Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

En nödvändig sorti

Att låtsas som om Omar Mustafa och Islamiska förbundet representerar Sveriges muslimer är en försåtlig kollektivisering.

Det pågår en maktkamp inom den muslimska världen som Socialdemokraterna inte kan stå likgiltig inför.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Bråket kring Omar Mustafa vägrar att lägga sig. På ena barrikaden står de som menar att Socialdemokraternas partistyrelse inte kan ge plats åt en person som har bjudit in ökända antisemiter och som leder ett förbund med påstådda kopplingar till Muslimska brödraskapet.

På den andra står Mustafas försvarare som hävdar att petningen av honom är ett utslag av islamofobi. Och medan stenarna viner genom luften duckar partiledningen och hoppas att allt snart ska blåsa över.

Det är ett märkligt skådespel, där det självklara plötsligt har blivit svårt att försvara. Utan tvekan har Omar Mustafa blivit illa behandlad av Socialdemokraterna, som först väljer in honom i partistyrelsen för att sex dagar senare tvinga bort honom med krystade motiveringar som andas efterhandskonstruktion.

Men om själva grundfrågan bör det inte råda något tvivel. Omar Mustafa leder ett förbund som alldeles uppenbart står på den konservativa sidan i den kraftmätning som äger rum i den muslimska världen i dag. Det vore absurt om Socialdemokraterna tog ställning för dessa krafter genom att välja in Mustafa i sin högsta ledning.

 

Flera initierade personer, däribland Nalin Pekgul (S), har framhållit banden mellan Islamiska förbundet och Muslimska brödraskapet i Egypten. Klart är i alla fall att förbundet har bjudit in föreläsare med starka kopplingar till rörelsen, såsom Azzam Tamimi.

Det Omar Mustafa inte säger är också talande. Om Islamiska förbundet vore en kraft för en modern och progressiv islam borde man rimligen ha många exempel på "liberala" namn som man har bjudit in som föreläsare. I stället för att tvätta bort besvärande texter från hemsidan skulle man då kunna peka på radikala texter av muslimska feminister och påminna om egna ställningstaganden som motbevisar kritikernas bild.

Det finns ett glapp här, som ger upphov till legitim misstro. Och det är illa nog att Islamiska förbundet uppfattas som en bakåtsträvande kraft om förbundets ordförande skulle ha tagit plats i S-ledningen.

De som svingar anklagelser om islamofobi omkring sig blundar för att den mest bestickande kritiken mot Omar Mustafa har kommit från muslimskt håll. Det är kvinnor och män som undrar hur Socialdemokraterna kan kompromissa med sina ideal på deras bekostnad. De vill inte behandlas som ett ansiktslöst kollektiv som ska representeras av företrädare som de inte har något gemensamt med.

 

Just denna pluralism av muslimska röster är det mest hoppingivande med Omar Mustafa-krisen. Det finns inte en muslimsk opinion, ett sätt att tolka islam eller att vara muslim på. Även om syftet är gott riskerar vissa antirasister att gå i samma fälla som islamofober när de ignorerar denna mångfald.

Det pågår en dragkamp om religionens roll i spåren av den arabiska våren. Hur stor roll ska islam spela i det politiska livet? Hur mycket frihet ska kvinnor och medier ha? Lite förenklat kan man tala om tre grupper som slåss om tolkningsföreträdet: salafisterna, mer moderata islamister och de sekulära.

Salafisterna intar en extrem tolkning av islam, där Koranens bokstav ska diktera alla delar av samhällslivet. I det egyptiska valet lyckades de få 25 procent av rösterna, men som regel ställer de inte ens upp i val utan använder andra arenor för sin fundamentalism.

De tongivande grupperna är i stället islamistgrupper som Muslimska brödraskapet i Egypten eller Ennahda i Tunisien. Dessa bekänner sig till de demokratiska spelreglerna, i princip, men karvar och tummar på grundläggande friheter med hänvisning till islam.

Denna klåfingrighet oroar i sin tur sekulära grupper som vill ha en tydlig åtskillnad mellan stat och religion. Det handlar inte minst om kvinnoaktivister som ser sin nyvunna frihet inskränkas av konstitutioner med religiösa förtecken.

Om den arabiska våren övergick i islamistisk vinter är den tydligaste trenden numera islamisternas sjunkande popularitet. Smekmånaden vid makten blev kort och har nu ersatts av väljarnas växande missnöje.

 

Det är en spännande tid, en omvälvande tid. Och konfliktlinjerna på Tahrirtorget i Kairo är synliga även på Tensta torg. Många vittnar om att konservativa krafter breder ut sig, men också om att motkrafter mobiliseras.

Det är i det ljuset som Omar Mustafa-affären ska ses. Det handlar inte bara om föreläsare med förkastliga åsikter, utan om att ta ställning i denna historiska dragkamp. På vems sida vill Socialdemokraterna stå? Svaret borde vara enkelt.