Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Det är dags att börja prata om klass

Sällan har det varit så tyst om samhällets klyftor som i dagens politiska samtal. Trots att det finns större skäl att oroa sig över den växande ojämlikheten än på länge.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I förra veckan höjde OECD ett varningens finger för den ökande ojämlikheten i Sverige. Talande nog föll den synpunkten snabbt i glömska.

Sedan Stefan Löfven tog över partiledarskapet av Socialdemokraterna har klassfrågan försvunnit från den partipolitiska agendan. Löfvens retorik är i stort sett rensad från klassiska vänsterbegrepp som klyftor, jämlikhet och rättvisa. Kontrasten mot företrädaren är total.

Intressant nog är Fredrik Reinfeldt nu den som pratar mest om vikten av ett inkluderande samhälle och ett Sverige som håller samman. I sitt jultal uppehöll han sig länge vid skolan som en nyckel för att utjämna barns möjligheter i livet. Problemet är bara att Reinfeldt verkar belåten med situationen som den är. Vi lever redan i den bästa av världar.

 

Det finns anledning att ifrågasätta den bilden. Visserligen är Sverige alltjämt ett av världens mest jämlika länder, men utvecklingen går åt fel håll och det finns en del att vara bekymrad över även som liberal.

Det är inte skillnaden i inkomster som oroar så mycket som ett samhälle som dras isär i globaliseringens spår. Den välutbildade medelklassen får det allt bättre medan andra grupper - lågutbildade, utlandsfödda och funktionshindrade - fastnar i långvarig arbetslöshet och utanförskap. Storstäderna drar ifrån medan landsbygden hamnar på efterkälken.

Vi håller på att få ett Sverige som delas upp i vinnare och förlorare. Ett Sverige som inte ens märker när krisvågorna slår in över landet och ett annat som sveps med.

 

Till stor del är detta en konsekvens av globaliseringen, som skärper låglönekonkurrensen. Men det är vi själva som avgör hur vi hanterar denna utmaning. Regeringen har gjort en hel del rätt: arbete är det bästa fördelningspolitiska instrumentet av alla, vilket understryker vikten av arbetslinjen. Alliansen har också höjt flera bidrag som riktas till dem med minst marginaler.

Men det saknas ett helhetstänkande kring dessa frågor. Hur ser regeringen på denna utmaning? Och vad tänker man göra åt det Sverige som inte hänger med på tåget mot framtiden?

 

Här krävs mer än att ratta lite på några ersättningsnivåer. Skolan är mycket riktigt en nyckel, men där går utvecklingen åt fel håll. Den socioekonomiska sorteringen tilltar i det svenska skolväsendet; städerskans son och direktörens dotter möts inte längre på skolgården. Samtidigt ökar andelen som inte klarar behörighet till gymnasiet för varje år.

Just när vi behöver skolan som mest för att utjämna livschanser cementeras de i stället. I det läget väljer regeringen att utvidga Rut-avdraget till att också gälla läxhjälp, så att de som har råd ska kunna lyfta sina barn ytterligare.

Det är dags för borgerligheten att ta den växande ojämlikheten på allvar. Varken definitionen eller lösningen på problemet kommer att vara densamma som vänsterns. Vänstern kommer exempelvis aldrig att erkänna att de höga svenska lägstalönerna är det främsta hindret för många arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden.

Det går inte längre att låtsas som att vi inte har något problem.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!