Anna Dahlberg

Galenskap om Sverige skulle nobba Nato nu

Turkiets auktoritäre president Erdogan blockerar Sveriges och Finlands Natoansökningar.
Foto: TASS / SIPAUSA TT NYHETSBYRÅN
Statsminister Magdalena Andersson (S) menar att förhandlingarna sker i konstruktiv anda.
Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det vore befängt att backa ur Natoförhandlingarna i detta läge. Sverige kan förhandla med Turkiet utan att sälja sin själ.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

På eftermiddagen den 20 juni 1984 sköts PKK-avhopparen Enver Ata ihjäl på Stora Torget i Uppsala inför ett hundratal vittnen. Ett år senare var det dags igen: ytterligare en avhoppare mördades på öppen gata, denna gång utanför Medborgarhuset i Stockholm.

Det var denna oroväckande händelseutveckling som gjorde att Olof Palme valde att terrorstämpla PKK redan 1984. Sverige blev därmed det första landet i världen att ta det steget efter Turkiet. 

Det är detta arv som Sverige behöver återknyta till i förhandlingarna med Ankara. Regeringen måste på nytt visa att den tar terrorhotet på största allvar, både i ord och i handling (även om vi inte godtar Turkiets breda definition av begreppet). Just kopplingen till Palme borde dessutom göra budskapet lättare att sälja in bland socialdemokrater.

Nejsägarna till Nato tycker sig nu ha fått vatten på sin kvarn. Förhandlingarna med Turkiet visar hur Sverige förlorar sin självständiga röst i världen för fred och mänskliga rättigheter, heter det. Andra, som författaren Lena Andersson och debattören Kurdo Baksi, kräver att Sverige ska dra tillbaka Nato-ansökan. Det är bättre att Sverige återkommer med sin ansökan – och med stoltheten i behåll – om ett år eller så.

Låt oss ta argumenten ett i sänder: Nej, Sverige är inte på väg att förlora sin utrikespolitiska röst på grund av Natomedlemskapet. Det räcker att titta sig omkring i närområdet. Har Norge tystnat på världsarenan? Hörs inte Tyskland och Frankrike? Om det är något som har begränsat vårt handlingsutrymme inom utrikespolitiken är det vårt EU-medlemskap, vilket de flesta av oss välkomnar eftersom Europa blir starkare när länderna agerar tillsammans.

Med det sagt, finns det förstås vissa hänsyn som måste tas till sådant som är viktigt för våra samarbetspartners. Men det gäller i hög grad även om Sverige skulle förbli alliansfritt.

Visst är det förödmjukande att Sverige och Finland måste blidka den auktoritäre ”dörrvakten” Erdogan för att släppas in i den fria världens klubb. Men det behöver inte innebära att slutresultatet blir förnedrande.

I Sverige brukar det heta att vi tror på diplomatin. Det är upp till bevis nu. Det finns ett antal röda linjer som måste försvaras i förhandlingarna; Sverige är en rättsstat som inte utlämnar politiska flyktingar i strid med internationella konventioner. Det råder yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och pressfrihet.

Annat går att kompromissa om. Sverige kan vara tillmötesgående i kampen mot terrorismen på olika sätt. Socialdemokraterna kan riva upp avtalet med Amineh Kakabaveh om fördjupade kontakter med det kurdiska självstyret i Syrien och partiet PYD. Det var omdömeslöst att överhuvud taget använda utrikespolitiken som en bytesvara för att köpa stöd av en politisk vilde.

Och det finns ett utrymme för kompromiss även i vapenfrågan. Om man tittar på den vapenexport som Sverige har haft med Turkiet historiskt är den inte bara minimal till omfånget, utan också inriktad på materiel som inte används i strid, såsom ”programvara” och ”tekniskt bistånd”. Inga vapensystem har exempelvis exporterats från Sverige till Turkiet. 

Om Sverige ska gå in en försvarsallians med Turkiet, där länderna utväxlar ömsesidiga försvarsgarantier, framstår det som rimligt att vi åtminstone tillåter export av defensiva vapen till landet. 

Slutligen till frågan varför det är så bråttom att gå med i Nato. Varför inte invänta en ny, mer resonlig turkisk president, exempelvis? Till att börja med befinner sig Sverige och Finland i ett sårbart ingenmansland säkerhetspolitiskt under väntetiden. Det kan utnyttjas på flera sätt av Putins Ryssland för att skapa osäkerhet kring om det vore en bra idé att släppa in oss i Nato. 

Det skulle kunna handla om aktioner som syftar till att destabilisera våra länder eller påverkansförsök mot andra svaga länkar i försvarsalliansen utöver Turkiet, som Ungern och Bulgarien. Sedan har vi hela frågan om Rysslands anspråk på en intressesfär, där Nato uppmanas att stänga dörren för nya medlemmar. 

Om man ska förstå den finska brådskan denna vår måste man inse att den 17 december (Putins kravlista) var ett lika viktigt datum som den 24 februari (invasionen). Det var då som Finland av allt att döma insåg att Natos öppna dörr en dag kan komma att slås igen.

Vem vet hur tankarna går i Paris och Berlin när den stora fredens linjer ska dras upp med Moskva? Fokus där verkar numera ligga på att åstadkomma en lösning på kriget i Ukraina som kan rädda ansiktet på Putin.

Om Sverige i det läget självmant skulle dra tillbaka sin Natoansökan är det inte säkert att chansen kommer åter. Och vi skulle utsätta vårt grannland Finland för ett svek av historiska mått.