Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Gatan tillhör inte gangsters – dags att ta tillbaka den

Från Hammarkullen har det kommit rapporter om vägspärrar den senaste veckan.Foto: HENRIK JANSSON
När kallar statsminister Stefan Löfven (S) till en presskonferens och utlovar en total mobilisering mot gängen?Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES/WENNERLUND STELLA PICTURES

Vi närmar oss en vändpunkt i synen på den grova brottsligheten. Det är absurt att kriminella har getts ett så stort svängrum på vanliga människors bekostnad.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Gör tankeexperimentet att maskerade kriminella skulle upprätta vägspärrar i Gamla stan i Stockholm och kontrollera människor på väg in och ut ur sina portar. Är det någon som tror att det skulle behandlas som en nyhet bland andra? 

Nej, självfallet inte. Så varför flockas inte vartenda kamerateam i Angered för att försöka dokumentera det som händer där? Ett svar kan vara rädsla. Det känns för otryggt att åka in dessa områden efter mörkrets inbrott och konfrontera de gängkriminella med kamerautrustning i handen. 

Ett annat svar kan vara en allmän valhänthet. De utsatta områdena är så främmande för många att man inte riktigt vet hur man ska beskriva det som pågår. Det är så mycket lättare att rapportera om hemska saker som händer någon annanstans, som i USA.

Effekten har blivit en farlig normaliseringsprocess, en tillvänjning vid en absurd situation där vanliga människor i vissa bostadsområden lever i ständig rädsla för kriminella gäng. Och där sprängdåd och skjutningar kan ske var som helst, när som helst. 

Men kanske har vi nått en brytpunkt nu. Veckans spektakulära händelser – tortyren av två tonårspojkar i Solna, vägspärrarna och kidnappningen av en lärare i Angered, gängmötet på Posthotellet i centrala Göteborg och dödsskjutningarna – har gjort det svårt att fortsätta blunda för samhällsutvecklingen. 

Likheterna är påtagliga med migrationskrisen hösten 2015. Först förnekas problemen under en lång rad år, eller tonas åtminstone ner. De som i likhet med denna ledarsida tidigt slog larm om situationen i utanförskapsområden avfärdades som alarmister

I nästa skede radas olika hinder upp mot att göra något radikalt åt situationen: som att vi är bundna av asylrätten/rättssäkerheten eller att gränshinder/hårdare tag ändå inte har någon effekt. Varför våra nordiska grannländer, som är bundna av samma internationella konventioner, lyckas ha kontroll över både migrationen och brottsligheten framgår aldrig. 

Under många år har åklagarna annars framstått som strykrädda i offentligheten.

Men så kommer till sist ögonblicket då trycket blir så hårt att de gamla försvarslinjerna faller. På migrationsområdet kom vändningen den 24 november 2015. Situationen blev ohållbar och regeringen tvingades till sist agera. Kanske kommer vi hösten 2020 att få se en liknande presskonferens när det gäller brottsutvecklingen.

Ett tecken på det är att även vissa vänsterröster har börjat uttrycka oro för utvecklingen. Ett annat intressant fenomen är att åklagare nu tar plats i debatten på ett helt nytt sätt. De skriver debattartiklar, låter sig intervjuas om bristerna i det svenska rättssystemet och tar position på Twitter. Några slagkraftiga exempel är Paulina Brandberg, Lise Tamm och Daniel Larson.

Under många år har åklagarna annars framstått som strykrädda i offentligheten. Den tidigare Riksåklagaren införde exempelvis på eget initiativ nya riktlinjer som gör det svårare att frihetsberöva unga, med hänvisning till barnkonventionen.

– Det säger så mycket om klimatet inom rättsväsendet när till och med de brottsbekämpande myndigheterna vill göra det svårare att låsa in kriminella. Inom en del av den inflytelserika juristkåren verkar det finnas en kultur av att strida för de misstänktas rättssäkerhet på orimlig bekostnad av brottsoffrens rättigheter och allmänhetens rättstrygghet, säger Daniel Larson, kammaråklagare vid Ekobrottsmyndigheten med ett förflutet på Göteborgs åklagarkammare.

Larson säger att han ser det som sin plikt att slå larm om utvecklingen. Han har själv träffat människor som är livrädda för att vittna och som berättar om hur det är att bo i utsatta områden, där vanligt folk inte vågar släppa ut sina barn för att leka på gården.

– Jag har en ganska dyster framtidsbild. Poliser som jag talar med har börjat bli uppgivna och säger saker som att ”det här kommer att gå åt skogen” och ”vi har inte kontroll på läget”. Systemet är hotat och då måste man börja tänka i nya banor. Det går inte bara att fortsätta utlova straffskärpningar när endast 10-12 procent av skjutningarna klaras upp.

Det är dags att börja tala om priset för att inte göra något radikalt åt samhällsutvecklingen. De kriminellas rättigheter och integritet kan inte vara de enda måtten på ett gott rättssamhälle.

Det förslag som Daniel Larson har lanserat är kontroversiellt. Han vill införa en skyddsorder som kan utfärdas av en domstol mot de farligaste livsstilskriminella – de som utgör en omedelbar fara för sig själva och sin omgivning. Inspirationen är hämtad dels från lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT), som gör det möjligt att tvångsvårda psykiskt sjuka under en begränsad period för att skydda samhället, dels lagen om hemliga tvångsmedel.

I det här fallet skulle samhällsskyddet bestå av en elektronisk övervakning. I verktygslådan skulle det kunna finnas sådant som övervakning via GPS, husarrest under vissa tidpunkter på dygnet, övervakning av elektronisk kommunikation och möjlighet till visitationer och husrannsakan utan konkret misstanke.

Förslaget har kritiserats för att strida mot grundläggande rättsprinciper, något som Larson bestrider. Han menar att vi redan nu antagligen bryter mot andra minst lika viktiga rättsprinciper genom att inte agera kraftfullare mot gängen.

Ett alternativ skulle kunna vara att införa skyddsordern som en påföljd för gängkriminella, exempelvis i kombination med en kriminalisering av deltagande i kriminella gäng. En person skulle exempelvis kunna dömas till ett års fängelse följt av två års övervakning inklusive ett förbud mot att röra sig inom vissa zoner.

Själva idén är hur som helst bland det mest intressanta som har framförts på senare år. Det är samhället som ska övervaka gängen, inte gängen som ska kontrollera allmänheten.

Daniel Larson efterlyser en bättre balans mellan omsorgen om rättssäkerheten och rättstryggheten. Det är en central iakttagelse. 

Det är dags att börja tala om priset för att inte göra något radikalt åt samhällsutvecklingen. De kriminellas rättigheter och integritet kan inte vara de enda måtten på ett gott rättssamhälle. 

Tystnadskulturen, boende som inte vågar gå ut, kriminella som bestämmer i det offentliga rummet och det faktum att fyra av fem mord inom gängmiljön aldrig klaras upp är ett akut underbetyg åt det svenska rättssystemet.

När tillkallar Löfven en presskonferens där han utlovar en kompromisslös mobilisering mot gängvåldet?