Anna Dahlberg
Under lördagen var det exakt tre år sedan den dramatiska presskonferensen där en tårögd Åsa Romson (MP) meddelade att Sverige måste lägga om migrationspolitiken. Skiftet har ofta beskrivit som att Sverige i praktiken stängde gränsen.
Men bilden av ett andrum leder tanken fel. I själva verket ligger invandringen till Sverige kvar på en historiskt hög nivå. Bara hittills i år har 106 955 uppehållstillstånd beviljats av Migrationsverket (jan-okt).
Antalet asylsökande har visserligen sjunkit dramatiskt sedan omläggningen i november 2015. I stället har antalet personer som kommer till Sverige på olika typer av tillstånd, främst anknytning, ökat.
Nyproduktionen av bostäder löser inte problemet
Alla försök att spå in i framtiden är naturligtvis behäftade med stor osäkerhet. Såväl storleken på migrationen som dess sammansättning kan komma att förändras över tid.
SCB räknar dock med att befolkningen kommer att växa med ytterligare en miljon fram till år 2028. Den stora merparten av ökningen kommer att bestå av personer med utländsk härkomst, det vill säga utrikes födda och deras barn. Som jämförelse utgjorde denna grupp 91,2 procent av den förra miljonen i befolkningsökning mellan år 2002 och 2016.
Analysföretaget Intelligence Watch AB har gjort en prognos över vad denna befolkningsökning betyder för efterfrågan på bostäder. Det visar sig att behovet av nya bostäder för personer med svensk härkomst är anmärkningsvärt litet - i snitt 4700 bostäder om året det närmaste decenniet. I stället är det personer med utländsk bakgrund som kommer att stå för 87 procent av behovet.
Problemet är att denna grupp erfarenhetsmässigt är resurssvag. Det finns ingen matchning mellan det som byggs och det som efterfrågas. Enligt Micael Nilsson, expert på Boverket, löser nyproduktionen därför inte problemet med bostadsbristen. Inte ens bostäder som byggs med regeringens investeringsstöd blir tillräckligt billiga för att nyanlända ska kunna flytta in i dem.
- Vi har målat in oss i ett hörn. Den svenska, generella bostadspolitiken klarar inte av att lösa problemet, säger Micael Nilsson.
Kriminella bedriver svarta bostadsförmedlingar
I stället har den grå och svarta marknaden fått lösa bostadsbristen. Människor tränger ihop sig i miljonprogrammen. Det kan bo så många som 10-15 personer i en tvåa, berättar Juan Copovi Mena, vd på Telge Bostäder i Södertälje.
Samtidigt har svarthandeln brett ut sig över hela landet, även på småorter. Lägenheter bebos av andra än de som står på kontraktet. Det köps och säljs folkbokföringsadresser i stor skala och par genomgår skenskilsmässor för att lösgöra lägenheter för otillåten uthyrning.
Den organiserade brottsligheten driver egna bostadsförmedlingar med annonser på nätet. Avgifter tas ut för olika förmedlingstjänster och olagliga hyreskontrakt säljs för 50-70 000 kronor. Att hyra en sängplats i ett rum med flera andra kan kosta så mycket som 5-8000 kronor i månaden.
Copovi Mena berättar om hur nyanlända luras in i ett system av ockerhyror och skuldsättning, där de ibland tvingas jobba svart för att betala av sin skuld.
- Det är en parallellvärld där de kriminella tjänar väldigt mycket pengar och det är i princip ofarligt. Det värsta som kan hända i dag är att den skyldiga blir av med hyreskontraktet, konstaterar Copovi Mena.
Telge Bostäder gör ändå stora ansträngningar för att rensa upp bland alla oriktiga hyresförhållanden. Men lagen är helt och hållet på hyresgästernas sida. När bostadsbolaget har kommit på någon med att bedriva otillåten andrahandsuthyrning överklagar denne som regel till Hyresnämnden. När frågan till slut tas upp där efter 1,5-2 år har personen flyttat tillbaka in i lägenheten igen och ärendet avskrivs. Så börjar cirkusen om från början igen.
"Lagen är helt tandlös", konstaterar Copovi Mena som inte heller tror att de lagskärpningar som regeringen har aviserat kommer att lösa problematiken. Han skulle bland annat vilja se att tak för hur många inneboende en hyresgäst får ha i sin lägenhet.
Självbosättningen hade inte varit möjlig utan svarthandeln
Men frågan är komplicerad på fler sätt. För vad skulle hända om staten hittade ett effektivt sätt att motarbeta trångboddheten och svarthandeln runtom i l landet? Var ska i så fall alla människor ta vägen?
På flera håll struntar socialtjänsten i att granska de andrahandskontrakt och adresser som de sökande visar upp. I brist på bättre alternativ betalar kommunen ockerhyrorna och göder därmed den organiserade brottsligheten.
En tjänsteman på ett kommunalt bostadsbolag beskriver dilemmat så här:
- Man vill inte peta i denna myrstack, eftersom man inte reder konsekvenserna. Människor skulle hamna på gatan och kommunen skulle få många fler att hantera.
Det sätter fingret på det stora hyckleriet i den svenska migrationspolitiken. I decennier har man låtit hundratusentals nyanlända självbosätta sig i svenska städer i enlighet med EBO-lagen. Trångboddheten och svarthandeln har rentav varit en förutsättning för den omfattande migration som Sverige har haft. I ett reglerat system hade kommunerna för länge sedan satt stopp.
När sedan problemen med segregation, parallellsamhällen och trångboddhet har blivit akuta låtsas många vara förvånade.
Glöm inte att det finns en verklighet där ute
Nästa regering måste därför ställa sig frågan: Ska vi fortsätta på den inslagna vägen? Vad är i så fall planen för att möta behovet av bostäder för den miljon nya invånare som SCB spår fram till år 2028?
Det är skrämmande tomt på svar i den politiska debatten. Inga stora program för social housing har rullats ut. Det finns över huvud taget ingen idé om hur och var resurssvaga hushåll ska bo. Kommunerna får improvisera sig fram på egen hand och skyfflar runt ansvaret mellan varandra.
Det är förbluffande planlöst - och hjärtlöst. Många nyanlända blir utnyttjade och hamnar under svår stress i bostadsbristens Sverige.
I väntan på trovärdiga svar behöver Sverige bedriva en restriktiv migrationspolitik. Den tillfälliga lagen måste förlängas i juli nästa år. Skenäktenskap och skenanställningar måste beivras och arbetskraftsinvandringen stramas åt för lågkvalificerade jobb. Återvändandet behöver skyndas på med högre återetableringsstöd och ökad press på hemländerna.
Låt oss hoppas att partierna inte har glömt bort att det finns en verklighet där ute, bortom alla presskonferenser om regeringsbildningen.
Läs också: Låt oss prata om moralen, liberalismen och migrationen