Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Erkänn att Operation Rimfrost är ett misslyckande, Damberg

Inrikesminister Mikael Damberg (S) har haft hyllat Operation Rimfrost och besökt både Malmö och Uppsala. Men nu vill ha inte kommentera statistiken över skjutningar och sprängningar.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Statistiken över de första fyra månaderna i år visar att antalet dödsskjutningar ligger kvar på samma nivå (15 döda) som i fjol medan antalet skjutningar rentav har ökat – från 81 till 98.Foto: ALEX LJUNGDAHL

Operation Rimfrost skulle vända utvecklingen när det gäller skjutningar och sprängningar i Sverige. Så har det inte blivit. Det är dags att dra slutsatser av misslyckandet.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det var i november förra året – efter att en 15-åring skjutits ihjäl på öppen gata i Malmö – som polisen drog i gång den särskilda insats som döptes till Operation Rimfrost. Polisen skulle nu arbeta för att ”kraftigt reducera” antalet sprängningar och skjutningar i landet, inskärpte kommenderingschefen Stefan Hector.

Tron på projektet har varit stark. Inrikesminister Mikael Damberg (S) har gång på gång framhävt Operation Rimfrost och besökt både Malmö och Uppsala för att visa sitt politiska stöd.

Men så kom statistiken över de första fyra månaderna i år. Det visade sig att antalet dödsskjutningar ligger kvar på samma nivå (15 döda) som i fjol medan det totala antalet skjutningar rentav har ökat – från 81 till 98. Samtidigt ligger antalet sprängdåd kvar på samma höga nivå som förra året.

Mikael Damberg har lägligt nog avböjt att kommentera de dystra siffrorna. I stället är det polisledningen som har fått uppgiften att desperat försöka skruva verkligheten och förvandla ett misslyckande till en framgång.

Polisen anser sig ha ”brutit den negativa trenden” och tror sig veta att situationen hade varit ännu mycket värre utan Operation Rimfrost. Man listar alla beslag som har gjorts – 700 vapen och drygt 150 kilo sprängämnen!

Men i stället för att bringa klarhet hopar sig frågorna: Vad menas egentligen med vapen? Är det skjutvapen som avses eller ingår även knivar och batonger? Hur många av dessa beslag kan kopplas till Operation Rimfrost och hur många har gjorts inom den vanliga linjeverksamheten? Hur många beslag görs ett normalt år?

Vilket leder oss över till den mer grundläggande frågan: Är antalet beslag ens ett bra sätt att mäta framgång i polisarbetet? Det skapar troféer att visa upp på presskonferenser, men riskerar att rikta in polisens arbete på att jaga ”pinnar” snarare än att förebygga brott. 

Utan tydliga avgränsningar och mått går det inte att utvärdera Operation Rimfrost på något rimligt sätt. Misstanken smyger sig på att det har varit avsikten. Kraftsamlingen kom till efter ett hårt politiskt tryck att visa upp handlingskraft. Det är sällan en bra utgångspunkt för att åstadkomma en förändring på riktigt.

Gängkriminaliteten i Sverige är tyvärr ingen extraordinär händelse. Den är vår nya vardag.

Det som polisen kallar för nationella särskilda händelser är tänkt att hantera extraordinära situationer, som flyktingströmmen 2015 eller terrordådet på Drottninggatan 2017. I vissa fall kan det röra sig om inplanerade händelser, som president Obamas statsbesök 2013. 

Men gängkriminaliteten i Sverige är tyvärr ingen extraordinär händelse. Den är vår nya vardag. Den kan inte bekämpas med en tillfällig insats med ett klatschigt namn som för tankarna till en militäroffensiv. Den måste pressas tillbaka uthålligt – dag för dag, år efter år ute i lokalpolisområdena.

Lite hårdraget skulle man kunna säga att Rimfrost sätter fingret på systemfelen inom svensk polis. Det är för många projekt – Operation X och Operation Y – som dras i gång med trumvirvel och sedan läggs ned i tysthet. Och man åker för mycket på larm i stället för att fotpatrullera och lära känna sitt närområde.

Självfallet har Malmö och Uppsala välkomnat förstärkningarna inom ramen för Rimfrost. Det är klart att 30 extra poliser i Malmö gör skillnad. Men de poliserna måste tas någonstans ifrån. De har heller inte lokalkännedomen och kan inte namnen på de kriminella i olika kvarter. 

Risken är överhängande att polisen råkar visitera fel personer – i synnerhet om det finns ett starkt tryck ovanifrån just på att göra så många beslag som möjligt. Sådan ”profilering” kan skapa dåliga relationer mellan polisen och lokalbefolkningen för lång tid framåt.

Framgångsrikt polisarbete måste byggas från grunden. Internationellt kallas det ofta för neighboorhood policing eller community policing. På svenska brukar man tala om kvarterspoliser eller områdespoliser. 

Det handlar om uniformerade poliser som är synliga på gator och torg. De kan sitt område, känner lokalbefolkningen och vet hur den lokala problembilden ser ut. I bästa fall är områdespoliserna både relationsskapande och gränssättande. På det sättet vinner polisen legitimitet hos de boende. De vet att polisen aldrig backar, men däremot gärna lyssnar på dem. 

Det är uppenbart att det inte kommer att räcka att bara fylla på med 10 000 fler anställda. Polisen måste också arbeta på rätt sätt och bli en lärande organisation.

Här har både Stockholm och Malmö mycket att lära av polisen i Göteborg. För ett antal år sedan var landets andra stad ständigt i nyhetssändningarna på grund av spektakulära gänguppgörelser. Så är det inte längre. Förra året skedde bara en dödsskjutning i Göteborg och överlag var utvecklingen positiv i jämförelse med de andra storstäderna.

I en krönika i höstas uppmanade jag svensk polis att lära av ”supersnuten från Göteborg” – Ulf Merlander. I hans lokalpolisområde i nordöstra Göteborg ligger inte mindre än fyra av landets särskilt utsatta områden, ett utsatt område och ett riskområde. Men trots tuffa förutsättningar och begränsade polisresurser har han lyckats pressa tillbaka de kriminella elementen.

Det är dit svensk polis måste sträva. Mot en lokalt förankrad poliskår med synliga kvarterspoliser som patrullerar brottsutsatta platser varje dag. Tillfälliga kommenderingar kommer inte att knäcka gängbrottsligheten. 

När Mikael Damberg är redo att möta pressen igen ska det bli intressant att höra vilka slutsatser han drar av misslyckandet för Operation Rimfrost. Det har blivit något av en tyst överenskommelse i svensk politik att aldrig kritisera polisen. 

Men det är uppenbart att det inte kommer att räcka att bara fylla på med 10 000 fler anställda. Polisen måste också arbeta på rätt sätt och bli en lärande organisation. Om polisen ska lyckas med den förändringsresan måste sannolikt en del höga chefer, som har suttit länge i ledningen, bytas ut. Ansvar behöver utkrävas.

Försöken att sminka över de nedslående resultaten av Operation Rimfrost imponerar inte. 

FÖRTYDLIGANDE: Mikael Dambergs (S) pressekretare framhåller att inrikesministern har funnits tillgänglig för medierna vid ett flertal tillfällen de senaste veckorna, bland annat i samband med en pressträff om civila sprängämnen tillsammans med företrädare för byggbranschen den 6 maj. Damberg vill dock vänta med att utvärdera Operation Rimfrost.