Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Grattis, kungen – och leve monarkin!

På Valborgsmässoafton fyller kung Carl XVI Gustaf 75 år. I mer än 47 år har han varit Sveriges statschef – längre än någon tidigare regent.
Foto: MAGNUS LILJEGREN / STELLA PICTURES
Kronprinsessan Victoria jobbar precis som resten av kungafamiljen hårt för Sveriges räkning.
Foto: ERIKA GERDEMARK / KUNGLIGA HOVSTATERNA

Kungahuset gör stora insatser för att värna svenska intressen utomlands och fungerar som en enande symbol på hemmaplan. Expressens ledarsida överger härmed kravet på att monarkin ska avskaffas.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

På Valborgsmässoafton fyller kung Carl XVI Gustaf 75 år. I mer än 47 år har han varit Sveriges statschef – längre än någon tidigare regent. När han tog över tronen efter sin farfars död den 15 september 1973 var han blott 27 år gammal. 

De flesta andra hade nog velat trappa ner och dra sig tillbaka efter ett så långt arbetsliv. Men inte kungen eller för den delen drottning Silvia. De fortsätter att arbeta för Sveriges räkning vecka in och vecka ut.

Kungen inviger utställningar, håller tal, tar emot besök, hälsar på svenska soldater utomlands och så vidare. Från mina kontakter på utrikesdepartementet ges en samstämmig bild: Kungen, drottningen och kronprinsessparet sliter stenhårt. Programmen under deras utlandsresor är fyllda från morgon till kväll, och till skillnad från en och annan minister har de inga fasoner för sig. De är hyggliga människor, som står i Sveriges tjänst utan att knota. 

Med deras hjälp öppnas dörrar som annars hade förblivit stängda, bland annat för svenska exportföretag, men också för tjänstemän och ministrar. De säljer så att säga både svenska varor och värderingar. 

Kungahuset stärker Sveriges varumärke enormt i världen, intygar mina diplomatkontakter. ”Kungafamiljen är en av Sveriges absolut främsta tillgångar vid sidan av Nobelpriset, Vasaskeppet, köttbullar, Karolinska institutet och ESS i Lund”, summerar en veteran.

Men för denna insats får kungafamiljen sällan något erkännande. I stället präglas den offentliga debatten av en njugghet mot allt som har med kungafamiljen att göra. Anklagelsen om ”okritiskt kungafjäsk” hänger ständigt i luften.

Troligen har det att göra med att såväl partierna till vänster som de stora ledarsidorna är motståndare till monarkin – i alla fall på papperet. I praktiken har nästan alla lagt de kraven på hyllan. Numera är det väl bara Republikanska föreningen som på allvar driver kravet att kungahuset ska avvecklas.

Effekten blir en slags förljugenhet. Man låtsas vilja byta statsskick till republik, men ryser i själva verket vid tanken på den grå tristess som skulle omgärda presidentämbetet och de kandidater som skulle kunna bli aktuella. På Expressens ledarsida har vi löst ”dilemmat” genom att sluta skriva i ämnet under senare år.

Men det är hög tid att sluta låtsas. Sveriges moderna form av monarki har tjänat oss väl och det finns inget skäl att byta ut den inom överskådlig tid. 

Om man på allvar vill införa republik i Sverige – och förhindra att Victoria en dag blir Sveriges drottning – måste man väl någon gång försöka göra slag i saken och precisera sig.

När den amerikanska tankesmedjan Freedom House listar världens länder efter personligt frihets-index toppas den av idel monarkier: Nederländerna, Norge, Sverige och Danmark. Erfarenheten inom västvärlden visar att det går alldeles utmärkt att förena kungahus med välfungerande demokratier. Tvärtom tycks det finnas en övervikt av skräckvälden som heter något i stil med ”Democratic republic of...”

Historiskt har det förstås varit en självklar liberal reflex att misstro kungamakten. Det räcker med att påminna om borggårdskrisen i februari 1914 då den liberale statsministern Karl Staaff avgick efter att ha blivit överkörd av Gustaf V. Länge stod kungamakten i vägen för parlamentarismens fulla genomslag.

Men i och med Torekovskompromissen, som utformades under några soliga sommardagar i den skånska badorten 1971, har kungahuset avlövats all politisk makt. Enligt den nya grundlagen som trädde i kraft 1975 har kungen bara en ceremoniell roll och tjänar som symbol för nationen. Kungen som en plym, med Olof Palmes ord.

Det har nu gått ett halvt sekel sedan dess, och det är dags att konstatera att systemet fungerar. En stabil majoritet av svenskarna vill behålla monarkin, och skulle väljarna mot förmodan ändra sig kan vi i demokratisk ordning byta statsskick.

Ett annat liberalt argument mot monarkin är att kungahuset är en symbol för konservativa värderingar. Men det kan knappast sägas om den svenska kungafamiljen. 

Kungen har självklart låtit barnen gifta sig av kärlek, inte plikt, och själv närt ett långvarigt engagemang för miljön, som har vunnit sin tid. Kronprinsessan Victoria invigningstalade under den senaste Pride-festivalen, och berörde många på djupet med genom att rikta sig direkt till alla i Sverige som inte vågar stå för sin kärlek öppet: ”Jag står bakom dig.” Hennes personliga engagemang i frågan betyder minst lika mycket som många politiska initiativ.

Kungafamiljen tassar försiktigt som sig bör i offentligheten, men ingen kan på allvar hävda att den är en konservativ kraft som står i vägen för progressiva ideal. Snarare verkar kungahuset vilja bidra till att göra Sverige en aning snällare. Prinsessan Sofia ryckte in som vårdbiträde under pandemin och prins Daniel engagerar sig för barns rörelse och organdonation, exempelvis.

Det är talande att en av de mest hängivna rojalisterna i landet är Nalin Pekgul, tidigare ordförande för S-kvinnorna. Som aktiv politiker propagerade hon för att Socialdemokraterna skulle slopa kravet på republik från partiprogrammet. ”För oss invandrare är den svenska flaggan och kungahuset viktiga tecken på vår nya tillhörighet”, skrev hon på DN Debatt i samband med att hon gav ut en ny bok. 

Hon sätter fingret på något väsentligt. Aldrig har väl behovet av stabila och inkluderande institutioner varit större. Det finns allt starkare krafter som drar isär det svenska samhället – växande klyftor, segregation och polarisering – och allt färre funktioner som förenar. Då gäller det att värna de få lägereldar som finns kvar i offentligheten, såsom public service och kungahuset.

Det finns förstås många relevanta invändningar mot monarkin. Vid sidan av det principiella argumentet om att ämbeten inte bör gå i arv finns alltid risken för misskötsel. Den spanske ex-kungen Juan Carlos anses visserligen ha spelat en avgörande roll för landets övergång till demokrati, men har nu flytt landet efter en serie skandaler.  

Det motargument som jag personligen brottas mest med är hur monarkin begränsar friheten för medlemmarna av kungahuset. Är det försvarligt att låta barn växa upp till en predestinerad roll som tronarvinge? Tiden får väl utvisa om denna uråldriga institution klarar mötet med nya generationers legitima krav på självförverkligande. I väntan på det finns alltid möjligheten att abdikera om vantrivseln skulle bli för stor.

Vid en sammanvägning väger dock argumenten för att behålla den svenska monarkin tyngre. Och då börjar det bli dags att erkänna det och bekänna färg. I hur många decennier till ska motståndarna till monarkin fortsätta att förhala frågan genom att hävda att den inte är aktuell just nu? Ska S, MP och V och de liberala tidningarnas ledarsidor hävda samma sak om 50 år?

Om man på allvar vill införa republik i Sverige – och förhindra att Victoria en dag blir Sveriges drottning – måste man väl någon gång försöka göra slag i saken och precisera sig. Bör vi ta efter den tyska modellen eller den finländska? Hur exakt ska alternativet till monarkin se ut och vilket mandat ska den svenska presidenten ha?

Expressens ledarsida tänker inte längre låtsas som att vi vill avskaffa monarkin.

Så grattis, kungen, på 75-årsdagen! Och tack för att du och resten av kungafamiljen jobbar så hårt för Sveriges räkning.




Tv: Kungen skojar till det när han ska avslöja prinsnamnet

”För att dra ut på det här litegrann...”