Anna Dahlberg
Det rör på sig i den hetaste politiska frågan just nu - den om vinstintresset inom välfärden. På vänsterkanten mobiliserar förbudsivrarna inför S-kongressen i april. Och inom alliansen har sprickor uppstått i det tidigare så solida murbruket.
Moderaterna har överraskande tagit avstånd från kravet på att LOV - lagen om valfrihet - ska införas i alla kommuner. Och Folkpartiledaren Jan Björklund efterlyste i veckan skärpt lagstiftning och ägarprövning av friskolor efter SVT:s granskning av Jan Walther som satte en skola i konkurs ett halvår innan eleverna skulle ta studenten.
Om det tidigare fanns två läger i vinstdebatten - inbitna motståndare och entusiastiska anhängare - växer nu ett tredje läger fram. Man skulle kunna kalla dem tvivlarna eller agnostikerna. De som inte låter den ideologiska övertygelsen förblinda dem i någon riktning, utan ser både risker och möjligheter med det privata välfärdskapitalet.
Det är en hoppingivande utveckling. De som vill slå vakt om valfriheten och vinstintresset måste också erkänna dess begränsningar. Välfärden är inte vilken marknad som helst, utan en hybridmarknad där skattebetalarna bär kostnaderna och stora samhällsintressen står på spel. Det har funnits en enorm politisk naivitet i mötet med de fria marknadskrafterna.
Handikappomsorgen är ett slående exempel. Nättidskriften Dagens Arena har i veckan berättat om branschens guldgossar, som kör runt i Porsche Cayenne och flyttar ut mångmiljonbelopp till skatteparadis. En historisk frihetsreform för funktionshindrade har förvandlats till ett eldorado för riskkapitalister.
Även grovt kriminella element har fått upp ögonen för assistansersättningen. Staten tros ha svindlats på hundratals miljoner genom innovativa affärsupplägg som fejkade assistenter, fejkade brukare och människohandel med personer som tas hit som arbetskraftsinvandrare men aldrig får någon lön.
Assistansbranschen är ett uppenbart exempel på ett område där vinstintresset har löpt amok och politikerna måste gå tillbaka till ritbordet. En väg skulle kunna vara att slopa den fria etableringsrätten, en annan att ersätta företagen för faktiska kostnader i stället för genom en timschablon.
Även på friskoleområdet behöver utvecklingen rullas tillbaka. Att skolor kan gå i konkurs mitt i terminen är långt ifrån det enda bekymret. Nyligen kom en undersökning som visar att friskolegymnasierna systematiskt sätter högre kursbetyg än vad eleverna har fått i nationella prov.
För varje avart som kommer upp i ljuset lovar politikerna nya åtgärder. Jaha, de struntar i skolbibliotek? Då lagstiftar vi om det. Jaha, de sätter glädjebetyg? Då inför vi fler nationella prov. Jaha, de rättar de nationella proven för snällt? Inga problem, det fixar vi.
Varje problem får sin särlösning och sten för sten byggs regelberget upp.
I rättvisans namn ska sägas att det inte finns något som tyder på att friskolor generellt skulle hålla sämre kvalitet än kommunala skolor. Det finns rentav en forskarrapport från Ifau som hävdar att inslaget av konkurrens förbättrar resultaten i alla skolor, något som vinstförespråkare gärna lyfter fram.
Ett av problemen med den studien är dock att den granskar grundskolan, inte gymnasiet där utvecklingen mot marknad har gått mycket längre och de stora riskkapitalbolagen dominerar. Och det är illa nog om ett antal koncerner missköter sitt uppdrag. Det handlar om tusentals elever som går miste om en fullvärdig utbildning.
Skandaler som den med det nedlagda idrottsgymnasiet i Karlstad löses inte med ännu en särlösning, utan genom att strypa vinstintresset i skolan. Det är en självklar ståndpunkt i resten av världen och torde snart bli det även i Sverige.
För de trosvissa finns det dock bara en väg framåt. Tuta och kör-falangen med Svenskt Näringsliv och Centerpartiet i förarsätet driver nu kampanj för att privatisera Arbetsförmedlingen. De arbetslösa ska sättas i arbete med hjälp av privata företag enligt den så kallade kundvalsmodellen.
Frågan är bara hur det ska gå till i praktiken. Arbetsförmedlingen förmedlar inte bara jobb, utan rustar människor och kräver motprestationer. En arkitekt eller operasångare som inte lyckas i sitt jobbsökande kan få beskedet att hen måste ta ett ledigt jobb som hotellstädare. Det handlar ytterst om myndighetsutövning.
Om arbetslösa i stället förses med en arbetslöshetspeng och kan välja fritt på marknaden riskerar vi att bygga upp ett skråväsende där man aldrig ska behöva byta bana. Bara tanken på hur man skulle reglera en sådan bransch, med risk för att oattraktiv arbetskraft väljs bort osv, svindlar.
Vägen framåt är tvärtom att ta några kliv tillbaka. Glädjande nog verkar Moderaterna och Folkpartiet ha insett det. Den borgerliga reträtten från den blinda marknadsdyrkan har inletts.