Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

En samtyckeslag löser inte problemen

Raseriet mot sexövergreppen är befogat. Men känslor är ingen bra grund för en ny våldtäktslag.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det märks att det är valår. Inget parti vill stå ensamt kvar på perrongen när expresståget mot nya och tuffare lagar har gått.

 

I veckan lovade justitieminister Beatrice Ask (M) att skärpa lagen så att fler mördare ska dömas till livstids fängelse. Det är inte fel tänkt i grunden. Numera behöver ingen man som tar livet av sin ex-flickvän frukta lagens strängaste straff, oavsett hur grymt förloppet är.

Problemet är sättet det görs på. I stället för att invänta en kommande utredning av de nya påföljderna för mord rusar regeringen åstad på egen hand. Man undersöker inte ens hur alternativen skulle kunna se ut, såsom att höja minimistraffet för mord, som i dag är tio år.

Fort ska det gå. Lagstiftningen håller på att bli en termostat för att reglera folkets vrede.

 

Allra tydligast är detta på sexualbrottsområdet. Inget annat brott i brottsbalken har ändrats så många gånger som våldtäktsparagrafen. Senast i juli skärptes lagen på nytt.

Ändå skallar ropen på en ny lag högre än någonsin. Ironiskt nog är det ofta samma politiker och debattörer som brukar fnysa åt batongmentalitet som går i bräschen för kraven. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har inte ens tid att invänta en ny utredning.

Jag läste den senaste domen som har fått debatten att rasa - den om mannen som tog med sig en redlöst berusad kvinna hem från en krog i Göteborg. Många pusselbitar fattas givetvis när man inte har läst förundersökningen eller följt rättegången på plats.

 

Utifrån domskälen kan jag dock föreställa mig att kvinnans berättelse om att hon har våldtagits stämmer. Men är det ställt bortom allt rimligt tvivel när en inneboende i lägenheten tvärtom vittnar till den misstänktes fördel?

Det är den frågan som domstolen ska ta ställning till. Jag tror att de flesta som läser domen och sätter på sig domarglasögonen skulle känna en stor vånda inför uppgiften.

Jag begriper heller inte på vilket sätt den friande domen skulle ha ändrats av en samtyckeslag. Mannen hävdade ju att samtycke förelåg, vilket rätten inte ansåg sig kunna bestrida. Samma sak med den kontroversiella domen i Lund nyligen. Även där godtog rätten mannens version att han uppfattade det som att kvinnan samtyckte.

 

I debatten finns det fullständigt orealistiska förväntningar på vad en samtyckeslagstiftning skulle kunna åstadkomma. En del verkar tro att bevisbördan kommer att läggas på mannen. Andra tycks tro att det magiska ordet nej ska lösa alla bevissvårigheter i våldtäktsmål.

De skulle bli gruvligt besvikna om lagen blev verklighet. Bevishelvetet kommer att vara detsamma även med en samtyckeslag. Ord kommer att stå mot ord kring vad som faktiskt har hänt och män kommer precis som i dag hävda att de uppfattade att hon var med på noterna.

Visst kan man tänka sig att de misstänkta får fler frågor än idag kring hur de inhämtade samtycke, men ännu större intresse lär riktas mot kvinnornas beteende. "Du har ju sagt nej många gånger förr men menat ja. Fråga bara Pelle och Svante och Ossian..."

 

Jag kan se en uppenbar fördel med en samtyckeslag - att den skulle kunna ha en normerande effekt. Men i sak löser den inga av de problem som dess tillskyndare lyfter fram.

Då är det andra spåret i debatten mer lovande, som går ut på att införa oaktsam våldtäkt som en ny brottskategori. Ungefär som den som kör ihjäl någon på fyllan kan dömas för vållande till annans död skulle man alltså kunna dömas för vårdslöshet mellan lakanen.

Det skulle befria domstolarna från den knepiga uppgiften att alltid bevisa mannens uppsåt. I stället skulle det räcka med att konstatera att gärningsmannen borde ha insett risken för att han tilltvingar sig sex. Tondöva män skulle inte längre komma undan med dåliga ursäkter om att de minsann inte hade en susning om att tjejen inte ville.

 

Även en sådan lag skulle dock ha sina fallgropar. Risken finns att domstolarna skulle ta det säkra före det osäkra och regelmässigt välja det lindrigare brottet för att komma undan den besvärliga uppsåtsbevisningen. Det skulle också skapa en viss rättsosäkerhet. Kan män alltså våldta utan att själva veta om det?

Det talar för att man i så fall bör begränsa brottet till att gälla grov oaktsamhet. Det måste finnas ett visst respektavstånd mellan ett av brottsbalkens värsta brott och det alkoholindränkta rumlande som förekommer på nattkvisten en vanlig helg, där dialogen inte alltid är glasklar.

Det påminner om hur komplex denna fråga är. Alexanderhugget som så många efterlyser i debatten finns inte. Och framför allt kommer domstolarna aldrig att vara platsen där kvinnors sexuella integritet säkras.

 

Det är dags att rikta sökljuset åt andra håll. Varför fixera sig vid lagens ordalydelse när problemets vidd är så oändligt mycket större? Var är ilskan över alla undermåliga förundersökningar i våldtäktsmål? Och hur ska vi komma till rätta med alla de övergrepp som sker inom det lagligas gränser - tjejer som i stället för att skära sig i armarna skadar sig själva med destruktivt sex eller som inte orkar stå emot killarnas påtryckningar?

Vi måste börja tänka bortom rättssalen. Hur ska vi fånga upp de trasiga flickorna och hjälpa dem att sätta gränser och inse sitt värde? Och hur ska vi stoppa unga killar som osar dålig kvinnosyn och likt vildhundar verkar känna vittring på just dem som haltar längst bak?

Om det är mindre lidande som är målet, är det där vi ska börja.