Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Dra rätt slutsats av ubåtsjakten

I värsta fall slutar ubåtsjakten med en återgång till mer av det gamla: alliansfrihet, industripolitik, låg profil mot Kreml och en strikt militär syn på hotbilderna mot Sverige. Det vore att dra helt fel slutsatser av det drama som nu pågår.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Nej, det är inget nytt kallt krig. Visst känns det som en tidsresa att följa jakten på den misstänkta ryska ubåten i skärgården. Bilderna av den grundstötta U137 är kvar på näthinnan.
Men dagens Ryssland är ingen supermakt, utan en aggressiv regional stormakt som vill återerövra makt i det som en gång var Sovjetunionen. Det är illa nog.
Detta nya Ryssland agerar snabbt och okonventionellt. I arsenalen finns allt från att påverka opinioner, bedriva cyber­krig och bygga ekonomiska beroenden till direkta krigs­aktiviteter.
Hybridkrigföring kallas detta på militärspråk, något som Putin har utvecklat till en egen konstart. Minns cyberattacken mot Estland år 2007 eller förgiftningen av Viktor Jusjtjenko år 2004.
Vårt svar kan därför inte bli att återgå till ett snävt militärt tänkande kring hotbilder. Tvärtom måste vi bredda repertoaren och fundera över hur vår försvarsförmåga ser ut på många olika områden, civila såväl som militära.


Nej, ett blågult territorialförsvar gör oss inte trygga. Många är ivriga att slå in den sista spiken i kistan för det som har kallats för Afghanistandoktrinen och återgå till att försvara landgränsen.
Men även om Sverige behöver förstärka den egna försvarförmågan så är det tillsammans med andra länder som vi bygger säkerhet numera. Det är med Nato som vi övar och det är med Nato som vi kommer att försvara oss i varje tänkbart scenario i vårt närområde.
Det finns varken resurser, förmåga eller vilja till något annat.
Svaret på kränkningarna av svenskt territorium är därför att flytta oss än närmare Nato och i möjligaste mån "plugga in" i alliansens beredskap. Att försöka restaurera alliansfriheten och invasions­försvaret är en återvändsgränd.


Nej, resurser är inte svaret på allt. Visst lider försvaret brist på pengar, men minst lika viktig är bristen på prioriteringar.
Gång på gång ser vi hur försvarspolitiken i själva verket dikteras av industripolitik. I stället för att satsa på sådant som skapar operativ förmåga här och nu – övningar, incidentberedskap och beväpning – knyts pengarna upp i dyra materielprojekt som dras med ständiga förseningar.
Skälet till att försvaret saknar helikoptrar med ubåtsjakt­förmåga är exempelvis inte penningbrist. Ett fullt fungerande system, Helikopter 4, avvecklades i förtid 2008 för att ersättas av det oprövade kortet Helikopter 14, som tros bli operativt först kring år 2020 – det vill säga drygt 20 år efter att regeringen Persson (S) beställde systemet.
Denna sjuka är kronisk inom försvaret.


Viktigare än ubåtsjakten i sig är att vi drar rätt politiska slutsatser av den. Sverige får inte låta sig kuvas av det ryska maktspråket. Den hårda kritiken av Putins Ryssland, som formulerades under Carl Bildts utrikes­ministertid, måste ligga fast.
På samma sätt bör vårt svar vara att fortsätta närma oss Nato, inte fjärma oss. Ett medlemskap i västalliansen är Sveriges naturliga hemvist.
Nya pengar måste aviseras till försvaret i budgeten på torsdag. Men det räcker inte. Även stödet till försvarsindustrin behöver omprövas. Det är hög tid att försvaret får ägna sig åt sin huvuduppgift – att stärka försvarsförmågan – i stället för att vara beställare åt industrin.