Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Farlig borgfred om skolan

Uppgörelse. Lars Leijonborg vid friskolekommitténs presskonferens, omgiven av Mats Pertoft, MP, Ibrahim Baylan, S, Tomas Tobé, M, Ulrika Carlsson, C, Annika Ekelund, KD, och Kristina Acketoft, FP. Foto: Leif R Jansson / Scanpix

Den svenska skolan är extrem i ett internationellt perspektiv. Då duger det inte med ett hafsverk för att komma till rätta med problemen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Min mejlkorg är fortfarande full av hårresande vittnesmål från skolans värld. Det berättas om lärlingsutbildningar vars enda syfte är att bärga hem största möjliga vinning till ägarna och där rektorer kommer och går som med vändande post.

Andra vittnar om koncernledningar som ständigt ligger på för att pressa upp betygen, kapa kostnaderna och attrahera nya elever med iPads och fiffiga slogans.

En avhoppad rektor för ett känt friskolegymnasium beskriver situationen så här: På skolan finns ingen matsal, ingen gympasal, inget bibliotek, inga stödfunktioner, ingen garanterad undervisningstid och en skolhälsovård som mest existerar på papperet.

När chefen ringer kretsar samtalen bara kring en sak - budget - aldrig någonsin om några pedagogiska spörsmål.

 

Man ska vara försiktig med anekdotisk bevisföring, allrahelst när den serveras i anonym form för läsaren. Men i skolans fall är det nödvändigt, eftersom så mycket är höljt i dunkel och lärare i fristående skolor ännu inte omfattas av meddelarfriheten.

Vittnesmålen styrks dessutom av de brister som Skolinspektionen har dragit fram i ljuset i sin pågående koncerngranskning. Problemen när det gäller särskilt stöd till elever, skolhälsovård och bibliotek exempelvis, är systematiska.

Något annat är heller inte att vänta när riskkapitalister och andra vinstjagande ägare driver skolor. Ändå lyckas utbildningsminister Jan Björklund (FP) se lika häpen ut varje gång något nytt missförhållande dras fram. Oj då, det saknas skolgårdar för barnen att leka på. Oj då, gymnasier sätts i konkurs.

Björklund påminner om någon som försöker stampa bort en luftbubbla under en heltäckningsmatta. Det enda som händer är att bubblan flyttar sig till ett annat ställe.

 

Det hjälper inte att hota med ständigt nya lagar om det är incitamenten som det är fel på. Så länge vinstintresset tillåts härja fritt i skolan kommer politikerna ständigt att vara steget efter.

Nu heter det att bara "seriösa och långsiktiga ägare" ska få etablera sig i skolans värld, enligt den blocköverskridande överenskommelse som presenterades i veckan. Det låter ju bra ända tills man skrapar lite på formuleringen.

Gymnasiets friskolemarknad domineras för närvarande av riskkapitalbolag och Sveriges största friskolekoncern, Academedia, styrs av riskkapitalbolaget EQT med fonder i skatteparadiset Guernsey. Men att döma av kommentarerna så här långt är det inte sådana skolföretag som ska portas utan någon annan sort, oklart vilken.

Friskolekommitténs ledamöter har gått ner i spagat för att framstå som handlingskraftiga samtidigt som man låter det mesta förbli som det har varit.

Men det är inte bara det obegränsade vinstintresset som särskiljer den svenska skolan. Hela skolsystemet är format enligt marknadsmodellen. Det är fri etableringsrätt, skolpeng, fritt skolval, fria vinstuttag och minimal reglering av såväl fristående som kommunala skolor.

 

Det är denna extrema marknadsanpassning som har skapat världens mest konkurrensutsatta skola. Eleven har blivit en kund på en marknad. Är man missnöjd med betygen eller något annat kan man alltid dra vidare till nästa skola. Tack och hej!

Det får en rad konsekvenser, även för kommunala skolor. Särskilt på gymnasienivå ägnas mycket energi åt att ragga nya elever. Hela skolans finansiering hänger ju på att elever strömmar till. Om en svindyr broschyr kan locka några extra elever till en skola är den redan en god affär, trots att det är en dålig affär för skattebetalarna.

Lärare och rektorer får rollen av säljare som ska marknadsföra skolan på gymnasiemässor och i andra sammanhang. Att det stjäl tid från det pedagogiska uppdraget spelar ingen roll; det gäller ju att hävda sig i konkurrensen.

Pressen ökar också att sätta glädjebetyg och att på andra sätt vara kunderna till lags. Jag har kontaktats av lärare som har fått ta emot hot eller sparkar av elever. Men i stället för att få stöd av sin rektor har de blivit ifrågasatta. Skolan vill för allt i världen inte gå miste om en skolpeng.

Skolor som dissas av eleverna hamnar snabbt i en ond cirkel. Elever flyr och skolan tvingas skära ner på specialpedagoger och allt som inte är fasta kostnader. Det är inte sällan just den sortens skolor i "fel" områden med "fel" elevsammansättning som alla i debatten nu säger sig vilja lyfta.

Men vilken skillnad gör lite extraslantar efter något socioekonomiskt index när hela finansieringen vilar på skakig grund?

 

Konkurrensen mellan skolor är givetvis inte bara av ondo. Valfriheten har ett värde i sig och tävlan kan säkert sporra till förbättringar i vissa fall. Men det går inte att blunda för att den svenska marknadsmodellen har dragits till sin extrem.

De senaste 20 åren, sedan detta skolexperiment infördes, har kantats av brant fallande resultat. Skillnaden mellan bra och dåliga skolor har fördubblats och segregationen är numera i nivå med USA:s.

Detta borde givetvis utredas på längden och tvären, och våra politiker borde vara beredda att omvärdera allt från skolpengen och den fria etableringsrätten till vinstuttagen och avregleringarna.

I stället har vi fått en befängd kristallkuleutredning om Björklunds egna reformer och ett blocköverskridande hafsverk om friskolorna. Det är bedrövligt.