Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Drömmen om Reinfeldt löser inte M-krisen

Frågan är inte bara vem som ska efterträda Anna Kinberg Batra, utan vad som ska vara Moderaternas politiska projekt. Foto: THOMAS ENGSTRÖM / THOMAS ENGSTRÖM EXPRESSEN

Nästa moderatledare måste se hoten både mot tryggheten och från högerpopulismen. En återgång till Reinfeldts linje skulle vara förödande för M och lämna fältet fritt för SD.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Efter Anna Kinberg Batras avgång kommer fokus att ligga på vem som ska efterträda henne. Det är så det brukar vara i politiken. Men ännu viktigare är faktiskt frågan om vad som ska vara Moderaternas politiska projekt.

Från vänsterliberalt håll lär rådet vara att snegla på Centerpartiets Annie Lööf. Hon har lyckats fördubbla partiets stöd genom att axla Fredrik Reinfeldts mantel inom borgerligheten. Inte minst lockar hon besvikna moderater i Stockholm med sin optimism, generösa flyktingpolitik och klara ställningstagande mot SD.

Om bara Moderaterna återgår till Reinfeldts politik skulle krisen alltså vara löst.

Problemet med den analysen är att den blundar för Moderaternas enorma läckage till SD. I valet 2014 tappade Moderaterna nästan fyra procentenheter till Sverigedemokraterna. Efter valet har ytterligare 2,1 procentenheter försvunnit dit.

Moderaterna tappade högerflanken

Det främsta skälet till Moderaternas sammanbrott är att partiet inte lyckades hålla högerflanken under ett antal kritiska år. Alliansregeringen tappade kontrollen över flyktingmottagandet och försummade centrala säkerhetsfrågor som försvaret, passhanteringen och terrorbekämpningen. Priset för dessa misstag betalar Moderaterna nu.

Kursomläggningen efter valet har därför varit alldeles nödvändig. Att återknyta till arvet från Reinfeldt i dessa delar vore katastrofalt och skulle lämna fältet fritt för SD.

Men många högerdebattörer vill gå längre än så. De ser M-krisen som ett symtom på att partiet har varit alldeles för passivt i opposition. I stället för att ta makten med hjälp av SD:s röster har Moderaterna vacklat mellan Decemberöverenskommelsen och SD-trevare, utan att sjunga ut om sin strategi för att ta makten i Rosenbad. 

Moderaterna har så att säga kastrerat sig själva med känt resultat. 

Problemet med den analysen är att den blundar för att väljarna inte belönade närmandet till SD i januari, utan tvärtom bestraffade det. Den otåliga vrede som många anade i väljarkåren fanns inte där. Tvärtom infann sig en oro över det lättsinne som Moderaterna visade i synen på SD.

Ett vägval med stora konsekvenser

Så vilka slutsatser ska Moderaterna dra? Ska partiet lägga i backen i riktning Reinfeldt eller trycka på gasen i riktning SD för att säkra makten efter valet 2018? Det vägvalet berör inte bara de närmast sörjande, utan har långtgående verkningar för den svenska demokratin.

Om SD befäster sin ställning som näst största parti har högerpopulismen i praktiken punkterat borgerligheten som politiskt alternativ i Sverige. Ett lika illavarslande scenario vore givetvis om delar av borgerligheten frivilligt smälter samman med högerpopulismen - i riksdagen och i debatten.

Moderaterna behöver därför se båda de hot som Sverige står inför. Det ena handlar om samhällskontraktet som är satt under press i den misslyckade integrationens spår. Våldskapitalet växer i fel händer samtidigt som polisen inte räcker till. Även skolan, sjukvården, socialtjänsten och bostadsförsörjningen sviktar märkbart.

Samtidigt utmanas den liberala demokratin över hela västvärlden av en blandning av fejknyheter, ryska påverkansoperationer och anti-liberala idéer. Det är en psykologisk nedbrytning som leder till en känsla av att inget är sant längre, inget är värt något längre. Bara vreden känns på riktigt.

Ofta ställs dessa hotbilder mot varandra i debatten. Antingen förväntas man uteslutande vara rädd för Trump, näthat och nazister. Eller så har man enbart kriminalitet, terror och okontrollerade flyktingströmmar på näthinnan.

I själva verket förstärker dessa hotbilder varandra. Om väljare känner oro över sin trygghet blir de mycket mer mottagliga för budskap från den så kallade alt-right-högern.

M bör lämna en garanti om migrationen

Nästa moderatledare behöver därför kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Hon eller han måste försäkra att den nya kursen ligger fast. Moderaterna borde rentav lämna en garanti att partiet aldrig tänker sätta sig i en regering som tappar kontrollen över gränserna igen. Omsorgen om alliansen får komma i andra hand.

Vid sidan av satsningar på den hårda säkerheten behöver Moderaterna akut förstärka sin trovärdighet i välfärdsfrågor. Moderaterna skulle kunna kalla det "försvaret av samhällkontraktet" till skillnad från Socialdemokraternas "samhällsbygge" 

Samtidigt måste Moderaterna markera avstånd till högerpopulismen och börja formulera en slagkraftig kritik också av SD. När Anna Kinberg Batra har hotat att störta regeringen med SD:s hjälp signalerar hon att Löfven är ett långt mycket större problem för Sverige än Jomshof, Ekeroth och Söder. Det är inte många - ens borgerliga väljare - som delar den analysen. 

Det kan komma ett läge efter valet då SD:s stöd kommer att krävas för att över huvud taget kunna bilda en regering. Men det är något helt annat än att redan i dagens läge vilja göra sig beroende av ett sådant parti.

Drabbas inte av panik

Många dömer ut möjligheterna att skapa ett politiskt utrymme mellan Annie Lööf och Jimmie Åkesson, men Socialdemokraterna har redan visat att det är möjligt. 

Det går alldeles utmärkt att profilera sig i så kallat hårda frågor, utan att framstå som hjärtlös. Man skulle rentav kunna tolka opinionen som att det finns en enorm efterfrågan på just den förmågan.

Moderaterna bör därför ta ett djupt andetag och inte drabbas av panik. Det finns ingen väg tillbaka till Reinfeldts öppna hjärtan-politik. Samtidigt behöver partiet lägga band på sin iver att störta Löfven och att sänka så många ministrar som möjligt. Den offensiven har mest skadeskjutit partiet självt.

Att det största borgerliga partiet de senaste 40 åren riskerar att implodera är ingen liten sak. Det är fler än moderater som har skäl att önska nästa partiledare lycka till.

 

Läs också: Moderaternas problem försvinner inte med AKB