Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Ett omöjligt uppdrag

Det är dags att tala om den stora elefanten i rummet i Saudiaffären.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

För varje dag som går blir skandalen alltmer obegriplig. Och det beror inte på mängden detaljer och motstridiga utsagor, utan på att det är något som i grunden inte stämmer.

Moderaterna och Socialdemokraterna är ju överens på alla avgörande punkter. Båda hedrar det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien, som bland annat medger svensk hjälp med att sätta upp en vapenfabrik. Och såväl Reinfeldt som Löfven tycker att Sverige ska fortsätta exportera vapen till diktaturer som Saudiarabien.

Så vari består egentligen skandalen? Som jag förstår det av ett mystiskt bulvanföretag och av dimridåer som har lagts ut av ledande politiker och tjänstemän kring samarbetet. Det är förvisso oförsvarligt att vilseleda medborgarna. Men detaljerna har blivit allt i denna affär, helheten bortglömd.


Det vi borde diskutera är Sveriges stora försvarsindustri och vad den gör med oss. Inget land i världen exporterar mer vapen per capita. Under det senaste årtiondet har vapenexporten ökat med 360 procent, och drygt 60 procent går numera till länder som på ett eller annat sätt är problematiska - däribland Saudiarabien, Thailand och Pakistan.

Det är samma Sverige som har ett generellt förbud mot vapenexport och som gärna predikar vikten av nedrustning i internationella sammanhang. Det säger sig självt att det inte går ihop.

Saudiaffären är bara den senaste i raden av skandaler kopplade till vapenexporten. Gång på gång upptäcks att regelverket har åsidosatts, att vi har dragits in i skumraskaffärer och agnat med mutor och översaltade motköpsbud.

Det är så branschens villkor ser ut. Det finns en överkapacitet på marknaden och i takt med att det svenska försvaret skär ner blir trycket på att få exportera allt hårdare.

Vi betalar ett högt pris för att ombesörja försvarsindustrin. Den nära kopplingen mellan industrin och staten skapar en osund kultur i korruptionens gränsland. Ledande politiker och tjänstemän köps regelmässigt över av industrin för att få tillgång till maktens korridorer. Samma statssekreterare som var med och arbetade fram Saudiavtalet 2005, Jonas Hjelm (S), är i dag vice vd på försvarskoncernen Saab.


Men priset är inte bara moraliskt. Skattebetalarna står för en stor del av notan för att hålla i gång våra ledande vapensystem. Enligt Pieter Wezeman på SIPRI är det anmärkningsvärt att ett så litet land som Sverige väljer att satsa på så många egna vapenslag - alltifrån ubåtar till stridsflygplan och pansarvärn.

Det kan omöjligen finnas ekonomi i att tillverka en ubåt i två exemplar, understryker Wezeman. När det gäller stridsflygplan måste man komma upp i serier om hundratals för att det ska bli lönsamt. Länder som Japan och Israel har gett upp försöken att tillverka eget, eftersom det blev för dyrt.

Vissa menar att stödet till försvarsindustrin ändå är värt sitt pris eftersom det tryggar vår alliansfrihet. Men enligt Wezeman är det ett överspelat argument. Gripen, exempelvis, har en amerikansk motor och är så beroende av importerade delar att man kan ifrågasätta om det ens är svenskt. Självförsörjning är inte längre möjligt när det gäller försvarsmateriel.


De gamla skälen för att upprätthålla en stark inhemsk försvarsindustri har därmed försvunnit. Det är det som debatten borde handla om. Vad väljer vi - jobben eller moralen? Industrin eller ett försvar som har pengar kvar att öva för? Så länge våra politiker inte vågar ta öppen ställning i den målkonflikten väntar nya skandaler runt hörnet.

Och nästa försvarsminister kommer att hamna i en lika omöjlig sits som sina företrädare.