Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Ge Ulf Kristersson (M) chansen som statsminister

Ulf Kristersson (M) är den naturliga statsministern i det politiska läge som råder.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Efter Januariavtalets kollaps finns det bara ett regeringsalternativ kvar. Slutsatsen borde vara enkel för väljarna i ett extraval – rösta höger.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Ett extraval rycker allt närmare. Ingen hade för några veckor sedan kunnat förutse en så dramatisk utveckling. Och i stort sett ingen verkar heller ha önskat sig att det skulle sluta här. Ändå blev det så.

Alla partier har haft sin egen logik att följa. Vänsterpartiet var tvunget att visa att det inte finner sig i att vara en dörrmatta åt januaripartierna. Vad skulle annars en röst på V vara värd i nästa val? 

Sverigedemokraterna i sin tur måste leva upp till sin roll som den argaste oppositionen, som aldrig tvekar att fälla regeringen Löfven. Och hur skulle det ha sett ut om Moderaterna och Kristdemokraterna hade lagt ner sina röster i en misstroendeomröstning mot den sittande statsministern? Det är knappast oppositionens roll att rädda kvar Stefan Löfven vid makten.

I det läget hamnade den heta potatisen i knäet på Liberalerna, som håller på att gå under i sviterna av sina kval i regeringsfrågan. Ett parti som säger sig föredra Ulf Kristersson som statsminister kan inte gärna rösta för att Stefan Löfven ska komma tillbaka i en ny statsministeromröstning. Möjligen hade partiet kunnat ställa upp på att förhandla en sista budget ihop med Januaripartierna för att undvika ett riskfyllt extraval. Men det är svårt att peka finger åt ett parti med 2,5 procent i den senaste SCB-mätningen.

Centerpartiet är det parti som bär störst ansvar för att dyrka upp låsningarna i politiken. Men sett ur ett snävt C-perspektiv är det lätt att förstå varför man vägrar inlemma sig i ett rödgrönt block redan nu. Hela valstrategin inför 2022 har ju lagts upp kring idén om den ”breda mitten” med Annie Lööf som kungamakare.

Sist men inte minst har vi regeringspartierna. Borde inte Stefan Löfven avgå för landets bästa och låta talmannen pröva Ulf Kristerssons möjligheter att ta över? Med lite tur skulle det kunna gå i lås och bespara Sverige ett extraval. Men S tänker förstås på sitt eget bästa i första hand, trots att ministrarna ideligen påstår motsatsen. Det talar för att Stefan Löfven föredrar att utlysa ett extraval framför att gå till talmannen.

När alla partier följer sin egen logik landar vi alltså i ett resultat som inget parti på förhand säger sig ha velat ha (möjligen med undantag för SD).

Det finns en del att lära av det. I Sverige utgår vi gärna från att alla problem kan lösas genom samverkan och dialog. Utgångspunkten är att alla parter strävar efter det gemensamma bästa, eftersom motsatsen skulle vara förnuftsvidrigt. Men som även statsvetaren Anders Sundell konstaterar i en krönika kan det ibland vara klokt att vara ”irrationell” (SvD 23/6).

”Det finns ingen militär lösning på konflikten”, suckar svenska bedömare när Israel och Hamas drar i gång ännu en omgång av skärmytslingar. Det vi ofta missar är att båda parter är bundna av sin egen rationalitet. Att trappa ner för snabbt kan bli kostsamt i det långa loppet. Utan några paralleller i övrigt investerar nu svenska partier på liknande sätt i framtida avskräckningsförmåga och förhandlingsstyrka. 

En andra lärdom av den pågående regeringskrisen är att det som ena dagen anses som höjden av klokskap kan avfärdas som vettlöst nästa. Som en illustration av detta kappvändande bar alla riksdagsledamöter munskydd under misstroendeomröstningen i måndags. Länge var ju den svenska uppfattningen att munskydd inte hade någon som helst effekt mot smittspridningen annat än att invagga människor i falsk trygghet. Nu – mer än ett år in i pandemin – var det tvärtom en självklar smittskyddsåtgärd.

På samma sätt ansågs det till relativt nyligen otänkbart att prata med alla partier i riksdagen. Isoleringen av Sverigedemokraterna var en demokratisk plikt. Till och med moderatledaren Ulf Kristersson lovade inför valet 2018 att aldrig samarbeta, samverka eller förhandla med SD.

Nu håller även den debatten på att vändas till sin motsats. Plötsligt framstår det som ett demokratiskt ideal att alla partier måste kunna tala med varandra. Statsvetare spår en ny parlamentarisk era med mer av samarbetskultur och färre låsningar i politiken.

En tredje lärdom av regeringskrisen är faran med vad man på engelska kallar för ”strategic overreach” eller som det svenska ordspråket lyder: Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Under Fredrik Reinfeldts tid som moderatledare manövrerade han först skickligt in i den politiska mitten. Men någonstans på vägen övergav Moderaterna för mycket av sin egen politik. Efter att ha lierat sig med Miljöpartiet i migrationspolitiken började M blöda rejält till SD. I valet 2014 tappade partiet nästan fyra procentenheter till SD, och det var bara början.

Något liknande håller nu möjligen på att drabba Socialdemokraterna. Att splittra borgerligheten och locka över C och L var en stor strategisk bedrift för att behålla makten. Men frågan är om det ideologiska priset håller på att bli för högt. Opinionssiffrorna för S har återhämtat sig under pandemin, men läckaget kan snart ta fart igen – både till SD och till ett V som nu har visat framfötterna.

Sverige går av allt att döma mot ett extraval. Det är egentligen inte önskvärt så nära inpå ett ordinarie val. Men alla de positionsförflyttningar som nu sker hade ändå behövt äga rum. Liberalerna har redan bestämt sig för att byta block. Centern måste bekänna färg kring ett framtida samarbete med de rödgröna.

Händelseutvecklingen har bara satts på snabbspolning. Och som konsumentupplysning har det varit utmärkt. 

Så länge Annie Lööf står fast vid att ett samarbete med V är uteslutet finns det bara ett regeringsalternativ på bordet. Det är ett högerblock med Ulf Kristersson som statsminister. 

De som i stället lägger sin röst på C eller något av de rödgröna partierna röstar för fortsatta låsningar och utdragna förhandlingar, som i värsta fall inte leder fram till någonting.

Det borde underlätta valet för många väljare i ett kommande extraval. Ulf Kristersson är den naturliga statsministerkandidaten i det politiska läge som råder – oavsett om han tillträder efter en talmansrunda, efter ett extraval eller först efter valet nästa höst.