Anna Dahlberg
Regeringens flyktingpolitik hänger inte ihop. Ena stunden heter det att alla som saknar skyddsskäl ska återvända hem. I nästa andetag skapar man en gymnasie-amnesti.
Statsminister Stefan Löfven brukar tala om vikten av ordning och reda i flyktingmottagandet. "En del får ja. De får vara kvar. Andra får nej och de får åka tillbaka". Lika tydlig har inrikesminister Anders Ygeman (S) varit. Gång på gång har han signalerat att regeringen nu tar krafttag för att påskynda återvändandet av personer med utvisningsbeslut.
Men hur ser det ut i praktiken? Det råder fortfarande så stor brist på förvarsplatser att personer måste släppas innan utvisning. Samtidigt har antalet inre utlänningskontroller som polisen genomför minskat med flera tusen.
I veckan höll polisen en pressträff där man varnade för att ett skuggsamhälle håller på att växa fram i Sverige. Under de kommande åren väntas tiotusentals personer gå under jorden efter att de har fått avslag på sina asylansökningar.
Det är en bra bit från Löfvens vision om ordning och reda i flyktingmottagandet.
Samtidigt lägger regeringen fram en proposition som ska göra det möjligt för ensamkommande ungdomar att stanna i Sverige, även i många fall där det saknas skyddsskäl. Detaljerna i förslaget är så komplicerade att inte ens jurister verkar förstå dem fullt ut. Men kontentan är att nyanlända barn och unga ska kunna få ett extra långt uppehållstillstånd för att slutföra sina gymnasiestudier. Lyckas de sedan ordna ett jobb inom ett halvår ska de få ett permanent uppehållstillstånd.
"Detta är ett försök till amnesti, men det ordet vågar man inte använda. I stället skapar man en hitte-på-variant", säger en källa med god insyn.
Kritiken från flera tunga remissinstanser är förödande. Lagrådet ser en risk för "en kaotisk situation" och "godtycklighet". Kammarrätten i Stockholm kallas förslaget "mycket olyckligt" och avstyrker det helt.
Migrationsverket reser så många invändningar mot förslaget att läsaren nästan blir yr längs vägen. På torr byråkratsvenska noterar man att lagen även omfattar personer som saknar skyddsbehov och undrar hur detta hänger ihop med Migrationsverkets "uppdrag att verka för ett ökat effektivt återvändande".
Verket förstår inte heller hur lagen rimmar med regeringens övergripande mål att minska antalet asylsökande till Sverige. Tvärtom, påpekar man, innebär förslaget att "Sverige även fortsättningsvis kommer vara ett attraktivt land för ensamkommande minderåriga asylsökande". Som bakgrund kan nämnas att hela 40 procent av alla ensamkommande som anlände till EU 2015 valde just Sverige (totalt 35 369).
Hur har regeringen tänkt egentligen? Lagen innebär en sällan skådad rättsosäkerhet. I praktiken blir det i många fall upp till Sveriges gymnasielärare att fatta beslut om vilka ensamkommande som ska utvisas ur Sverige. Det är deras intyg om närvaro och betyg som i många fall kommer att avgöra om en ungdom får stanna eller ej.
Migrationsverket i sin tur ska inte längre bara bedöma människors skyddsbehov, utan också kontrollera om unga människor har genomfört sina studier enligt plan.
Den som inte lyckas skaffa sig ett jobb inom ett halvår efter avslutade studier ska ut ur landet, enligt lagen. Men är det någon som på allvar tror att Sverige tänker skicka ut personer som vid det laget har varit i Sverige i kanske fem år?
Det uppstår dessutom en stötande orättvisa. Å ena sidan har Sverige stramat åt asylpolitiken så kraftigt att nyanlända inte längre får ta hit sin närmaste familj från krigets Syrien. Och flyktingar med skyddsskäl får ettåriga eller högst treåriga uppehållstillstånd. Samtidigt skapar regeringen nu ett parallellt system med betydligt generösare regler där det inte ens krävs skyddsskäl för att få stanna.
Visst är det lätt att känna sympati med den stora gruppen ensamkommande ungdomar som kom till Sverige under 2015. Många har skuldsatt sig och sina familjer och utsatt sig för stora risker i förvissningen om att Sverige skulle erbjuda permanenta uppehållstillstånd efter ankomsten. Väl här har förutsättningarna ändrats i grunden. Asylbesluten drar ut på tiden, en ny lag klubbas och till sist inför även Sverige medicinska åldersbedömningar.
Hela hanteringen av frågan om de ensamkommande är ett oförsvarligt misslyckande från både den förra och den nuvarande regeringen. Men svaret på detta misslyckande kan inte vara att trassla till det ytterligare med en märklig särlag som uppfinner helt nya grunder för att få stanna i Sverige.
I stället måste fokus ligga på att ordna ett så tryggt återvändande som möjligt givet säkerhetsläget för dem som saknar skyddsskäl. Och förutsättningarna är faktiskt bättre än vad debatten ibland ger sken av. Jag pratade i veckan med Migrationsverkets återvändandesambandsman i Kabul, Kjell-Terje Torvik. Han berättade att han trots allt bevittnar många glada familjeåterföreningar på flygplatsen.
Det finns ett ordnat mottagande för återvändare med boende under de två första veckorna och stödinsatser, exempelvis i form av handledare som hjälper till att ordna bostad och arbete. Detta stöd i kombination med de 30 000 kronor i återetableringsstöd som vuxna kan ansöka om ger en god plattform att stå på, enligt Torvik. En majoritet väljer ändå att ta sig vidare till Herat i västra Afghanistan, varifrån smuggelvägarna till Iran går, där många av de ensamkommande afghanerna är uppvuxna och har sin familj.
Att tvinga människor att lämna Sverige är ett svårt beslut, rent mänskligt. Men det är samtidigt själva förutsättningen för den reglerade invandringspolitiken. Det måste vara skillnad på ett ja och ett nej. Och det måste vara skillnad på att ha skyddsbehov och att inte ha det.
När kommuner börjar dela ut socialbidrag till papperslösa och regeringen stiftar nya motstridiga lagar hänger budskapet inte längre ihop. Regeringen måste faktiskt bestämma vilken fot den ska stå på.
Läs också: Var ska alla flyktingar bo, Stefan Löfven?
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor