Anna Dahlberg
Jag fick ett larm från Radiumhemmet i Stockholm, där en stor del av huvudstadens cancervård bedrivs. Situationen beskrivs som fruktansvärd med personal som gråter och sjuksköterskor som säger upp sig på löpande band.
En cancerläkare berättar för mig att en hel vårdavdelning har stängts på grund av personalbrist. Strålbehandlingar och kontroller skjuts upp och svårt sjuka patienter stuvas in på andra vårdavdelningar bland gravida och infektionssjuka, där de inte får optimal smärtlindring. Tekniken är fortfarande magnifik, men mjukvaran krisar alltmer.
"En patient kan träffa 20 stycken olika läkare under en cancerbehandling. Tryggheten försvinner när de gång på gång måste ta om sin historia", berättar cancerläkaren som inte vågar röja sitt namn.
Hon beskriver en situation med ständig samvetsstress. Ekvationen går inte ihop. Befolkningen växer och de äldre blir fler samtidigt som möjligheterna att behandla cancer med specialdesignade, dyra mediciner har förbättrats radikalt. Trots detta kommer det ständigt nya sparbeting.
"De som är driftiga har slutat och gått till läkemedelsindustrin eller öppenvården. Det går inte längre att få tag på specialistsjuksköterskor. Det finns inga sökanden", berättar läkaren uppgivet.
Situationen på Radiumhemmet är exceptionell, men krisen inom den slutna sjukvården blir alltmer akut över hela landet.
På Karolinska sjukhusets akutmottagningar är läget värre än någonsin och krismötena avlöser varandra. Lika illa ser det ut i delar av Västra Götalandsregionen och i Skåne, där stabslägen har blivit legio och man talar om den värsta hösten hittills.
Vad är det egentligen som händer? Det är inte alldeles lätt att få grepp om den saken ens för sakkunniga som jag talar med. Men kostnaderna för den slutna vården rusar nu på ett sätt som man aldrig tidigare har sett. Bara i år väntas prislappen öka med runt 6-7 miljarder kronor.
Det återkommande problemet stavas personalbrist. Vården genomgår just nu ett generationsskifte, där den nya generationen sjuksköterskor inte längre ställer upp på de gamla villkoren. De flyr till Norge, till bemanningsföretag och till dagtider inom öppenvården.
Allt färre vill jobba kvällar och helger i den mest krävande verksamheten. Därför tvingas sjukvården plåstra med dyra speciallösningar i form av hyrsköterskor, hyrläkare och övertid. Till det ska läggas att sjukvården systematiskt har fasat ut undersköterskor till förmån för sjuksköterskor, vilket både förvärrar bristen och tvingar högtutbildad personal att utföra enkla sysslor som att bädda sängar och fylla på förråd.
Ett liknande mönster märks inom socialtjänsten. Det råder egentligen ingen brist på socionomer; problemet är att de flyr socialtjänsten i stora skaror. Krisen blir allt värre och framför allt utsatta barn får inte längre den hjälp som de behöver.
Nio av tio socialchefer uppger att de har stora svårigheter att rekrytera socialsekreterare till arbetet med barn och unga. Ibland går det inte ens att täcka luckorna med bemanningsföretag. Samhället sviker dem som behöver vårt stöd allra mest - barn i kris, utan någon trygg famn att krypa upp i.
I jämförelse med detta kan den växande lärarbristen framstå som ett lyxproblem. Men att det kommer att fattas runt 65 000 behöriga lärare i skolan om tio år är givetvis en katastrof om Sverige ska kunna vända de fallande skolresultaten.
Sanningen är att det ansträngda personalläget inom offentlig sektor börjar ta formen av en systemkris. Det är framför allt högskoleutbildad personal i krävande kontaktyrken som det råder brist på.
Krisens nämnare är ofta gemensamma: generationsväxlingen, missnöje med lönen, en vidare arbetsmarknad och en alltmer ohanterlig arbetsbörda. Högarna med pappersarbete växer samtidigt som många plågas av samvetsnöd för att de inte kan möta de behov som finns.
Följden blir att alltfler kvinnor flyr till mindre belastade jobb eller in i långtidssjukskrivningar. Det leder till en ond cirkel där situationen blir än mer ansträngd för dem som är kvar.
Denna cirkel måste brytas. Till att börja med krävs krisinsikt; deserteringarna från välfärdens frontlinje kommer inte att upphöra av sig själva. De som tar de mest utsatta jobben måste också belönas i proportion till sina insatser. Dagens paniklösningar är i längden både dyrare och sämre.
Till det kan läggas sådant som att minska kraven på dokumentation, anställa kringpersonal, införa fler karriärsteg i kvinnoyrkena och prioritera kärnverksamheten. Det går inte att tynga de här yrkesgrupperna med ständigt fler uppdrag. Det måste finnas ett samband mellan den uppgift man har att lösa och de resurser som finns till buds, både i form av tid och pengar.
Det är i första hand kommuner och landsting som har att lösa den akuta personalkrisen, men det är regeringens ansvar att se till att de har rimliga förutsättningar att göra det. Tyvärr smiter de rödgröna från det uppdraget.
De skickar med några småslantar till socialtjänsten och landstingen i budgeten samtidigt som de satsar på att bygga ut gratistjänster för friska, såsom gratis öppenvård för alla över 85 år och gratis glasögon för barn.
Det är ett iögonfallande svek från partier som säger sig värna välfärden.
Ett samhälle som inte kan ta hand om sina cancersjuka och utsatta barn är inget bra samhälle. Eller som en överläkare som har lämnat Radiumhemmet sammanfattar läget: "Nina och Jerzy Einhorn (förgrundsgestalter i Radiumhemmet) skulle vända sig i sina gravar om de såg vad som nu pågår."
Läs också: De rödgröna sviker välfärden