Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Det räcker nu, Anders Borg

Jobbskatteavdragen har varit ett genidrag av Anders Borg (M). Men det räcker nu.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Skatterna har åter seglat upp som den hetaste frågan i svensk politik, precis som inför förra valet och precis som Moderaterna önskar sig.

Likt ett självspelande piano har debatten hos de rödgröna redan dragit igång. Det gruffas mellan partierna och det tjafsas internt. Motståndet mot att behålla ett femte jobbskatteavdrag växer samtidigt som S-ledningen försöker hålla emot.

Man kan riktigt se framför sig hur Reinfeldt och Borg nöjt lutar sig tillbaka med ett leende på läpparna.

 

Mycket av kritiken mot jobbskatteavdraget är okunnig och slapp. På vänsterkanten hävdas det exempelvis att skattesänkningarna har dränerat vård, skola och omsorg på resurser. Läser man Aftonbladets ledarsida får man snarast intrycket av en motorsåg som har dragit fram över välfärdens kalhygge.

Det stämmer inte. Kommunerna kompenseras fullt ut för jobbskatteavdragen och statsbidragen är kvar på samma nivå som 2006 i reala termer, det vill säga justerat för kostnadsökningar. Skolan har rentav mer pengar att röra sig med än tidigare.

Pengarna till jobbskatteavdragen har framför allt tagits från tidigare överskott och från bidragssystemen.

 

En annan myt som florerar är att jobbskatteavdraget inte har några som helst sysselsättningseffekter. Beviset som framhålls är den höga arbetslösheten. Men såväl internationella som svenska studier visar att jobbskatteavdraget fungerar, allrahelst om det kombineras med sänkt a-kassa.

Utan regeringens arbetslinje hade sannolikt många fler gått utan jobb än i dag.

Så varför inte fortsätta på den inslagna vägen? Med en stark krona som hindrar exporten att agera draglok i lågkonjunkturen borde man väl stimulera den inhemska efterfrågan. Och ska man ändå dela ut pengar är det väl rimligt att göra det på ett sätt som också är jobbskapande, låt vara att effekten är avklingande?

Det enkla svaret är att vi inte har råd. Enligt statliga Konjunkturinstitutet, som presenterar sin nya prognos på onsdag, är reformutrymmet för de kommande åren lika med noll.

Vill man dessutom behålla nivån på välfärdsåtagandet, det vill säga dagens lärartäthet med mera kommer det att krävas åtstramningar på i runda slängar 70 miljarder kronor fram till år 2017.

Visst kan man satsa ändå för att ge ekonomin skjuts i lågkonjunkturen, men då handlar det om tillfälliga satsningar, inte om permanenta och ofinansierade skattesänkningar.

 

Vad Anders Borg ägnar sig åt är en lek med ord. Det finstilta, som han ogärna talar högt om, är att hans prognoser bygger på att de offentliga utgifterna fryses på dagens nivå.

Vården ska alltså inte få en enda krona extra av staten för att kompensera för kommande lönelyft och en åldrande befolkning. Inte heller kommunerna som pressas under samma ogynnsamma kurva. Och barnbidraget och a-kassan ska år för år fortsätta att urholkas som hittills.

Det är ett fullständigt orealistiskt scenario och det vet förstås regeringen. Men då är det dags att börja förklara hur man tänker.

 

Tänker man överge överskottsmålet? Det är en rimlig tanke, men det bör i så fall ske öppet och i ordnade former. Planerar man att höja andra skatter för att kompensera för jobbskatteavdraget? Även det är en tilltalande tanke, men inte särskilt troligt med tanke på att regeringen tvärtom har dragit undan viktiga skattebaser som fastighetsskatten och restaurangmomsen.

Det väcker misstanken att kommunerna får vara med och ta smällen den här gången - antingen genom att skära i verksamheterna eller genom att kraftigt höja skatten.

Det borde vara kontroversiellt. Men den dystra sanningen är att ingen prioriterar välfärdens kärna längre. Socialdemokraterna vill rentav gå längre än regeringen i skattesänkningar till hushållen. Man tänker inte bara behålla ett femte jobbskatteavdrag, utan vill också satsa mångmiljardbelopp på att sluta skattegapet för pensionärerna.

 

Det är en märklig dans som pågår. De två stora partierna övertrumfar varandra i skattesänkarlöften samtidigt som väljarna oroar sig alltmer över den akuta lärarkrisen och äldre som ropar ohörda i mörkret.

Det är möjligt att alliansens sluga taktik gör att Socialdemokraterna trasslar in sig fullständigt i ologiska resonemang. Det är också ett sätt att vinna valet. Men alliansen får nog räkna med att ställas till svars för sitt eget vägval.

Det minsta man kan avkräva regeringen är detta: ett löfte om att standardsäkra vård, skola och omsorg under nästa mandatperiod. Och att skatterna kommer att anpassas därefter.