Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Fem skäl mot Lööf & Löfven

Uppgörelsen mellan S,MP, C och L är dyr och frågan är vem som ska axla helhetsansvaret för den förda politiken.
Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Det räcker inte att vara emot SD för att regera Sverige. Löfven II riskerar att bli ett olyckligt och dyrt resonemangsäktenskap.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Efter mer än fyra månaders väntan satte "nejdrottningen" till sist ner foten. Centerledaren Annie Lööf säger ja till Stefan Löfven. Därmed är regeringsfrågan i praktiken avgjord.

Priset för S blev överraskande högt. Centerpartiet har fått igenom mer sakpolitik än någon trodde var möjligt. I uppgörelsen syns knappt ett spår av den politik som Socialdemokraterna gick till val på med reservation för att S inte tjuvhåller på en egen version.

En hel del är bra. S, MP. C och L är överens om att genomföra en ny skattereform som sänker skatten på arbete. Värnskatten ska bort och färre ska betala statlig inkomstskatt. Hyressättningen släpps fri i nyproduktion och flyttskatten ska slopas med mera.

Tyngdpunkten kommer att förflyttas långt höger ut när Vänsterpartiet berövas inflytande över budgeten till förmån för C och L. Det är givetvis ett fall framåt. 

Ändå övertygar inte denna laguppställning. Skälen till det är flera: 

1) Det blir ett dyrt kalas. Koalitionsregeringar brukar vara dyra i drift, eftersom alla partier måste visa inför sina väljare att just deras hjärtefrågor har fått genomslag. Här talar vi om fyra diametralt olika partier - varav två sitter i regeringen och två är stödpartier utanför - som ska enas om varje budget. 

Uppgörelsen är en lång lista med utgifter: sänkta skatter, höjda pensioner, sänkta arbetsgivaravgifter, tredubblat RUT-avdrag, familjevecka, höghastighetståg, friår, höjt bistånd, höjda försvarsanslag, utbyggd LSS, 10 000 fler polisanställda... Något sådant reformutrymme finns inte, i synnerhet inte efter att M/KD-budgeten klubbades igenom nyligen. 

Hur har denna kvartett tänkt finansiera sin långa önskelista? Inser de inte att välfärden kommer att kräva enorma tillskott framöver?

2) Ingen tar helhetsansvaret för politiken. Att döma av Annie Lööfs presskonferens kommer Sverige nu att få en S/MP-regering som i mångt och mycket bedriver centerpolitik medan C självt befinner sig i opposition. Vem bär i så fall ansvaret för den förda politiken? 

Det blir en besynnerlig situation när S ska genomföra samma politik som partiet gick till storms mot i valrörelsen. Vem ska skylla på vem och hur ska partiledarna ens stå placerade i debatterna framöver? 

Det visar på problemet med det resonemangsäktenskap som har ingåtts. Det finns ingen gemensam vision eller riktning. Det enda de fyra partierna har gemensamt är övertygelsen om att SD ska hållas borta från inflytande. I övrigt kantas samarbetet av misstro. 

Det skapar ingen stabil grund att regera på. Det blir ett givande och tagande enligt nollsummespelets logik. Vad händer om Sverige kastas in i en lågkonjunktur eller någon annan form av kris? Vem är det egentligen som kör?

3) Stora samhällsproblem förblir olösta. Det är talande att Sveriges omfattande problem med den grova organiserade brottsligheten föräras ett ynka förslag i uppgörelsen - punkt 69 om fler polisanställda. Det här samarbetet syftar alldeles uppenbart inte till att ta itu med avgörande utmaningar som en ohållbar migrationspolitik, bristande gränsskydd, yttre och inre säkerhetshot, välfärds- och gängbrottslighet. 

Tvärtom talar mycket för att situationen kommer att förvärras. Migrationspolitiken ska återigen bli mer generös samtidigt som nya möjligheter öppnas för kriminella inom de offentliga systemen. Det faktum att MP sitter kvar i regeringen gör att S kommer att förbli bakbundet. 

4) S riskerar att "pasokifieras". Det har talats mycket om att C och L kommer att tappa väljare på att släppa fram Löfven. Men frågan är om inte Socialdemokraterna kommer att bli de stora förlorarna. Från ett maktstrategiskt perspektiv är det förstås en historisk bedrift att rasera alliansen. 

Men sakpolitiskt finns inte mycket att hämta ur detta samarbete för S. Sjöstedt och Åkesson kommer från var sitt håll att åderlåta S på missnöjda väljare som inte längre känner igen sitt gamla parti.

Eller annorlunda uttryckt: Socialdemokraterna vann slaget men lär förlora kriget. 

Många ser kanske det som ett löfte snarare än som ett hot. Men i längden behöver Sverige statsbärande partier som orkar axla regeringsansvaret.

5) SD får sitt favoritblock. Själva poängen med att släppa fram Löfven II är att SD ska hållas borta från allt politiskt inflytande. Men det riskerar i så fall att bli en kortsiktig seger. Jimmie Åkesson är på god väg att förverkliga sin vision om ett nytt konservativt block - M, KD och SD - om än i opposition tills vidare.

Politiken kommer att klyvas längs en ny konfliktlinje. En del kommer att vilja tala om mittenregeringen som står mot ytterligheterna. Andra kommer att döpa striden till liberalismen mot konservatismen. 

Höger och vänster kommer i alla händelser att spela en mindre roll när S är upptaget av att förverkliga allianspolitik. I stället går vi in i ett formativt skede där såväl orden som politiken letar efter sin nya plats. 

Risken finns att symbolfrågor som Luciafirande och svenskt fläsk - liksom Sjöstedts vänsterpopulism - kommer att ta allt större plats i den politiska debatten. Det rationella samtalet och den pragmatiska politiken trängs tillbaka.

Förhoppningsvis besannas inte dessa farhågor och kvartetten överraskar positivt. Men det fanns en betydligt bättre lösning på regeringsfrågan än denna: en S-M-regering.

 

Läs också:

En S-M-regering vore bra för Sverige