Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Det fria ordet
under attack

Våldet får aldrig segra över det fria ordet, brukar det heta. Ändå är det just en sådan utveckling som vi riskerar att få se.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

En av radions spädaste, men skarpaste röster har tystnat. Sveriges Radios Asienkorrespondent, Nils Horner, sköts på tisdagsmorgonen ihjäl på öppen gata i Kabul.

Ingen var så närvarande som han. När jorden skälvde, vågor och orkanbyar slet samhällen i stycken var han alltid en av de första på plats.

Med krigen var det likadant. Gång på gång reste han till några av världens farligaste platser - Irak, Afghanistan, Pakistan - och kom närmare människorna än nästan alla andra.

 

Ändå, eller kanske just därför, var han väldigt riskmedveten. Inför en resa till Pakistan och Afghanistan som jag gjorde i början av 2000-talet kontaktade jag honom, och möttes av en utsträckt hand.

Vi bestämde oss för att göra en gemensam reportageresa till den pakistanska delen av Kashmir. Inget lämnades åt slumpen. Horner såg till att taxibilen vi skulle färdas i hade säkerhetsbälten i baksätet, ordentliga däck och en mogen chaufför.

För om det är något som är farligt ute i fält så är det att åka bil, förklarade Horner. Risken för att dö i en vägbomb är trots allt ganska liten, och framför allt inget man kan påverka. Det gäller att kalkylera sina risker.

 

På väg till Kabul fick jag ett annat värdefullt tips med mig. Boka aldrig ett hotellrum mot gatan. Det är mycket mer utsatt ur attentatssynpunkt.

Den där lektionen i säkerhetstänkande har för alltid satt spår i mig. Men inte ens mästaren själv lyckades till sist undkomma ödet.

Horners död är en mänsklig tragedi och en blytung förlust för svensk journalistik.

Den ställer också utrikesjournalistiken inför ett närmast olösligt dilemma: Hur ska vi kunna rapportera om världens svärta om priset är kidnappningar och ond bråd död?

 

Faran består inte bara i förflugna kulor och att ha oturen att befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Journalister är i växande grad själva måltavlor. Vi har blivit ett medel för att utverka stora lösensummor eller för att kväsa obekväm medierapportering.

Den som inte vill ha världen som vittne till det som sker ser helt enkelt till att tysta budbärarna.

Horners sista reportage handlade om de afghanska kvinnornas oro inför det stundande presidentvalet. Det är svårt att tänka sig ett mer angeläget ämne när omvärlden nu packar ihop väskorna och drar hem från Afghanistan.

Risken är uppenbar att de utsatta kvinnornas och barnens röster tystnar med Horners.