Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Fyra år till med Trump vore en mardröm

Mycket talar för att det blir en andra mandatperiod för Donald Trump.Foto: PATRICK SEMANSKY / AP TT NYHETSBYRÅN

Det är dags att börja förbereda sig på det värsta - en värld utan amerikanska säkerhetsgarantier, där Kina och Ryssland kraftigt utvidgar sina intressesfärer.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Supertisdagen den 3 mars är snart här - den enskilt viktigaste valdagen under hela primärvalssäsongen, eftersom så många delegater står på spel. Upplägget skapades av Demokraterna 1988 för att öka chanserna att vaska fram en vinnande mittenkandidat till presidentvalet.

Men med tanke på den svaga uppställningen på den demokratiska sidan talar mycket för att Donald Trump kommer att sitta kvar i Vita huset i fyra år till - i synnerhet om han ställs mot socialisten Bernie Sanders på valdagen. I ett val mellan två extremer väljer de amerikanska väljarna troligen den presidentkandidat som åtminstone skänker ekonomisk tillväxt.

Så vad innebär egentligen fyra år till med Trump i Vita huset? Det är hög tid att börja fundera på den saken med tanke på hur oförberedda alla var förra gången. Den optimistiska tolkningen är att Trump kommer att tona ner ”Amerika först”-retoriken när han inte längre behöver tänka på att bli omvald.

Den pessimistiska tolkningen är att han tvärtom kommer att känna sig stärkt av valvinsten och leva ut sina utrikespolitiska instinkter utan några kvarvarande hämningar. Kretsen runt honom består numera av lojala ja-sägare - de som varken har blivit sparkade än eller haft kurage nog att hålla sig borta från hans administration.

Det amerikanska ledarskapet riskerar att kollapsa

Det är i så fall riktigt dåliga nyheter för Europa - och för USA:s allierade på andra håll i världen. En mandatperiod med Trump kan ses som en avvikelse från USA:s traditionella roll i världen. Två mandatperioder kommer att medföra skador som är svåra att reparera.

Det amerikanska ledarskapet i världen riskerar att kollapsa. Trump förkroppsligar helt andra värderingar än de som amerikanska presidenter brukar stå för. På hemmaplan ljuger han notoriskt och kallar medierna för folkets fiender. Ute i världen hyllar han Nordkoreas diktator samtidigt som han förolämpar demokratier - kallar Tyskland ”väldigt dåligt” samt gör anspråk på Grönland.

Trump fungerar inte som ledare för den fria världen, utan bidrar tvärtom till att skänka legitimitet åt auktoritära alfahannar som Putin, Erdogan, Modi med flera.

”Amerika först”-doktrinen innebär också att USA inte längre tror på multilateralism. USA har dragit sig ur Parisavtalet, Iranavtalet liksom frihandelsavtalet i Stilla havsregionen (TPP). För första gången i modern tid har USA en president som är anti-EU. Trump gläds åt Brexit och hyllar Ungerns Viktor Orbán som sägs ha ”gjort ett fantastiskt jobb”.

Trump har skapat osäkerhet kring Natos framtid

Men det mest oroväckande under åren framöver är att USA under Trump inte längre ser värdet av starka allianser. För att vara konkret: Överlever Nato fyra år till med Trump i Vita huset? Det kan tyckas vara en alltför alarmistisk fråga, men den ställs av alltfler i Europa.

Trump har redan uttryckt dubier kring Nato, och den springande punkten är om USA är berett att gå i krig för att försvara varje tum av medlemsländernas territorium. Minsta tvekan om den saken skapar en osäkerhet som Ryssland kan ha intresse av att exploatera. Det krävs inget stort krig för att rasera Nato. Det räcker med att demonstrera att försvarsgarantierna i Artikel 5 saknar trovärdighet, exempelvis i Baltikum.

Till Trumps försvar ska sägas att USA har ökat sina försvarssatsningar i Europa sedan 2017, så bilden är inte svartvit. Men det faktum att USA och Europa glider isär på alltfler områden skapar en känsla av övergivenhet på denna sida av Atlanten.

Är USA redo att gå i krig med Kina för att försvara Taiwan?

I Asien finns samma oro. Trumps oberäknelighet gör att inget längre kan uteslutas, exempelvis en ”deal” som innebär att USA drar sig ur Sydkorea. Bara tanken har väckt liv i den tidigare tabubelagda diskussionen om att skaffa sig egna kärnvapen i Japan.

Allra mest utsatt är Taiwan. Kina har på sistone trappat upp både sin retorik och sin militära närvaro kring ön. I krigsspel som Pentagon har genomfört har USA förlorat samtliga 18 omgångar mot Kina i Formosasundet. 

”Skulle USA vara redo att gå i krig med Kina för att bevara Taiwans status? Borde man?” frågar sig Harvardprofessorn Graham Allison i en uppmärksammad essä i det senaste numret av Foreign Affairs (mars/april 2020). 

Enligt Allison är det oundvikligt att Kina och Ryssland flyttar fram sina positioner och kräver allt större inflytande i sina närområden. Vi kommer att få ”nya intressesfärer” när USA:s hegemoni vittrar. Utvecklingen i Syrien ger en föraning om vad som komma skall: USA drar sig tillbaka och andra makter flyttar in.

Till viss del är detta ett skifte som ingen amerikansk president kan rå på. Befolkningen och ekonomin växer i nya delar av världen, vilket leder till maktförskjutningar. Med tiden riskerar Europa att framstå som världens museum.

Problemet med Trumps presidentskap är att det skyndar på denna utveckling. I stället för att stärka banden till Europa och Stilla havsregionen genom handel och samarbete, försvagar han den fria världen.

Den nära relationen till USA förblir livsviktig för Sverige

För svensk del är den nya machovärlden den sämsta tänkbara. Vi är ett litet land som tror på internationell rätt, multilateralism, frihandel och mänskliga rättigheter, och som saknar försvarsgarantier.

Domen i veckan mot Gui Minhai är en påminnelse om att Sverige är utsatt för en exempellös kinesisk påverkanskampanj. Oavsett i vilket väderstreck vi tittar ser världen inte längre ut som Sverige skulle önska. 

Det inbegriper även EU efter Brexit. Den franske presidenten Macron försöker axla ledarrollen i Europa, men hans prioriteringar och yviga gester återspeglar inte Sveriges intressen.

Så hur ska vi tänka inför en andra mandatperiod med Trump? Till att börja med behöver Sverige föra en mer realistisk utrikes- och säkerhetspolitik. I Ann Linde har Löfven skaffat sig en mer passande utrikesminister för den uppgiften. Hon saknar sin företrädares beröringsskräck inför försvarspolitik, talar positivt om USA och har släppt frågan om ett kärnvapenförbud.

Sverige måste också sprida sina ägg i fler korgar. Att Sverige har gått med i den brittiskledda Joint Expeditionary Force är utmärkt liksom att vi har blivit mer positivt inställda till EU:s försvarssamarbete.

Men den nära relationen och försvarssamarbetet med USA förblir livsviktigt för Sverige - även med fyra år till med Trump som president. Det är det enda realistiska alternativ som står till buds.

Se när Donald Trump hånar rivalen Michael Bloomberg.