Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Det är ingen som vill ha stök- och flumskolan

Läraren och skoldebattören Isak Skogstad har i flera års tid bedrivit en outtröttlig kamp mot bristerna i den svenska skolan.Foto: Ernst Henry Photography / Pressbild (isakskogstad.se)
Modern hjärnforskning visar att lärarledd undervisning i helklass är den bästa formen av undervisning.Foto: SHUTTERSTOCK

Nästan ingen verkar vilja ha en skola präglad av stök och sviktande ämneskunskaper. Ändå är det just en sådan skola vi har fått.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

”Jag kommer aldrig att sätta mitt barn i en svensk skola”, säger en bekant som just har flyttat utomlands. En annan tackar sin lyckliga stjärna för att hon genom sin utlandstjänst har kunnat erbjuda sina barn en internationell skolgång.

Oron kring tillståndet i den svenska skolan är ett återkommande samtalsämne bland föräldrar i min bekantskapskrets. Det läggs stor energi på att se till att barnen hamnar i rätt skola; vi jämför och analyserar.

Det slående är att idealbilden tycks vara densamma - oavsett om föräldrarna i fråga har sitt hjärta till vänster eller höger. Alla vill de ha en skola präglad av studiero och höga ambitioner när det gäller kunskap.

Detsamma verkar gälla samhället i stort. Internationella Engelska skolan har 190 000 registreringar i sin kö, och det stora lockbetet är ett starkt fokus på disciplin. 

Var är alla som lovprisar ”lite charmig oordning och mobiltelefoner i klassrummet” eller som vill ha ”mer ensamarbete på läsplattor så att mitt barn kan utveckla framtidens förmågor”?  Jag har aldrig träffat på någon i alla fall, och kan inte avläsa någon efterfrågan på annat håll heller. 

Någon forskning som stöder inriktningen verkar inte heller finnas. Ändå har svensk skola i hög grad hamnat just där. Det är ett märkligt glapp, som tycks vara oerhört svårt att göra någonting åt. De senaste veckornas uppror mot Skolverkets förslag om att ta bort antiken ur historieundervisningen ska ses i det ljuset. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. 

Isak Skogstad har skrivit en mycket viktig bok

Läraren och skoldebattören Isak Skogstad har i flera års tid bedrivit ett outtröttligt korståg mot dagens skola. Det är en heroisk insats. Han har skrivit flera debattartiklar i veckan, dragit fram obekväma forskningsrön och ställt de ansvariga till svars.

Nu finns hans argument samlade i en bok: ”Obekväma sanningar om skolan” (Natur & Kultur). Jag rekommenderar den varmt till alla som är det minsta intresserade av skolans framtid.

På punkt efter punkt visar han hur den svenska skolan har hamnat snett. Modern hjärnforskning visar att eleverna lär sig mest genom lärarledd undervisning i helklass. Ändå har katederundervisningen fått stryka på foten sedan mitten av 90-talet samtidigt som mängden ensamarbete har ökat explosionsartat. 

Skogstad beskriver hur lärarrollen har förvandlats från en kunskapsförmedlande auktoritet till en social coach. Enligt den så kallade progressiva pedagogiken, som starkt har präglat svensk skola, lär sig eleverna nämligen bäst om de själva får upptäcka och konstruera sin kunskap. 

Ett annat kärt debattämne är läxor. Isak Skogstad dundrar på med forskning som visar positiva effekter av både läxläsning och återkommande tester av elevernas kunskaper. Även här sticker Sverige ut med färre läxor än genomsnittet i västvärlden och en påtaglig minskning över tid. ”Svenska elever ägnar faktiskt nästan minst tid av alla länder i OECD åt skolarbete i form av lektionstid och läxläsning.”

Desto fler timmar ägnar de sig åt skärmar. Svenska elever tillbringar mer tid online, både under skoldagen och på fritiden, än elever i andra länder. Kostnader för elevdatorer har skjutit i höjden, vilket har gått ut både över lärartid och inköp av traditionella läroböcker. Detta trots att det inte finns något som talar för att digitaliseringen skulle bidra till bättre kunskapsresultat.

Inkluderingsidealet gör alla till förlorare

Synen på disciplin och inkludering är andra områden där skolan har gått vilse. Alltfler elever uppger att andra elever stör ordningen i klassrummet och en stor andel svenska lärare får vänta en lång stund på att eleverna ska bli tysta innan lektionerna kan påbörjas. Till det ska läggas våld och hot som är växande problem.

Men i stället för att uppmuntra skolorna att skärpa sina ordningsrutiner lägger myndigheterna hinder i vägen. Kvarsittning får exempelvis inte användas som bestraffning, enligt Skolverket. Avstängningar av våldsamma elever är sällsynta och kan överklagas av föräldrarna. ”Inte konstigt att många lärare väljer att fly yrket i ren självbevarelsedrift”, skriver Skogstad.

Det allenarådande idealet är inkludering. Både utåtagerande barn och elever med särskilda behov av annat slag ska så långt det bara är möjligt bemötas inom ramen för den vanliga undervisningen. Den magiska formeln heter individanpassning. 

Det låter måhända bra på papperet. Men i praktiken gör inkluderingsidealet alla till förlorare; lärarna som riskerar att gå in i väggen, de andra eleverna i klassen som hamnar i kläm och eleverna med särskilda behov som inte får det stöd som de behöver.

Skogstad jämför med den finska skolan där 22 procent av eleverna får specialundervisning på deltid utanför klassrummet. I Sverige är motsvarande siffra knappt en procent. 

Vad är egentligen höger och vänster i skoldebatten?

Många kommer säkert att avfärda Isak Skogstads uppfordrande bok som en partsinlaga från höger. I den trendkänsliga skolvärlden framstår hans budskap om ”back to basics” - katederundervisning, ämneskunskaper, läxor och disciplinära åtgärder - som hopplöst bakåtsträvande.

Men det är i så fall en väldigt grund analys. Till att börja med utdelar Skogstad hårda slag även åt höger. Ett helt kapitel ägnas den urspårade skolmarknaden där glädjebetyg används som lockbete. 

Han är också starkt kritisk till det överdrivna fokuset på individen i den svenska skolan, som går ut över kollektivets intressen. Borgerlighetens vurm för pedagogisk mångfald avfärdas utan pardon: ”Att efterfråga pedagogisk mångfald är lika konstigt som att efterfråga medicinsk mångfald.”

Men det mest intressanta motargumentet är ett annat. För vilka är det egentligen som har blivit de stora förlorarna i dagens skola? Jo, just det, elever från socioekonomiskt svaga familjer. Att vi har normaliserat de groteska nivåskillnaderna mellan skolor i Sverige är egentligen lika absurt som att sprängningar har blivit vardag. 

Skogstad visar gång på gång hur bristerna slår hårdast mot de svagaste eleverna. Det är de som förlorar mest på elevstyrd undervisning, mobiler i klassrummen, en kunskapssyn som betonar abstrakta förmågor i stället för ämneskunskap och så vidare.

Vilket oförlåtligt svek.