Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

En regering utan sjukdomsinsikt

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (mitten) dansar i Visby tillsammans med regeringskollegorna Alice Bah Kuhnke och Ardalan Shekarabi. Foto: Sven Lindwall

Sjukfrånvaron skenar bortom kontroll. Regeringen måste sluta rulla tummarna.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är något i grunden sjukt med de svenska sjuktalen. Trots att ohälsan i samhället är relativt konstant svänger sjukfrånvaron upp och ner likt en jojo-bantare. Mellan år 1997 och 2002 blev svenska folket sjukare än någonsin. Sedan vände det lika snabbt neråt igen mellan 2003 och 2010. Och nu rusar sjuktalen återigen bortom kontroll. Kostnaderna väntas öka med hela 16 miljarder kronor under mandatperioden.

 

Vad är det egentligen som händer? Sanningen är att ingen riktigt vet. Det avgörande tycks inte vara vilka beslut som fattas i Riksdagen, utan vilka signaler som sänds ut och sedan fortplantar sig i systemet.

Vad var det exempelvis som skedde år 2003? Jo, Göran Persson gick ut och lanserade målet om en halvering av sjukskrivningarna. Och mycket riktigt - sjuktalen sjönk som en sten under de kommande åren, låt vara att förtidspensioneringarna samtidigt ökade. Nedgången fortsatte sedan under alliansregeringens första mandatperiod. Långtidssjuka skulle i möjligaste mån tillbaka till jobbet, manade alliansen, och drev igenom den omstridda rehabiliteringskedjan.

 

Sedan hände något. Exakt vad är höljt i dunkel. Men det är ingen hemlighet att alliansen var nära att förlora valet på sjukskrivningarna. Mediedebatten var intensiv och alliansen konfronterades med det ena fallet efter det andra som sades bevisa regeringens hjärtlöshet. Aftonbladet lanserade rentav vinjetten "Nya tuffa Sverige".

Frågan började bli för politiskt kostsam för alliansen. I det läget utsågs den gemytlige Dan Eliasson till ny generaldirektör med uppdrag att återskapa förtroendet för Försäkringskassan. Precis som på Migrationsverket tidigare införde han arbetssättet lean, som syftar till att snabba på flödet i produktionen. Kassan satsade dessutom på att sätta "kunden" i fokus och skapa mer positiva möten.

Sedan dess har såväl antalet avslag som indragningar minskat, men det räcker inte ensamt för att förklara den stora uppgången. Än viktigare är att Försäkringskassan har blivit mindre aktiv när det gäller att följa upp olika tidsgränser. Kontrollen har helt enkelt blivit slappare.


Vad är då lärdomen av allt detta? Jo, det tycks som om sjuktalen bestäms av graden av mobilisering. När sjukfrånvaron beskrivs som ett akut problem som samhället måste ta itu med sprider sig vaksamheten i alla led. Lika snabbt tappar vi kontrollen igen när frågan hamnar i skymundan.

Det är inte hållbart. Sverige kan inte ha en sjukförsäkring som skiftar med den politiska väderleken. Det är dags att en gång för alla skapa ett system som är stabilt över tid. Här är en lista med förslag som socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) gärna får kopiera:

• Behåll den bortre parentesen. Expertinstanser varnar för att kostnaderna kommer att dra iväg ytterligare om den så kallade stupstocken tas bort vid årsskiftet som planerat. Det vore huvudlöst.

• Biffa upp Försäkringskassan. Ge den nya generaldirektören Ann-Marie Begler mer pengar så att handläggarna får tid över att hålla kontakten med sjukskrivna och arbetsgivare.

• Tacka Moderaterna för tipset om en extra karensdag efter två veckors sjukskrivning.

• Inför en ny läkarprövning. Vi kan inte ha en situation där läkare har obegränsad rätt att skriva ut sjukintyg, inte sällan i konkurrens med varandra. Det är att be om problem med mutor, påtryckningar och hot. Här kan vi lära av andra länder, exempelvis Frankrike, som har en särskild kår för denna uppgift. Efter tre månaders sjukskrivning bör en fördjupad medicinsk undersökning göras av läkare med särskild kompetens på området.

• Låt arbetsgivarna axla ett större ansvar. Här finns en knepig avvägning att göra: om arbetsgivare får bära ett alltför tungt ansvar för sjukskrivningarna blir de rädda för att anställa personal med riskprofil. Men att gå från att betala 100 procent i två veckor till 0 procent är heller ingen lyckad modell. Inför i stället en trappa.

 

En del av förslagen är röda skynken för vänstern, andra för högern. Moderater har sällan något emot att sätta press på enskilda individer, men ogillar alla resonemang om att även företag och privata vårdcentraler styrs av drivkrafter. Omvänt har socialdemokrater sällan något emot att krama ur lite extra ur arbetsgivarna, men vill ogärna se individer som komplexa människor med skiftande motiv.

Om Sverige ska få bukt med sjuktalen har vi inte råd med sådana ideologiska käpphästar. Regeringen Löfven har ett val. Antingen kan den gå till historien som regeringen som tappade kontrollen över sjukfrånvaron. Eller så kan den ta sig samman och visa politisk handlingskraft.

 

Läs också:

Sjukt många texter om sjuktalen

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!