Anna Dahlberg
I säsongens sista upplaga av Expressens Bar & Politik hände något intressant. Jonas Sjöstedt (V) lyckades förlora en debatt om abort mot Jimmie Åkesson (SD).
Vad var det då som hände? Jo, Sjöstedt gick till hård attack mot Åkesson för dennes kvinnofientlighet i abortfrågan. Du vill bestämma över unga tjejers kroppar! dundrade Sjöstedt ångande av upprördhet. En till synes oberörd Åkesson svarade: Ja, men det vill ju du också. Du vill ju inte heller ha fri abort till födelseögonblicket.
Sekunderna som följde kändes plågsamt långa. Vänsterledaren flackade med blicken och letade förtvivlat efter intellektuellt fotfäste. Det är sällan man ser en toppolitiker tappa garden så fullständigt.
Det visar på faran med en konsensuskultur där man inte längre behöver argumentera för sin sak. Vissa saker tycker man bara; hur man har kommit fram till den ståndpunkten minns man inte längre. Det enda man är säker på är att motståndarens åsikter är fullständigt förkastliga.
Abort är till sin natur en komplex fråga. Annars hade rätten inte varit begränsad. Trots det är åsiktsspannet så smalt att allt som ligger utanför dagens svenska riktlinjer anses skogstokigt.
2013 blev året då debatten om debatten tog fart. Alltfler debattörer, statsvetare och journalister beklagar sig över den råa samtalstonen och den närmast militanta brännmärkningen av åsikter.
Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skrev nyligen ett uppmärksammat blogginlägg om den smala åsiktskorridoren i Sverige: "Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm. De ömma tårna är så många att det knappt går att manövrera i debattlandskapet. Utvecklingen gör det utomordentligt trist att delta och följa svensk samhällsdebatt."
Enligt Ekengren Oscarsson räcker det numera att säga att man tror på Gud för att betraktas som icke vid sina sinnes fulla bruk.
Det är ingen nådig dom över det svenska debattklimatet. Men dessvärre har den fog för sig. När Elisabeth Svantesson (M) utnämndes till ny arbetsmarknadsminister i höstas nådde kritiken orkanstyrka på grund av hennes förflutna inom Livets ord. Att hon var och är synnerligen meriterad för jobbet spelade ingen roll.
Reinfeldt tog själv upp hennes tro på presskonferensen som om han talade om ett utdrag ur belastningsregistret. Så trång har den svenska normaliteten blivit.
Ett annat exempel är vågen av fördömanden efter att Dagens Nyheter har tagit in en annons för den invandringskritiska boken "Invandring och mörkläggning" av Gunnar Sandelin och Karl-Olov Arnstberg.
Väldigt få har bemödat sig om att bemöta författarna i sak. Nästan all energi har i stället ägnats åt det förkastliga i att trycka deras argument i en svensk tidning. Att publicera negativa påståenden om svensk invandringspolitik är nämligen liktydigt med rasism och nazism, inskärper kritikerna.
Det finns goda skäl att kritisera Sandelins och Arnstbergs ensidiga och försåtliga faktasammanställning, men ingen kan med någon trovärdighet påstå att det rör sig om en rasistisk inlaga.
Precis som när det gäller aborträtten är ju utgångspunkten att vi har en reglerad invandring. Då är det rimligt att både uppfattningen att invandringen bör släppas fri och att den bör bli mer restriktiv som i våra grannländer får rymmas inom debattens ramar.
Annars riskerar svenska politiker att stå där, såsom Sjöstedt gjorde, och famla hjälplöst efter svar på frågor kring varför de själva också försvarar en begränsning.
Alternativet till dagens samtalsklimat är inte en oborstad debatt där fördomar och vulgärargument kan flöda fritt utan att någon reagerar. Ett visst mått av tabuisering behövs i den offentliga debatten.
Men jag delar oron över den alltmer inkvisitoriska debatten, där ett förfluget ord räcker för att misstänkliggöra en hel text, där markörer är viktigare än argument och avsändaren är viktigare än innehållet.
Jaså, en vit heterosexuell man som säger något om underprivilegierade grupper? Håll klaffen!
Vad händer i en sådan debatt när kloka människor hukar av rädsla för att bli stämplade? När argument inte prövas förutsättningslöst, utan på förhand sorteras i legitima och icke-legitima? Och när public service ständigt nagelfars utifrån vänsterns mall för det tillåtna?
Jag är rädd för att det gör oss kollektivt dummare. Så är det i alla sammanhang där det oreflekterade ja-sägandet blir norm.
Den intellektuella prövningen utarmas. Frågor "kantrar" lätt när motargumenten tystnar och debatten inte längre spelar en korrigerande roll.
Så här är mitt förslag till nyårslöfte för landets alla debattörer: vi lägger ner vuvuzelorna nästa år.