Anna Dahlberg
|ELITIDROTT|
Idrotts-Sverige skakas just nu av avslöjanden kring elitsatsningen på gymnastik. Det berättas om tioåringar som ringer hem och gråter för att de är hungriga. Om barn som tränar 25 timmar i veckan och blir utskällda av tränaren för att de har ätit en frukt för mycket. En forskare som har granskat verksamheten slår fast att den strider mot FN:s barnkonvention.
Avslöjandena har som väntat mötts med unisona fördömanden, men de underliggande målkonflikterna talas det mindre om. Tänk om det faktiskt är så att denna brutala drillning är vad som krävs för att fostra gymnaster i världsklass? Bör vi inte snarare ifrågasätta de bakomliggande ambitionerna, som har drivit fram denna osunda träningskultur?
De svultna gymnasterna borde tjäna som en tankeställare. Elitidrotten har fått en särställning som inte står i rimlig proportion till samhällsintresset. Inget pris - vare sig mänskligt eller ekonomiskt - anses vara för högt för att vässa prestationerna på den högsta nivån trots att samhällets självklara prioritet borde vara att värna breddidrotten och folkhälsan.
Arenabyggena är ett tydligt exempel. Under det senaste decenniet har dyra arenor vuxit upp som svampar ur jorden runtom i Sverige. Samtidigt byggs befintliga arenor om för mångmiljonbelopp för att svara mot elitidrottens önskemål.
Kravlistorna från de ledande idrottsförbunden blir allt längre. Det kan handla om allt från antalet publikplatser under tak till vilken belysning som anses nödvändig för att möjliggöra tv-sändningar. I många andra länder i Europa skjuts det till privat kapital för att finansiera byggena, men i Sverige hamnar notan nästan oavkortat hos kommunerna.
Sveriges kommuner och landsting, SKL, har flera gånger slagit larm om situationen. Det är inte rimligt att kommunerna ensamma ska axla betalningsansvaret när en alltmer kommersialiserad elitidrott ställer krav på uppgraderade arenor, menar man. Det är en ganska självklar ståndpunkt, kan man tycka. Likväl fortsätter springnotorna att trilla in.
Botkyrka är en av de drabbade kommunerna. För att Tumba skulle få spela sina hemmamatcher i den egna hallen krävde Svenska Handbollförbundet att kommunen byggde läktare på båda sidor av planen. Det skulle bli en synnerligen dyr ombyggnation och dessutom onödig, eftersom den befintliga läktaren ofta stod halvtom.
Enligt kommunalrådet Katarina Berggren (S) kom man överens med förbundet om en kompromiss. Botkyrka byggde en extra läktare på ena kortsidan i stället till en kostnad av 15 miljoner kronor. Men när bygget stod klart i våras hade förbundet ändrat sig och tog sin hand från kompromissen. Följden är att Botkyrka kommun nu står med en kostsam investering till ingen nytta.
"Klart att vi hade kunnat anställa fler lärare för de pengarna i stället", säger en besviken Berggren när vi pratas vid över telefon.
Så ser verkligheten alltså ut. Skattepengar som skulle kunna gå till extra lärare i en invandrartät kommun med stora behov satsas i stället på att tillgodose elitidrottens växande krav. Det är stötande.
Botkyrka är långt ifrån ensamt om att ha gjort en besynnerlig prioritering av skattemedlen. Men för enskilda kommuner är det givetvis svårt att stå emot när det egna hemmalaget knackar på dörren med den långa kravlistan från förbunden. Ska man tacka nej till en plats i den högsta ligan med hänvisning till hemtjänstens eller knatteidrottens behov?
Polisnotorna är en annan växande börda. Kostnaden för att bevaka fotbolls- och ishockeymatcher har ökat från 18 miljoner år 2005 till 64 miljoner kronor förra året. Ett enda Stockholmsderby i fotboll kostar en miljon kronor i snitt när som mest 287 poliser ska kommenderas ut. Frågan är vem som ska betala.
Från den 1 juli i år gäller full betalning för Stockholmsklubbarna. Idrottsklubbar som drivs som aktiebolag behandlas numera på samma sätt som alla andra arrangörer av stora evenemang, exempelvis konsertarrangörer.
Detta har lett till ett ramaskri med krav på att idrotten ska undantas från lagen. Besvikelsen var stor i fredags när regeringen beslutade om ännu en utredning av frågan.
Det finns utan tvekan problem med den nuvarande lagen. Alla elitklubbar bör exempelvis debiteras på samma sätt oavsett bolagsform. Idrottsklubbar kan heller inte hållas ansvariga för sådant som händer långt bort från arenorna. Men i grunden är det svårt att förstå varför en hyperkommersialiserad elitidrott ska slippa undan polisräkningen när alla andra arrangörer är betalningsskyldiga.
Vilket samhällsintresse finns det av att skicka hundratals poliser för att bevaka fotbolls- och hockeymatcher? Och vilka drivkrafter har klubbarna av att stävja huliganismen om skattebetalarna betalar fakturan? I den mån ungdomsidrotten tar stryk av klubbarnas försämrade ekonomi är det vettigare att rikta ett ökat stöd direkt till den verksamheten.
Det är dags att plocka ner elitidrotten från dess piedestal. Visst är det imponerande med bicicletas och svindlande voltserier. Men politiker på alla nivåer behöver påminna sig om två saker: Det är breddidrotten som bör prioriteras och elitidrotten tillhör faktiskt inte välfärdens kärna.