Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande

Har vi på denna ledarsida varit för negativa i vårt skrivande om invandringsrelaterade frågor? Nej, vi har gjort det jobb som alltför många medieredaktioner misslyckades med under de senaste åren.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I veckan utkom antologin "Migrationen i medierna" (Institutet för mediestudier), där bland andra undertecknad bidrar med en essä. Det mest uppmärksammade inlägget är dock en forskarstudie över hur landets största ledarsidor har skrivit om invandringsfrågan under åren 2010-15.

Det visar sig att de negativa vinklarna överväger. 17 procent av artiklarna på ledarplats har varit huvudsakligen negativa mot 3 procent positiva. Majoriteten av ledartexterna faller dock under benämningen "balanserade", där både negativa och positiva aspekter framhålls.

Mest negativ har Svenska Dagbladets ledarsida varit medan Aftonbladets dito har varit den mest positiva. Säger då detta något av intresse? Förvånansvärt lite. Sällan har så mycket ansträngning lagts på att vaska fram något av så liten vikt.

Till att börja med är det närmast definitionen av en ledartext att den är problemorienterad. Vi skriver om sådant som inte fungerar i samhället och föreslår hur problemen ska lösas. Få ledartexter handlar exempelvis om allt som är bra med svensk sjukvård eller barnomsorg.

 

Faktum är att denna ledarsida nästan aldrig använder ordet invandring, just för att det inbegriper väldigt mycket av den öppenhet som är helt oproblematisk och en styrka för Sverige. Att tiotusentals människor kommer till Sverige varje år för att plugga, jobba och för att förenas med sin käresta gör bara Sverige till ett rikare och mer spännande land.

Däremot har det varit uppenbart i flera års tid att Sveriges flyktingpolitik - västvärldens mest generösa - har varit ohållbar. Redan sommaren 2012 tog Migrationsverkets egna boenden slut och Sveriges kommuner larmade om stigande socialbidragskostnader. I höstas utvecklades situationen till en akut kris, som till sist tvingade regeringen till panikåtgärder.

På denna ledarsida har vi speglat flyktingkrisens framväxt just så - med en växande oro som övergick i vad som kan liknas vid en kampanj för en kursändring fram till regeringens u-sväng den 24/11. Enligt forskarnas klassificering innebär detta att vi blev alltmer obalanserade ju närmare panikstoppet vi kom. Aftonbladets ledarsida däremot, som förnekade krisens allvar ända tills i år, är med detta mått i stället den mest balanserade ledarsidan.

Det visar hur knasig denna studie är. Den tar ingen som helst hänsyn till verkligheten, utan bara till hur frågan har gestaltats. På tidstypiskt manér är det bara bilden av verkligheten som är intressant, inte verkligheten i sig.

 

Det är synd för det finns väldigt mycket intressant att studera kring ledarsidornas roll under denna kritiska period. Ett antal ledarskribenter uträttade faktiskt mycket av det arbete som vanliga nyhetsredaktioner borde ha gjort.

Per Gudmundson på Svenska Dagbladet granskade den svenska jihadismen vid en tidpunkt när nästan alla andra valde att titta åt ett annat håll. För detta fick han ingen uppskattning, utan möttes i stället med misstänkliggöranden.

Sanna Rayman på samma sida kom med scoopet om 48-miljardersnotan, som fanns redovisad i Migrationsverkets prognos i juli 2014, men som ingen nyhetsjournalist hade orkat granska. En annan opinionsjournalist som har gjort banbrytande granskningar är Paulina Neuding, som har bevakat den växande sociala oron i det offentliga rummet.

Och jag vill påstå att denna ledarsida har varit ledande i att lyfta fram alla de målkonflikter som ett stort flyktingmottagande innebär och vilka konsekvenser öppna gränser skulle få. Vi har också tidigt larmat om sådant som oron på asylboenden, situationen i utanförskapsområdena och den akuta bostadsbristen.

Ingen som har läst denna ledarsida de senaste åren kan vara förvånad över de problem som nu dryftas i debatten.


Omvänt finns det ledarsidor som aktivt har försökt begränsa det offentliga samtalet kring dessa frågor. Aftonbladets ledarsida brännmärkte exempelvis Mats Knutson efter att han i en partiledardebatt i Agenda år 2012 hade ställt frågan: "Hur mycket invandring tål Sverige?"

Den våldsamma reaktionen skapade rimligen ett rädslans prejudikat på många redaktioner.

Samma effekt hade gissningsvis DN:s chefredaktör Peter Wolodarskis skarpa reprimander på ledarplats i höstas där han avfärdade all oro som "migrationsfeber" och "flyktingspöket" (30/8). Något verkligt problem fanns inte.

 

Det är olyckligt att debatten om mediernas bevakning av invandringsrelaterade frågor har blivit så polariserad. Antingen ska medierna i samråd ha ägnat sig åt mörkläggning eller så finns det ingen berättigad kritik alls att rikta mot medierna.

Ingen av dessa hållningar fångar de verkliga problemen eller förmår förklara varför rapporteringen numera är så mycket mer allsidig och rättfram. Det vore mycket mer konstruktivt om medierna erkänner det uppenbara: man har misslyckats med att beskriva problemen och målkonflikterna såsom de verkligen ser ut.

Kunskapen i dessa frågor har varit alldeles för dålig. Och man har agerat alldeles för osjälvständigt i förhållande till den politiska makten. I stället för att själva bestämma vilka frågeställningar som är relevanta har man dansat efter politikerna. Det som var omöjligt att säga före regeringens u-sväng i höstas blev närmast självklarheter omedelbart efter.

Vi behöver lära av dessa misstag för att bli bättre och återvinna förlorat förtroende. Vägen dit går genom att rapportera om det som är sant och relevant - oavsett hur "obalanserat" detta må framstå i medieforskarnas analysmodeller.

 

Läs också:

Nej, all kritik mot media är inte brun

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.