stora hajpen.
Läs också: