Anna Dahlberg
Den som lyssnade på riksdagens partiledardebatt i veckan kan lätt få intrycket att vår tids ödesfråga är antalet pappamånader i föräldraförsäkringen. Utan att förringa betydelsen av att pappor drar mer vagn känns detta lite som att veckla ut en picknickfilt under ett regntungt moln.
Det politiska samtalet gör stora lovar kring de problem som många väljare oroar sig för. Och i den mån partiledarna tar sig an brännande frågor som den akuta bostadsbristen och skolans fallande resultat är det med låga insatser.
En timme mer matematik i veckan, dundrade moderatledaren. Sänk bullerkraven, löd en annan uppmaning.
Den enda som lyfte ett förslag med potential att göra verklig skillnad var vänsterledaren Jonas Sjöstedt som angrep ränteavdragen.
Denna bekymmerslöshet är häpnadsväckande med tanke på de utmaningar som Sverige står inför. Låt oss börja med kostnadstrycket. Under de närmaste 10-15 åren kommer de offentliga utgifterna att stiga kraftigt, inskärpte Robert Boije, samhällspolitisk chef på Saco, under ett seminarium i veckan.
Ett skäl är demografin som tjurrusar. Fram till år 2030 kommer antalet som är 80 år eller äldre att växa med 60 procent. Redan nu växer välfärdsnotan snabbt ute i kommunerna.
Till detta ska läggas: sjukfrånvaron som drar iväg igen, försvaret som behöver rustas upp, stora behov av att infrastruktursatsningar – inte minst kopplat till bostadsbyggande - och kraftigt ökade kostnader för flyktingmottagandet.
Och det slutar inte där. Den alltmer kännbara personalbristen inom offentlig sektor kommer sannolikt att pressa upp lönerna. Enligt Saco skulle en lönehöjning på 10 procent inom kvinnodominerade yrken i offentlig sektor kosta 36 miljarder kronor. Det är nästan lika mycket som hela försvarsbudgeten.
Ett annat frågetecken är pensionerna. Visserligen har Sverige ett ekonomiskt robust pensionssystem som gör resten av världen grön av avund. Men är det också politiskt robust? Den saken är betydligt mer osäker att döma av de återkommande löftena om nya skattesänkningar för pensionärer.
Sammantaget utgör allt detta en potentiell kostnadsbomb. Den stora frågan är hur den ska betalas. Ska vi höja några av världens högsta skatter på arbete ännu mer? Skära ner? Eller bara erbjuda ett basutbud där människor själva får bekosta allt därutöver när det gäller välfärd och inkomstförsäkringar?
Men detta ensamt är väl inte skäl att bli politiskt deprimerad? Nej, skulle det mesta i övrigt peka i rätt riktning kan vi givetvis hantera kostnader som sticker iväg. Dessvärre ser inte bilden ljusare ut när man tittar åt andra håll.
Inget tyder på att Sverige är på väg att vända krisen inom skolan; tvärtom ökar andelen elever som klappar igenom. Bostadskrisen är en annan varböld, som ingen politiker vågar tömma.
Segregationen växer i oroande takt. Skjutningar och annan gängrelaterad brottslighet har blivit vardag i utsatta förorter. Rikspolisstyrelsen räknar nu till 55 geografiska områden där kriminella nätverk har stort inflytande över lokalsamhället.
Samtidigt blir det politiska Sverige allt bräckligare. Vi har en historiskt svag regering och det tycks allt svårare att locka begåvningar till politiken.
Inte ens Pippi Långstrump-ekonomin visade sig klara närmare granskning; BNP per capita har inte vuxit alls sedan år 2007.
Här kan optimisten invända att Sverige minsann överglänser de flesta andra länder. Titta bara på sysselsättningsgraden som är högst i Europa. Eller se på våra starka statsfinanser. Och trots allt tal om växande klyftor så är Sverige faktiskt ett av världens mest jämlika länder.
Allt detta är sant. Vi lever fortfarande på arvet från 90-talets historiska strukturreformer och på den återupprättade arbetslinjen under alliansregeringen. Men det är trenderna som är bekymmersamma.
Den grundläggande frågan är denna: Var är Sverige om tio år? Lägger man ihop den växande välfärdsnotan, Pisaskolan och den fallerande integrationen summerar det till ett rätt oroande framtidsscenario.
Det är ett samhälle som präglas av klassklyftor, social oro, privata särlösningar och hårt pressade offentliga finanser. Rimligen minskar även viljan att betala skatt när medelklassen får ut allt mindre av välfärden, men förväntas betala in alltmer.
Inget av detta är förstås ödesbestämt. Med krisinsikt och beslutskraft kan alla dessa trender brytas. Problemet är att våra ledande politiker inte ens verkar se allvaret i situationen. "Prokrastineringslistan i lala-landet Sverige börjar bli rätt lång", som Svenska Dagbladets ekonomireporter Andreas Cervenka formulerade det i sin uppmärksammade krönika "Lugnet före stormen" (25/4).
Min gissning är att vi kommer att titta tillbaka på vår tid som en vändpunkt. Och genom det nostalgiska skimret kommer vi att se valåret 2014 som året då Anders Borg och Fredrik Reinfeldt drog från politiken och lämnade efter sig en hög obetalade räkningar och olösta problem samt en lapp med texten "Lycka till!"