Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Ducka inte för klassfrågan

Solsidan och skuggsidan..
Foto: Stella Pictures, Ronny Johannesson

Alla är överens om att jobben och skolan är de stora ödesfrågorna.

Det finns en viktig gemensam nämnare: klass.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Vid ett tillfälle i förra söndagens Agenda-debatt såg partiledarna påfallande obekväma ut. Det var när programledarna Anna Hedenmo och Mats Knutson ville höra vad partiledarna har tänkt göra åt den växande segregationen i skolan.

Jan Björklund (FP) tog motvilligt bollen och förordade ökade resurser till skolor i utsatta områden. Miljöpartiets Gustav Fridolin blev så ställd att han bytte ämne och började prata om dokumentationsbördan för lärarna i stället.

Det är en radikal samhällsförändring som har ägt rum. På bara ett årtionde har skillnaderna i skolresultat mellan olika skolor fördubblats. Det finns skolor där nästan alla elever går ut nian med fullgoda betyg och andra där knappt hälften klarar att nå behörighet till gymnasiet.

Det sociala arvet blir allt viktigare. Familjebakgrunden avgör hur du lyckas i skolan och det i sin tur avgör hur du klarar dig resten av livet. Det är 8-10 gånger vanligare att hamna i kriminalitet om man har låga betyg än om man har medelgoda eller höga betyg. De psykosociala problemen följer hack i häl liksom hälsobekymmer och svårigheter att få fotfäste på arbetsmarknaden.

Nästan oavsett vilken rapport jag läser framträder samma klaustrofobiska mönster. Socialstyrelsens folkhälsorapport 2013 visar att din utbildningsnivå styr allt från risken för fetma, självmord och stroke till cancer, olyckor och alkoholrelaterade diagnoser. Dödligheten är numera mer än dubbelt så hög för personer med förgymnasial utbildning som för välutbildade i yrkesverksam ålder.

Arbetsförmedlingens prognos för de närmaste åren är lika dyster läsning. Det är de lågutbildade som utgör det största bekymret på arbetsmarknaden. Nästan var tredje arbetslös - 120 000 personer - har högst grundskoleutbildning och deras antal växer.


Eftersom gymnasiekompetens har blivit ett grundläggande krav för att få jobb beskriver Arbetsförmedlingen utvecklingen som "alarmerande" med risk för livslånga arbetsmarknadsmässiga problem.

Tillströmningen sker främst från två håll. Dels handlar det om nyanlända invandrare med låg utbildningsnivå, dels om den växande utslagningen från skolan. Var fjärde 19-åring saknar numera fullständiga betyg från gymnasieskolan.

Så ser det nya klassamhället ut. Betongförorten möter bruksorten och båda dras neråt av globaliseringens gravitationskraft.

Det är inte särskilt meningsfullt att prata om skolans kris eller arbetslösheten utan den bakgrunden. Skolresultaten sjunker visserligen över hela linjen, men det är utslagningen av de svaga eleverna som är det mest akuta problemet.

Och nog är det synd om ungdomar som tvingas hoppa runt mellan osäkra vikariat, men det stora bekymret är de som inte hittar något jobb alls - unga utan gymnasieutbildning och utomeuropeiskt födda som fastnar i långtidsarbetslöshet.


Så länge skolan och jobben förblir abstrakta storheter i debatten är träffsäkerheten dålig. Löfven lovar export- och innovationsstöd mot arbetslösheten trots att det redan råder skriande brist på kvalificerad arbetskraft.

Och Björklund ägnar tankemöda åt hur spetsen ska vässas genom elitklasser och gallringar av ballerinor alltmedan botten läcker som ett såll.

Man kan fundera över varför det har blivit så. En möjlig förklaring är att klass och etnicitet är känsliga ämnen som man helst väjer för. En annan att partierna inte har någon politik för att vända utvecklingen och en tredje att man helt enkelt inte bryr sig.

Det är lättare att ignorera problemet än att behöva ompröva sådant som den vildvuxna skolmarknaden och den svenska modellen med höga ingångslöner och stark arbetsrätt.


Sverige är alltjämt ett av världens mest jämlika länder, men det går inte att blunda för att utvecklingen i viktiga avseenden går åt fel håll. Vi har en skola och en arbetsmarknad som allt hårdare sorterar befolkningen i vinnare och förlorare.

Det löser man inte genom att lappa och laga med bidrag och straffskatt på utbildning. Det behövs i stället starka och tidiga insatser för att bryta det sociala arvet, såsom en högklassig förskola från tidig ålder, slopat vårdnadsbidrag och en skola som kompenserar för social bakgrund i stället för att förstärka den.

Och de som ändå inte klarar kraven måste möta en arbetsmarknad där det finns lågkvalificerade jobb och subventionerade anställningar att tillgå.

En bra början vore dock att sluta rycka på axlarna.