Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Fastna inte i "goda mot onda"-fällan

Gärna en debatt om moral och godhet. Men då måste man orka borra i det som verkligen gör ont - i politikens smärtpunkter. Annars blir godheten bara en pose.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

En av årets viktigaste texter skrevs nyligen av statsvetarprofessor Johannes Lindvall i Sydsvenskan. I artikeln "Konflikternas mellanväg" beskriver han två olika sätt att se på politik. Det ena - "religiösa synsättet" - betraktar politik som en kamp för absoluta moraliska värden, där den som är mest principfast vinner.

Det andra synsättet är vad Max Weber en gång kallade för "ansvarsetik". Det innebär att "se världen för vad den är och att ta ansvar för alla följderna av sina handlingar, även om omständigheterna ibland gör det nödvändigt att välja mellan onda ting." Det är den sortens moral som hör politiken till, menade Weber.

Johannes Lindvall varnar för en utveckling där alltfler frågor ses som ett val mellan det absolut goda och det absolut onda. Det demokratiska systemet har svårt att hantera den sortens kompromisslöshet, konstaterar han:

"All politik handlar om målkonflikter – vi måste välja mellan olika legitima intressen – varför idén om politik som ett enkelt val mellan gott och ont nästan alltid leder fel."

Det ligger väldigt mycket i den analysen. Och jag tror att den fångar den oförsonlighet som präglar den alltmer polariserade svenska debatten. Ingen förväntar sig att en engagerad kulturpersonlighet ska ge svaren på hur heliga principer ska kunna förverkligas. Men av politiker och ledarskribenter har man faktiskt rätt att förvänta sig ett ansvar för helheten.

DN Kultur har ägnat sammanlagt sju artiklar åt att brännmärka ledarsidor som man anser ha övergivit liberalismen, varav Expressens ledarsida är en. Kritikerna har en sak gemensam: De anser att S-MP-regeringens omläggning av flyktingpolitiken förra hösten var ett oförlåtligt svek.

De såg inget som helst behov av att agera när det kom runt 10 000 asylsökande i veckan. Att ens tala i termer av en övre gräns för vår förmåga är ett grundskott mot liberalismen, menar exempelvis Alex Voronov, politisk redaktör på Eskilstuna-Kuriren. En äkta liberal får inte ta några andra hänsyn än individernas bästa.

Samma poäng görs av kulturskribenten Kristina Lindqvist, som anklagar mig för att förorda en realism tömd på värderingar och moraliskt ansvar. Därför är sådana som jag liberalismens dödgrävare.

Det är en väldigt ytlig läsning av denna ledarsida. Tvärtom vågar jag påstå att vi har tagit fler moraliskt svåra diskussioner än många andra. Men då måste man orka stanna vid det jobbiga, borra på djupet där det gör ont och berätta vad man är beredd att offra för sin position.

En moralisk hållning som flyr alla svåra målkonflikter är snarare feg än principfast. Då kostar godheten ingenting. Det är allt-åt-alla-linjen där man skjuter över ansvaret på någon annan som man sedan kan fördöma.

Så låt oss göra tankeexperimentet att det hade fortsatt att komma lika många asylsökande som veckorna före regeringens åtstramning, det vill säga motsvarande ett nytt Göteborg under 2016. Vad hade en sådan moralisk position kostat? Till att börja med skulle platserna på landets asylboenden sedan länge ha tagit slut, så frågan om var hundratusentals människor ska sova om natten hade varit akut.

Socialtjänsten hade klappat ihop fullständigt. Redan förra året anmälde ett 80-tal kommuner sig själva till IVO för att de inte klarade av att ta emot alla ensamkommande ungdomar från Afghanistan. Vid det här laget skulle socialtjänsten inte ha en chans att skydda barn som vanvårdas och misshandlas av sina föräldrar.

Det skulle ha brutit ut en enorm oro i samhället kring hur basala funktioner som sjukvård, skola och brottsbekämpning ska säkerställas. Resursstarka personer skulle planera olika exitstrategier; den verkliga kampen hade utspelat sig mellan samhällets svaga och utsatta.

Om man menar allvar med att detta är den enda möjliga liberala positionen måste man stå upp för det utfallet. För inget pris var ju för högt - eller hur? Att låtsas som att den gamla flyktingpolitiken hade kunnat ligga fast - och att EU hade kunnat rata Turkiets hjälp - utan att det hade fått några konsekvenser är inte seriöst.

Vår slutsats har varit en annan. Sverige är ett litet land utan möjlighet att hjälpa alla världens flyktingar och migranter som söker en bättre framtid. Det bästa vi kan göra är därför att slå vakt om det som gör Sverige till ett av världens bästa länder att leva i så att vi har kapacitet att ta emot flyktingar även om 5-10 år och resurser för att vara en av världens största biståndsnationer, bland annat till UNHCR som lindrar det akuta lidandet i närområdet. Ingen är behjälpt av att Sverige kör in i väggen för att värna absoluta principer.

Det fria och toleranta samhället är bara möjligt inom ramen för en fungerande stat. En liberal migrationspolitik måste därför väga idealen om öppenhet och solidaritet mot landets förmåga att ta emot de nya invånarna.

DN Kultur har slarvat bort ett i grunden intressant projekt. Syftet var aldrig att dra i gång en öppen debatt kring hur liberalismen ska orientera sig i en omvälvande tid av globalisering, populism, terror och migrantströmmar. Uppdraget har i stället varit att brännmärka ett antal debattörer som avfällingar från den rätta läran.

Det är synd. För det finns mycket att diskutera. Liberalismen har traditionellt slagit underifrån mot överheter som den starka staten och monarkin. Men vad händer i en tid när dessa auktoriteter inte längre förtrycker människor, utan det verkliga hotet snarast är statens försvagade ställning? Där försvaret är anorektiskt, polisen är i kris, välfärden lider brist på legitimerad personal, det parlamentariska läget blir allt snårigare och den organiserade brottsligheten vinner mark?

Vissa tycker att våra svar är för "sossiga" och välfärdskramande. Andra menar att vårt fokus på lag och ordning luktar konservatism. En tredje tolkning är att Expressens ledarsida tydligare än någon annan försvarar liberala värden i en ny era.

Om detta får man gärna tvista. Men att låtsas som om skiljelinjen går mellan de goda och de onda visar bara på den egna bristen på ödmjukhet.

 

Läs också: Ni måste förlåta oss för att vi hade rätt

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!