Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Fackets ansvar för arbetslösheten

Varför ställs aldrig LO till svars för den höga arbetslösheten bland unga, invandrare och andra utsatta grupper?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

LÖNER

Språket säger mycket om ett samhälles förändring. Förr betraktades jobb som en intäkt som skulle finansiera vår gemensamma välfärd. Numera är jobb något som kostar och som politiker tävlar om att satsa störst summor på.

Alla ropar efter fler subventioner, avdrag och sänkta arbetsgivaravgifter för att bekämpa arbetslösheten. Regeringen stoltserar med Rut- och Rot-avdrag, ungdomsrabatt på arbetsgivaravgiften och sänkt restaurangmoms. Och mer är på gång. Alliansen flaggar för statliga bidrag till den blivande jobbpakten för unga och presenterar snart ett förslag om en skattefinansierad korttidsvecka inom industrin för att parera akuta kriser.

Oppositionen svarar med krav på sänkta arbetsgivaravgifter (Miljöpartiet) och 100-procentiga lönesubventioner för långtidsarbetslösa (Socialdemokraterna). Alla från höger till vänster - inklusive LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson - verkar vara överens om att kraftiga subventioner måste till för att möta den växande arbetslösheten.

Det intressanta är vad detta säger om synen på den svenska lönebildningen. Indirekt erkänner man att lönekostnaden har betydelse för arbetslöshetens nivå och att denna kostnad är för hög för viktiga grupper på arbetsmarknaden.

Men ve den som knystar något om för höga lägstalöner. Då blir det genast dålig stämning i det offentliga rummet och självaste statsministern rycker ut med tillrättalägganden. "I Sverige sänker vi inte löner, vi höjer dem", slog Fredrik Reinfeldt fast i en intervju i våras och satte punkt för diskussionen.

Det finns åtminstone två problem med den inställningen: Det ena är att den riskerar att bli väldigt dyr och det andra att den skymmer det verkliga problemet på svensk arbetsmarknad.

Ett visst inslag av lönesubventioner är utan tvekan nödvändigt i en välfärdsstat. Men om en ständigt växande andel av skattebasen ska undandras för att subventionera fram jobb blir det allt mindre kvar till välfärdens kärnverksamheter såsom vård, skola och omsorg. Och vi vet redan att finansieringen av framtidens välfärd kommer att bli en svår nöt att knäcka.

Man fråntar dessutom arbetsmarknadens parter allt ansvar för arbetslösheten. Arbetsmarknaden är i grunden inte konstigare än någon annan marknad. Om priset är för högt för grupper som inte anses attraktiva på arbetsmarknaden försvinner efterfrågan.

Det är just det som har hänt på svensk arbetsmarknad. Sverige lider av hög så kallad strukturell arbetslöshet. Hela 60 procent av dem som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen tillhör utsatta grupper - lågutbildade, funktionshindrade, utlandsfödda och äldre. Det är också denna växande grupp som utgör stommen bland de långtidsarbetslösa.

Och samtidigt som de lågutbildade blir fler har utbudet av arbeten där det räcker med kort utbildning minskat med 25 procent det senaste årtiondet.

Regeringen har fört en extremt målmedveten utbudspolitik för att föra tidigare sjukskrivna, förtidspensionärer, nyanlända flyktingar med flera närmare arbetsmarknaden. Arbetslinjen har haft effekt; sysselsättningen har hållits uppe trots att kriserna har avlöst varandra de senaste åren. Men för dem som står längst bort från arbetsmarknaden har jobben i många fall förblivit en hägring. Regeringen har inte haft något svar på vilka slags jobb dessa människor ska kunna få.

Ett skäl till det misslyckandet är de svenska lägstalönerna, som ligger i topp i världen. Särskilt högt ligger vi i serviceyrken som är naturliga instegsjobb för ungdomar och nyanlända. En helt outbildad diskare har exempelvis en ingångslön på 18774 kronor.

Inom handeln ser det likadant ut. En 19-åring som aldrig har rört en kassaapparat tidigare får som lägst 18295 kronor i månaden. Därtill kommer OB-tillägg som under helgtid möjliggör 100-procentiga påslag på timlönen.

Följden av dessa höga ingångslöner är att arbetsgivarna ratar oerfaren personal och satsar på säkra kort. Det finns heller ingen möjlighet till lönekarriär inom servicesektorn eftersom slutlönerna ofta bara ligger några tusenlappar över ingångslönen.

Att höga lägstalöner slår hårt mot grupper med svag förankring på arbetsmarknaden är ingen nyhet. En rad tunga aktörer som OECD, Konjunkturinstitutet, Långtidsutredningen och Ifau har pekat ut de höga svenska ingångslönerna som ett bekymmer.

Enligt nationalekonomen Per Skedinger visar två av tre av internationella studier på negativa effekter av höjda minimilöner. Hans egna forskningsrapporter om den svenska detaljhandeln och restaurang- och hotellnäringen kommer fram till samma slutsats. Sysselsättningen har tagit stryk när lägstalönerna har höjts.

Ända framhärdar LO med sina låglönesatsningar. De senaste 15 åren har lägstalönerna höjts mer än andra löner och på den vägen fortsätter man. Inför den kommande avtalsrörelsen kräver LO minst 700 kronor extra till alla som tjänar under 25 000 kronor.

Denna strategi brukar missvisande nog kallas för solidarisk lönepolitik. Verkligheten är den omvända. LO slåss för dem som redan har ett jobb att gå till medan trösklarna för dem som står utanför blir allt högre.

Men jobbpakten då? Det är förstås glädjande att facket öppnar upp för en ny anställningsform för unga, men det får inte bli en ursäkt för att ännu en gång göra det svårare för utsatta grupper att få en fot in på den reguljära arbetsmarknaden.

Det är hög tid att facket ställs till svars för denna osolidariska lönepolitik.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!