Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Den nya högern får inte låta kulturkriget ta över

KD-ledaren Ebba Busch Thor öppnade i veckan för samarbete med SD. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Moderaternas Ulf Kristersson är pressad från flera håll. Foto: FREDRIK WENNERLUND / FREDRIK WENNERLUND/STELLA PICTURES FREDRIK WENNERL
SD-ledaren Jimmie Åkesson hade skäl att fira i veckan efter KD:s besked. Foto: ALEX LJUNGDAHL

Det förändrade partilandskapet håller på att skapa en ny sorts höger i Sverige. Det finns skäl att hissa varningsflagg för den.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

För bara några år sedan var det vänstern som dikterade villkoren i offentligheten. Gud nåde den som utmanade konsensus kring invandringspolitiken eller Sverigedemokraternas pariastatus.

Inget övertramp var för litet. Själv blev jag exempelvis uppläxad för att ha använt begreppet ”verkligheten” på ett suspekt sätt. 

Högern var hunsad, och hade skäl att vara bitter över de orättvisa villkoren. Vänsterdebattörer behövde inte ödsla energi på att ta reda på fakta och argumentera i sak - de hade ju rätt redan på förhand, moraliskt sett. 

Men det fanns samtidigt något karaktärsdanande för högern i denna ständiga uppförsbacke. Debattörer och politiker tvingades backa upp sina ståndpunkter med fakta och forskning. I brist på moralisk överhöghet krävdes rationell bevisföring för att stödja varje argument. ”Jo, men Långtidsutredningen visar faktiskt att höga marginalskatter på arbete snedvrider incitamenten...”

Högern provocerar och vänstern förfasar sig

Idag har både det offentliga samtalet och partilandskapet tippat åt höger. Är det inte befriande? Jo, på många sätt är både journalistiken och debatten frimodigare och bättre än på mycket länge. Det har tillförts syre i den svenska offentligheten.

Men samtidigt håller en ny slags höger på att etablera sig. Den ägnar sig gärna åt medvetna provokationer. Reaktionerna som följer påminner om en väl koreograferad dans. Vänsterliberala debattörer förfasar sig och varnar för Trump och/eller 30-talets återkomst. Provokatören försvarar sig med att hen har blivit missförstådd och att det är så tröttsamt med dessa ständiga brunsmetningar.

Alla kommer ut som vinnare på andra sidan. Högern signalerar effektivt till sina väljare och vänstern till sina.

Den sortens pseudodebatter upptar alltmer av det offentliga samtalet. I Staffanstorp har den moderata kommunalstyrelseordföranden Christian Sonesson på sistone excellerat i symbolpolitiska utspel.

Blir klimatpopulism en del av högerns agenda?

I veckan förklarade han att IS-återvändare kommer att förvägras alla former av kommunalt stöd om de återvänder till Staffanstorp. Utspelet saknar både rättslig och saklig grund. Staffanstorp har så vitt känt inga återvändare. Men sådana petitesser bryr sig Sonesson & Co inte om.  Det krävs heller ingen moské för att man ska vilja stoppa böneutrop. Det är signaleffekten som räknas.

Delar av högern har också blivit märkligt besatt av Greta Thunberg. Det underliggande budskapet tycks vara att det är orimligt att pressa svenska folket med klimatpolitiska pålagor när våra utsläpp utgör en så liten del av världens samlade utsläpp. 

Men de svenska utsläppen från trafiken minskar inte - de ökar. Vi är långt ifrån att uppfylla Sveriges klimatmål, som alla partier utom SD har ställt sig bakom.

Här står den nya högern inför ett vägval - ska den luta sig mot forskningen eller ta chansen att vinna nya röster med hjälp av klimatpopulism? KD har redan varnat för att en förändring av reseavdraget skulle slå hårt mot glesbygden, trots att dagens system främst gynnar bilister i storstäderna. Samtidigt har fyra moderata riksdagsledamöter bildat ett bilnätverk för att stoppa ”den politiska hetsjakten på bilister”. 

För Moderaterna stod valet i praktiken mellan S och SD

Det är för tidigt ännu att veta vad det blir av den nya högern eller det konservativa block som väljarna redan har identifierat. Vänstern är övertygad om att Sverige håller på att få sin egen Trumphöger. På högerkanten är många lika säkra på att M/KD med uppbackning från SD är borgerlighetens stora hopp. 

Länge hette det att M/KD kan räkna med SD:s stöd att utan ens behöva samtala med partiet. Nu är det tvärtom självklart att M/KD måste samtala med SD för att försöka få igenom så mycket som möjligt av sin egen politik.

Den nya linjen som Ebba Busch Thor presenterade i veckan är åtminstone ärligare än den tidigare. Alliansen är död och ingen förväntar sig att M och KD ska sitta som politikens panelhönor under överskådlig tid. Alla partier måste ha en idé om hur de ska kunna komma till makten. 

För Moderaternas del stod valet i praktiken mellan S och SD. Denna ledarsida förordade att M skulle försöka bilda en regering med S för att ta itu med de stora problem Sverige står inför, utan att ge SD en utpressarroll.

Tyvärr uteslöt M den möjligheten och därmed återstår nu bara SD-spåret. Så ser politikens realiteter ut, hur gärna M än vill vänta med att sätta ner foten.

S och M framstår alltmer som de stora förlorarna

Ett helt nytt partilandskap tar nu form, där både S och M kommer att ha svårt att finna sin plats och framstår som de stora förlorarna. Mitten är inte längre ett politiskt kraftcenter. I stället är det partierna som sticker ut längs de nya konfliktlinjerna som har framtiden för sig: V, C och KD/SD. 

Det är upplagt för kulturkrig i stället för reformpolitik. Precis som i länder som USA, Storbritannien och Danmark kan man räkna med att landsbygden i allt högre grad kommer att rösta konservativt medan storstäderna blir vänsterliberala fästen.

De tendenserna märktes redan i valet. Socialdemokraterna förlorade stort på den klassiskt röda landsbygden, men ryckte fram i Stockholms stad. Efter Januariuppgörelsen lär de väljarströmmarna bara tillta. 

Att såväl KD som M angriper regeringen från vänster i frågan om värnskattens avskaffande är ett tecken i tiden. Landsbygdens folk ställs mot ”de rika” i storstäderna.

Kommer ett krympande Moderaterna kunna hålla emot?

Många verkar önsketänka om att den nya högern ska förena en klok ekonomisk politik med en stram migrationspolitik och en välavvägd bredsida mot vänsterns aktivism - utan att SD-stödet kostar någonting. Så kan det förstås bli.

Men troligare är att ett krympande M får allt svårare att hålla emot kostnadsdrivande förslag från KD och SD samtidigt som skatter ska sänkas till höger och vänster. Det är inte ens säkert att migrationen skulle minska med tanke på KD:s hållning i frågan. 

I stället riskerar vi att få polariserande debatter om hotade svenska traditioner och andra symbolstrider. Det är betydligt lättare terräng att röra sig i än verklighetens smärtsamma målkonflikter.

Mycket kommer att avgöras av Moderaternas utveckling framöver. Måtte sakpolitiken fortsätta att trumfa publikfrierierna. 

 

Läs också: Hajpen runt Ebba Busch Thors KD är svår att förstå