Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

En regering med MP som fotboja gör ingen glad

Foto: MAGNUS ANDERSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: PETER KROON

Om Sverige ska få kontroll över migrationen och gängbrottsligheten krävs betydligt mer än en kompromiss ”i mitten”. Det förutsätter ett systematiskt arbete av ett helt annat slag än det som den rödgröna regeringen förmår.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Minns hur det lät i våras. I coronapandemins spår skulle vi få en helt ny politisk agenda. Invandringen och brottsligheten skulle fasas ut. I stället skulle konflikterna återigen kretsa kring gamla klassiska frågor som ekonomin och jobben. 

Det gick nästan att höra en suck av lättnad i dessa konstateranden. Allt fokus på mig och krim var bara en parentes – en avvikelse från politikens normaltillstånd.

Nu närmar sig hösten och skjutningarna och migrationen toppar återigen nyhetssändningarna. Coronakrisen är förvisso långt ifrån över, men den är till syvende och sist av övergående natur. Ekonomin kommer att repa sig liksom sjukvården.

Väljarnas pessimism är betydligt större när det gäller gängbrottsligheten. Hela 58 procent av svenskarna tror att problemen kommer att öka det närmsta året, enligt en mätning från Expressen/Sifo. De litar helt enkelt inte på att de politiskt ansvariga är på väg att lösa situationen.

Det finns goda skäl för den skepsisen. Socialdemokraterna försöker lösa ett politiskt problem – att Miljöpartiet sitter i regeringen – genom att förpassa migrationen och gängbrottsligheten till grupparbeten över blockgränsen. 

Det låter måhända bra. Situationen är så allvarlig att det krävs en bred politisk uppgörelse, heter det. I själva verket bygger den föreställningen på två tankefel.

Det första är att vad som fordras är en kompromiss ”i mitten”. Justitieminister Morgan Johansson (S) återkommer ständigt till denna tankefigur i debatter kring de havererade migrationssamtalen. Moderaterna fick inte ens med sig de gamla allianspartierna på sin linje, påpekar han triumferande. 

Men snälla någon. Självfallet måste småpartierna ställas utanför en migrationsuppgörelse om Sverige ska ner på nordiska nivåer i mottagandet. Det är ju beroendet av dessa småpartier som har gett upphov till dagens situation. 

I den svenska debatten bedriver man hellre signalpolitik mot de egna väljarna än mot omvärlden. Det som görs basuneras ut stort och ska gärna framstå som kraftfullt och tufft.

Det andra tankefelet är att migrationen och gängkriminaliteten kan hanteras med ett handslag. Men det finns ingen ensam uppgörelse – inte ens ett 34-punktsprogram – som kan bringa dessa politikområden under kontroll. Vad som krävs är ett dagligt och systematiskt arbete, inte sällan i det tysta.

Det gäller att gneta på i stort som smått, och agera snabbt när signaler kommer om att något inte står rätt till. Det kan handla om enkla saker som att låta brottsbekämpning vara ett mål som genomsyrar regleringsbreven till alla berörda myndigheter. 

Eller på migrationens område: att det blir en självklar arbetsuppgift för utrikesdepartementet att ligga på motsträviga länder som inte vill ta emot medborgare med utvisningsbeslut liksom att uppvakta länder som för lättvindigt utfärdar visum till nationaliteter som sedan söker asyl i Sverige.

I den svenska debatten bedriver man hellre signalpolitik mot de egna väljarna än mot omvärlden. Det som görs basuneras ut stort och ska gärna framstå som kraftfullt och tufft. 

Det är volymmål eller löften om en kraftigt minskad asylinvandring, Operation Rimfrost och krav på skärpta straff. 

Samtidigt lämnas vissa områden helt orörda. Ta migrationen: medan partierna tävlar om att kräva minskad asylinvandring till Sverige har vi nästan tredubblat FN-kvoten till 5 000 flyktingar per år. Bara USA, Kanada och Storbritannien tog emot fler kvotflyktingar förra året.

Ändå är den frågan stendöd i den svenska debatten. Nästan lika lite intresse ägnas de andra spåren in i Sverige för tredjelandsmedborgare som har ökat kraftigt under senare år, nämligen arbetstillstånd, anknytning och studier. 

På liknande sätt finns det ”vita fläckar” i kampen mot gängkriminaliteten. Det största problemet som både polis och åklagare pekar på är den stora rekryteringen av unga människor in i gängmiljön. Minderåriga är extremt attraktiva både som springpojkar och gärningsmän, eftersom de inte får några kännbara straff.

Men i stället för att ta itu med det problemet har regeringen lagt ett förslag som ska göra det ännu svårare än i dag att hålla ungdomar frihetsberövade. Återigen: den ena handen vet inte vad den andra gör.

Det kan inte vara upp till dansk och spansk polis att sätta stopp för svenska gängkriminella.

Gissningsvis är det med de kriminella barnen som med kvotflyktingarna – det är känsligt och jobbigt att ta sig an den frågan. Det är betydligt lättare att visa sig politiskt handlingskraftig mot vuxna kriminella liksom mot asylsökande.

Men brottsligheten peakar som regel i de övre tonåren. Personer som har passerat 30 har generellt sett låg brottslighet, enligt forskningen. Vill man hitta effektiva sätt att kväsa gängbrottsligheten måste fokus därför ligga på att sätta stopp för de grovt kriminella tonåringarna. 

Då är inte diverse skärpta straff för vuxna gangsters, som fördubblade straff för gängkriminella, det mest verkningsfulla. Ett sådant förslag skulle dessutom kunna uppfattas som stötande för den allmänna rättskänslan. Varför ska en man som slår sin flickvän sönder och samman få halva straffet jämfört med en kriminell som pucklar på en annan kriminell?

En bättre väg vore att utgå från de straffskärpningsgrunder som redan finns i brottsbalken. I det 29:e kapitlet står det uttryckligen att straffet bör bli strängare om brottet sker i organiserad form. En annan sådan grund för strängare påföljd är återfall. Dessvärre får detta alldeles för litet genomslag i domstolarnas praxis.

Här finns något att ta tag i för politiker som vill visa verklig handlingskraft. Gör något åt undfallenheten mot minderåriga kriminella och se till att exempel återfall i brott bestraffas mycket hårdare enligt en trappstegsmodell. 

Sverige skulle behöva en regering som ägnade all kraft åt att lösa verklighetens kriser i stället för sina interna, politiska meningsskiljaktigheter. Det borde inte vara för mycket begärt.

Det kan inte vara upp till dansk och spansk polis att sätta stopp för svenska gängkriminella.