Anna Dahlberg
Det rör på sig inom migrationspolitiken. I veckan skrev civilminister Ardalan Shekarabi (S) ett uppmärksammat Facebook-inlägg där han varnade för att den ”extrema segregationen” har skapat ”ett allvarligt läge i vårt land”. Enligt Shekarabi måste vi därför hålla mottagandet av nyanlända på ”låga nivåer” framöver.
Utspelet ska troligen ses som en testballong. Socialdemokraterna blöder väljare till SD och pressas av såväl de egna kommunalråden som av Moderaterna och Kristdemokraterna, som säger sig vilja minska asylinvandringen med 70 procent.
Det märkliga med den retoriska kapprustning som pågår är bara att den är så selektiv. Allt handlar om antalet asylsökande medan det är helt tyst om den utomeuropeiska invandring som tvärtom växer snabbt - arbetskraftsinvandringen. Sedan 2014 har antalet beviljade arbetstillstånd ökat med 70 procent. Totalt beviljades 41 065 uppehållstillstånd på denna grund förra året, varav anhöriga stod för 42 procent.
Ansökningarna om spårbyte har mer än tredubblats
En särskilt intressant kategori är så kallade spårbyten. Det handlar om asylsökande som har fått nej på sin asylansökan och i stället får stanna i landet på grund av arbete. Denna möjlighet var rimligen tänkt som en ventil i systemet att bruka i enstaka fall - inte som ett utbrett sätt att kringgå utvisningsbeslut.
År 2015 inkom 632 ansökningar om att göra ett spårbyte. Förra året hade den siffran mer än tredubblats och bara hittills i år har över 2 284 ansökningar inkommit. Flest ansökningar kommer från tidigare asylsökande från Irak följt av Afghanistan och Georgien.
Kraven för att göra ett spårbyte är lågt ställda. Det räcker att den sökande har haft en anställning i fyra månader och ett icke bindande anställningserbjudande ett år framåt i tiden. Ändå är avslagsprocenten hög, eftersom Migrationsverket misstror många av ansökningarna, identiteten är oklar eller att villkoren inte är uppfyllda på andra sätt.
Det rimmar illa med det ständiga talet om att ett nej ska vara ett nej
Vilka effekter får då detta system? Till att börja med utgör möjligheten att byta spår en så kallad pull-faktor för antalet asylsökande. Man vet att Sverige ger en andra chans att stanna om skyddsskälen inte bedöms vara starka nog.
Men det öppnar också för ett missbruk av asylsystemet av personer vars syfte hela tiden har varit att skaffa sig ett uppehållstillstånd på annan grund (exempelvis medborgare från Georgien). Ytterst undergräver möjligheten till spårbyten hela prövningsprocessen. Ett utvisningsbeslut betyder inte att du måste lämna landet. Om du hittar en annan grund för att stanna kan du kringgå domen.
En person kan på så vis växla mellan asyl- och arbetsspåren åt båda hållen - exempelvis börja med ett arbetstillstånd, få avslag, söka asyl, få avslag och sedan söka ett arbetstillstånd igen. (Det finns dock vissa restriktioner såsom att en ny asylansökan utan nya skyddsskäl förutsätter att det fyraåriga utvisningsbeslutet har upphört att gälla).
Det rimmar illa med partiledarnas ständiga tal om att ett nej är ett nej och att den som saknar skyddsskäl ska lämna landet.
Varför är arbetskraftsinvandrare undantagna för försörjningskrav?
Det finns mycket kring det svenska systemet för arbetskraftsinvandring som är märkligt. Vi är ensamma i västvärlden om att välkomna lågkvalificerad arbetskraft från länder utanför Europa till så låga löner som 13 000 kronor i månaden före skatt. Det finns heller inget försörjningskrav för anhöriga.
Det innebär i praktiken att en person från Mongoliet kan komma till Sverige för att jobba på deltid som pizzabagare och ta med sig både fru och fem barn. Det som är en billig affär för arbetsgivaren blir därmed en dyr lösning för välfärdsstaten. Bara skolgången kostar i snitt 113 700 kronor per år och elev.
Det är också principiellt stötande. Det pågår en intensiv diskussion om hur försörjningskravet ska utformas för flyktingar. Svenska medborgare som vill ta hit anknytningspersoner omfattas av ett strikt försörjningskrav. Men tredjelandsmedborgare som vill komma hit och arbeta slipper alltså undan. Vad är logiken i det?
En annan bugg i systemet är att det inte finns någon möjlighet att återkalla uppehållstillstånd för anhöriga. Om Migrationsverket upptäcker fusk och utvisar arbetstagaren i fråga kan alltså familjen ändå stanna tills uppehållstillståndet löper ut.
Flest anhöriga kommer från Irak och Syrien
Lyssnar man på näringslivshögern fungerar arbetskraftsinvandringen bättre än någonsin. Med 90 procentig träffsäkerhet går arbetstillstånden till bristyrken. Det finns över huvud taget inga problem att diskutera.
Många som kommer till Sverige är tveklöst högutbildade, såsom IT-specialister och ingenjörer; drygt 40 procent räknas som högkvalificerad arbetskraft. En annan stor grupp är här som säsongsarbetande bärplockare.
Utöver detta kommer många utländska medborgare hit för att arbeta i andra så kallade bristyrken. Men då ska man veta att i Arbetsförmedlingens förteckning över ”arbeten med stor efterfrågan på arbetskraft” även finns yrken som pizzabagare, städare, personlig assistent och vårdbiträde. Det är knappast yrken som kräver rekrytering från andra sidan jordklotet med tanke på den höga arbetslösheten bland just utomeuropeiskt födda i Sverige. Därtill har vi den fria rörligheten inom EU.
Förra året beviljades 688 arbetstillstånd för städare, 257 för skötare/personliga assistenter och 1 117 inom kategorin snabbmatspersonal, köks- och restaurangbiträden, för att ta några exempel. Med tanke på att många lågkvalificerade arbetstagare tar med sig sina familjer och stannar i Sverige permanent blir det en ansenlig invandring över tid.
Flest anhöriga i relation till arbetskraftsinvandrare kommer från Irak och Syrien, enligt siffror som TT har sammanställt. För Iraks del rörde det sig exempelvis om 1 392 medföljande till 720 arbetstagare under 2018.
Det kan jämföras med att M och KD vill ha ett tak på mellan 5 000 och 8 000 asylsökande till Sverige per år.
En privatisering av migrationspolitiken
I praktiken har vi fått en form av privatiserad migrationspolitik, där personer i Sverige - av god vilja eller egennytta - anställer tredjelandsmedborgare som en väg in i Europa. ”Det skapas en marknad utifrån diasporan, som kanske inte alltid är efterfrågestyrd”, konstaterar Helena Carlestam, omvärldsanalytiker på Migrationsverket (TT).
Det är inte försvarbart. Dagens system genererar fusk och utnyttjande samt medför kostnader för det offentliga när personer som inte klarar att försörja sig kommer hit.
Ingen ifrågasätter att en växande skara IT-specialister och andra talanger kommer till Sverige. Den sortens arbetskraftsinvandring är central för landets välstånd. Men det är hög tid att städa upp inom de delar som kan missbrukas. Ta bort möjligheten till spårbyte, inför försörjningskrav och begränsa möjligheten för lågutbildade utanför Europa att få arbetstillstånd.